Som liten hatade jag dockteater. När mina föräldrar släpade med mig till uppsättningar med den otäcka dockan Kasper protesterade jag högljutt och ville hellre titta på Transformers, eller spela NES hos kompisarna. Ändå faller jag pladask när ridån går upp i Puppeteer.

#Japan Studios estetiskt egensinniga plattformsspel följer Kutaro, en pojke som har blivit förvandlad till trädocka av en galen nallebjörn med storhetsvansinne. Tidigt i spelet hittar Kutaro ett par magiska saxar. I samma stund som han skär genom fienderna av tyg, papp och trä upphör känslan av att befinna sig i ett #LittleBigPlanet med mättad färgpalett. #Puppeteer känns snarare som en hyllning i papier-maché till Terry Gilliams år med Monty Python och bröderna Grimm, med några stänk japansk folklore.

美女と野獣?

Att Puppeteer har en mörkare ton än #Media Molecules spel kan möjligen förklaras av att spelets kreative chef är Gavin Moore. Han har tidigare jobbat med gangsterspelet #The Getaway, vars karaktärer ironiskt nog var stela som marionetter. Sedan dess har Moore flyttat till Japan där han har varit inblandad i både skräckspelet #Siren och PS Vitas utomordentliga #Gravity Rush. Hans senaste verk är inte bara olikt allt han tidigare har gjort. Det är olikt det mesta.

Redan i spelets inledning är det svårt att inte imponeras av det visuella spektaklet när scenerierna ändras konstant. Inspirationen kommer från bunraku, en form av japansk dockteater där kulissbytena sker framför ögonen på åskådarna, utan att pjäsen för den delen stannar upp. Varje gång Kutaro når ett delmål kastas scenerierna om. Vissa försvinner, medan andra svajar, skumpar och dånar fram. I ett ögonblick har hela miljöer förvandlats till något helt annat. Det är vansinnigt vackert och de små genomtänkta detaljerna, som nött färg eller siluetterna av kugghjulen som driver kulisserna, får mig att smälta.

Första parkett

Lika lätt är det att falla för ljudbilden. Innan föreställning ens har börjat välkomnas man av en berättarröst som utlovar en dockteater olikt något annat. Löftet avläggs så överdådigt dramatiskt att väntan på att sammetsridån går upp känns olidlig, trots att det bara handlar om sekunder. Under hela spelet återfinns känslan av att sitta på första parkett. Runtomkring tisslar och tasslar publiken. Jag ser dem aldrig, men när Kutaro med nöd och näppe klarar ett svårt hopp hör jag hur de kippar efter andan. I de roligaste passagerna busvisslar publiken och kiknar skratt.

Ibland känns det dock som Japan Studios är lite väl uppfyllda av sin estetiska vision och nästan råkar dränka det spelmässiga i en uppsjö av häpnadsväckande stilgrepp. Oavsett om Kutaro befinner sig i djupa fängelsehålor, lummiga skogar eller på ett spektakulärt piratskepp avbryts spelet för dialog och upptåg bortom spelarens kontroll. Ibland är det klockrent, som när Kutoros sidekick förfäras över ett Dinsey-stilat musikalnummer, som resulterar i att sjungande djur kastas mot skärmen. Men lika ofta fylls avbrotten av pladdrig och tålamodsprövande dialog – särskilt när vissa delbanor bara varar i några sekunder. Värst är det i början, och i takt med att handlingen kommer igång broderas även banorna ut i längre stycken. Ungefär samtidigt omfamnar Japan Studios alltmer sin spelmekaniska gimmick som låter Kutaro byta huvuden.

Lille katt, lille katt...

Runtom i världen finns nya huvuden att hitta. Att bära ett särskilt huvud på en plats där det känns relevant öppnar upp nya delar av nivåerna. Exempelvis innebär bärandet av en dödskalle intill ett stort skelett en snabb resa till en av spelets många gömda bonusnivåer.

En annan aspekt av Puppeteer som får större utrymme är möjligheten att spela två spelare. Här har Japan Studios inspirerats av Super Mario Galaxys asymmetriska flerspelarläge, där den ene spelaren styrde Mario och den andre använde wii-kontrollen till att samla stjärnor och interagera med fiender. I Puppeteer styr den andra spelaren Kutaros sidekicks med hjälp av antingen Playstation Move eller Dualshock. Idéerna är snarlika Nintendos, vilket gör att det inte riktigt går att skaka av sig känslan av att den som inte spelar Kutaro får nöja sig med att spela andrafiol.

Puppeteer saknar finliret och den nästan rytmiska framåtrörelsen som finns i andra tvådimensionella plattformsspel som #Rayman Legends och #New Super Mario Bros. U. Men i gengäld har Japan Studios skapat en helt unik upplevelse, och av bara farten även världens bästa dockteater.

Skicka en rättelse