Något gammalt, något nytt och någonting så väldigt mycket blått. Xenoblade Chronicles 2 tar mig till en spelvärld med den blåaste spelhimmel jag sett sedan den i Skies of Arcadia för sjutton år sedan. Då som nu är det en bokstavlig himlastormande förälskelse. Det är något särskilt med en spelvärld som äger rum i en ocean av moln. Man känner sig så liten där uppe.
"...har burit en hel värld men har börjat falla"
Eller kanske är det "där nere"? Likheterna mellan Arcadia och Alrest stannar här. I mitten av den här världen, alltså Alrest, finns världsträdet som sträcker sina enorma grenar högre än himlen. Där uppe sägs alltings början och det mytomspunna landet Elysium finnas. Legenden har blivit mer angelägen då den här världens landmassor bärs upp av, eller i de allra flesta fall är, livs levande titaner. Dessa gamla giganter har bokstavligen burit en hel värld men har på senare tid börjat falla. En efter en.
Vad händer när den sista ger vika?
Vår hjälte lever och verkar på en titan storlek mindre, den kloka och sympatiska Gramps.
Alrest är en värld som bokstavligen faller samman.
Ungefär fem timmar in börjar områdena bli alltmer storslagna och öppna.
Något som inte har gett vika är den spretiga Xeno-serien trots att den hunnit dö och återuppstå två gånger. Allra först i det som är – och ärligt talat nog kommer förbli – mästerverket, Xenogears. Vad som i sann Star Wars-anda var episod fem i serien (men ändå den första) följdes aldrig upp. Istället lämnade skaparen Tetsuya Takahashi Square för att starta på ny kula. Xenosaga skulle spänna över tre konsolgenerationer och sex spel. Det blev en PS2-trilogi.
Takahashi har alltid gapat efter mycket och inte sällan tvingats göra avkall på stora Xeno-stycken när pengarna sinat, tiden tagit slut och framgångarna uteblivit. I händerna på Nintendo verkar han och hans Monolith Soft äntligen fått arbetsro. Xenoblade Chronicles till Wii (och 3DS) var också det ett rollspel som andades nya anor och gamla seder. Semiuppföljaren Chronicles X likaså.
Xenoblade Chronicles 2 är spelet som cementerar Switchens debutår som en enda lång bejublad Eriksgata: äventyret Zelda: Breath of the Wild, plattformsspektaklet Super Mario Odyssey, återvunna racingpartajet Mario Kart 8, barnvänliga shootern Splatoon 2 och den märkliga Xcom-pastischen Mario + Rabbids. Nintendo har en del att leva upp till under 2018.
"Närmast ett motvilligt mästerverk"
Men nu är nu, och nu har jag levt och andats Xenoblade Chronicles 2. Det är uppslukande och magiskt men också plottrigt och lite orättvist. Det är närmast ett motvilligt mästerverk.
Systemet som bär striderna är i grunden ganska enkelt men snabbt byggs det på med intrikata byggstenar. Du styr en karaktär, en ”driver”, som attackerar automatiskt. I takt med att anfallen träffar målet byggs olika mätare upp och när de slår i taket kan du nyttja så kallade ”arts”, specialattacker som exempelvis kan fälla fiender och dra hälsobrygder ur dem. Kombinationer kan också försvaga en fiende för att slutligen välta den.
Striderna är klipska men lärs ut på ett oförlåtande sätt.
I takt med att systemet byggs på blir skärmen rejält plottrig.
Är du uppmärksam kommer du få ut mycket spelglädje ur striderna.
Det dröjer inte länge förrän du har tre drivers och dessa har varsitt ”blade”, en karaktär du sällan kontrollerar men vars bokstavliga band till drivern är livsviktigt – och bokstavligt. Du ser det och ditt blade buffar också dig med olika fördelar. Ju fler vältajmade arts du får in, desto högre tickar mätaren för specialattacker. Och! Du har kontroll över dina kompanjoners specialare. Dessutom! Kopplar du samman specialattackerna kan du utföra livsfarliga kombinationer med dina blades.
Haken är inte systemet i sig utan hur det presenteras. Tutorialnoteringarna är tunna och flyktiga; när du sett en är den borta för alltid. Missar du något kan du således känna dig väldigt utelämnad. Då kan du visserligen leta upp en välsmord Youtubegenomgång eller så gör du som jag: tar skärmdumpar av exakt varenda tutorial. Det har jag haft enorm nytta av när glömskan gjort entré och användargränssnittet blivit obegripligt och plottrigt in absurdum.
"Haken är inte systemet i sig utan hur det presenteras"
Ett spel, speciellt ett rollspel, behöver inte ha världens vassaste mekaniker. Världsbygget, ensemblen, berättelsen, tonerna och estetiken kan räcka långt. Här levererar spelet tidigt. Rex är en pojkman i samma anda som hundratals andra jrpg-pojkmän före honom, men han känns genuin. På ryggen av Gramps, en titan av storlek mindre, bärgar han skatter och gods från molnhavets botten. Alla pengar som blir över skickar han hem till sina nära och kära. En riktig hedersknyffel.
Ensemblen är en mix av tungt anime-drama och älskvärt anime-trams.
Det ser vackert ut, så länge du spelar i dockat läge det vill säga.
En värld värd att rädda och tillbringa 50+ timmar i.
Större pengar och löftet om det största äventyret tar dock Rex ganska raskt vidare till nya himlar, då Rex tar klivet ut i det stora okända och något som är mycket större än han själv. Chronicles 2 är ett jrpg uti fingerspetsarna där det snabbt står klart att du är hjälten som bär alltings öde på dina späda axlar. Chronicles 2 är dessutom, förutom ett jrpg, ett Xeno-spel i själ och hjärta.
Sällskapet – nej, Rex är inte solo särskilt länge – är en brokig samling av anime-allvar och anime-trams. Pyra är en fanbärare av det allvarsamma, och när hon tar ton i långa och invecklade dialoger och monologer om det som har varit och det som kanske ska komma lyssnar jag med andakt. Poppi däremot är bara skön och får mig att le med hela huvudet. Handlingen berör huvudvärksämnen som vad existens egentligen är för något, men lika viktigt är det enkla: vänskap och kärlek. Det är inte världens mest nydanande historia men jag bryr mig och den passar in.
"En värld fri – och stor! – att upptäcka"
Chronicles 2 uppmuntrar också till pauser. De olika kontinenterna är, som sagt, levande (om än döende) titaner vilket öppnar för dramatiskt annorlunda miljöer där en titans ryggrad är en del av landskapet, där platser guppar upp och ner i molnhavet och där grottor förstås är den gigantiska varelsens innanmäte. Det är en värld fri – och stor! – att upptäcka. Den är fylld med hinder, både fientliga och i vegetationen, med sidouppdrag i form av små krimhistorier och stackars i klichébybor i nöd. Att dyka efter skatter är också en bisyssla som roar mer än vad som är rimligt då den har quick time-mekanik.
Berättelsen, världen, de som bor där, den pampiga musiken och den bitvis tunga Xeno-tematiken är alla smaker som gifter sig väl. Här och var slinker det hit – röstskådespeleriet är inte dåligt per se, men känslorna som förmedlas via tal rimmar inte alltid med känsloyttringarna och kroppsspråket man ser. Och det slinker dit – det bärbara läget är bitvis hopplöst att spela på grund av den låga (låååga) upplösningen. Men det slinker aldrig ner i diket. Det vill säga, om du är tillräckligt uppmärksam på blades, drivers och det intrikata regelverket kring dem.
