Gudarna ska veta att mycket vatten har hunnit flyta under broarna sedan 2004. Det var bland annat året för tsunamikatastrofen utanför Thailand, året då Sverige tog tre OS-guld i friidrott, året då George W. Bush blev omvald och framför allt året då Vampire: The Masquerade – Bloodlines släpptes. Ett rollspel som i alla fall undertecknad håller oerhört högt.
Utvecklaren Troika gick i graven kort därefter och tog med sig mina drömmar om en uppföljare. För tio år sedan (!) köptes sedan varumärket upp av svenska Paradox, och sedan dess har en uppföljare varit under en svårmodig utveckling. Först hos Hardsuit Labs för att sedan färdigställas av The Chinese Room. Varningssignalerna har varit tydliga för fansen sedan start. Men nu – 21 år efter föregångaren – har jag till slut fått sätta gaddarna i tvåan. Oväntat nog suger den inte.
Vi spelar som Nomaden (the Nomad), en vampyr med mystiskt och mytomspunnet förflutet som är historiskt känd för att dyka upp lite överallt i världen – därav epitetet. Ingen vet ens vad han (man väljer själv kön) egentligen heter. Efter att ha legat i dvala i över hundra år får jag ett bryskt uppvaknande i ett utdömt lägenhetskomplex i ett juligt Seattle, utan en aning om hur jag hamnade där. Jag har en konstig tatuering på handen som inte fanns där när jag somnade in. Dessutom har av oklar anledning en annan vampyrs medvetande hamnat i mitt eget (tänk Cyberpunks Johnny Silverhand, typ). Fabien heter vederbörande, en lokal vampyr som lider av minnesförlust och inte har en aning om hur han hamnade i vårt huvud eller vart hans kropp är. Vi tvingas slå följe för att ta reda på vad fasen det är som har hänt med såväl Nomaden som Fabien. Fotnot: Nomaden kallar sig även för “Phyre” efter uppvaknandet. Varför? För att Fabien frågade vad han hette, och Nomaden råkade just då titta på en poster för ett band kallat Phyre. Happ.
"Tänk Cyberpunks Johnny Silverhand, typ"
Således kastas Nomaden hux flux in i det politiska maktspelet i Seattle och vad som följer är en snårig historia som sträcker sig över hundra år bakåt i tiden. Det är också en ganska intressant sådan, där manuset gradvis fångar mitt intresse (efter en trevande start) och utvecklar sig till något som faktiskt är rätt habilt. Tyvärr strandar det emellanåt på grund av lite väl mycket humor. Inte minst Fabien har en tendens att demystifiera skeenden och karaktärer med sina konstanta och lättsamma kommentarer. Jag vet inte varför utvecklaren tyckte att vi behöver en inre röst som tjatar mer eller mindre konstant, men för min del funkar det inte alls och dödar ofta inlevelsen.
Att vara vampyr kommer med sina perks.
Dekadens, much?
Om måndag var en NPC.
Det är extra synd då Fabien är en klart mer intressant karaktär än Nomaden när vi faktiskt får spela som honom. Fabien samarbetade nämligen med polisen innan han hamnade i Nomadens huvud, och varje gång Nomaden går och slaggar fram till nästa natt återupplever den glömska Fabien ett minne från en utredning där han spårade en seriemördare. Fabien är ingen slagskämpe, men som Malkavian (en typ av vampyr kända för att vara galna) har jag likväl användbara förmågor, så som att få folk att tro att jag är någon annan, eller luska i deras undermedvetna, eller varför inte tala med objekt (!). Det är en rätt intressant och underhållande avstickare, om än linjär.
"En hagelbrakare i plytet är fortfarande väldigt obekvämt
Huvuddelen av spelet tillbringas dock som Nomaden, och han är desto mer benägen att leverera knogmackor. Jag väljer själv vilken av sex klaner jag tillhör och låser upp färdigheter därefter. I mitt fall föll valet på Banu Haqim, en klan som blandar snabbhet med tysthet och lämpar sig för någon som vill vara såväl diskret som aggressiv när man tar sig an fiender. Nomaden är dock speciell i det avseende att han även bemästrar förmågor som hör till andra klaner. Även om han i dvalan tappat mycket av sin kraft får jag under spelets gång gradvis tillbaka den (läs: man låser upp fler krafter när man levlar). Totalt kan man ha fyra förmågor aktiva på samma gång, och det finns en rätt bred variation. Allt ifrån att använda fiender som murbräckor till att locka över dem på din sida med en kyss, teleportering, sakta ned tiden à la Max Paynes “bullet time” eller min egen Banu Haqim-favorit: kräla runt blixtsnabbt men tyst på alla fyra.
Fabien den skämtsamme.
Det är en väl tilltagen verktygslåda. Och det behövs. Spelar man på normal svårighetsgrad eller högre – jag växlade mellan normal och hard – är strider ofta svettiga, snabba och svåra. Även om det i alla fall i första halvan av spelet främst är tunnblod och andra svagare fiender man möter så är man alltid numerärt underlägsen Dessutom tvekar förstås inte fienderna att använda moderna vapen. Jag må vara en gammal och kraftfull vampyr, men en hagelbrakare i plytet är fortfarande väldigt obekvämt. Utöver nämnda förmågor, som alla kostar blod att använda och därmed inte kan brukas fritt, har man “vanliga” alternativ. Nävarna, givetvis. Men även en enorm rörlighet då Nomaden är en fena på att hoppa, ducka, glida längs med marken (eller i luften!) och kombinera detta med slagserier. Det är frenetiskt och kul.
Vassa tänder är ett måste, liksom vass tunga.
De får snart en så kallad oglad överraskning.
Snart är det jul.
Även miljöerna är ofta en positiv aspekt. De snöiga gatorna i Seattle är förvisso inte lika atmosfäriska som Los Angeles var i föregångaren, men sådär rysmysiga är de allt. Framför allt är interiörerna jag besöker allt som oftast både detaljerat och välgjort ögongodis med riktigt bra ljussättning.
Samtidigt är det långt ifrån allt som imponerar. Bloodlines 2 lider av bristfällig prestanda (men gud vet att det står sig bra här jämfört med det ökänt trasiga originalet) och ofta upplever jag bristfällig bildfrekvens. Allvarligare buggar har jag dock undsluppit helt och hållet. Det kanske största minuset är att jag här inte alls har samma frihet i hur jag tar mig an uppdrag och interagerar med individer som i Bloodlines. Tvåan är på gott och ont (mest ont) en mer linjär upplevelse där du förvisso får göra val med konsekvenser, men de är färre till antalet och det är extremt sällan som exempelvis mitt val av klan påverkar något över huvud taget. Förmodligen är det även därför vi denna gång inte kan spela som Nosferatu eller Malkavian, två klaner som i föregångaren innebar drastiskt annorlunda upplevelser. Det hela påminner betydligt mer om Cyberpunk designmässigt än om Bloodlines. Fokus ligger på action och en tajt berättelse snarare än att du definierar din egen karaktär och gör dina egna val.
Allt som allt har jag dock kul. Starten är inte den bästa, men spelet växer och mot slutet är det till och med riktigt engagerande. Bloodlines 2 är ett bra spel, det borde bara ha hetat något annat.
Fotnot: Vampire: The Masquerade Bloodlines 2 släpps den 21/10 till pc, PS5 och Xbox Series. Testat på pc med Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB RAM.
