Det finns spelutvecklare som hittar sin nisch och bygger framgång genom att förfina och vidareutveckla i princip samma spel hela tiden. Sen finns det Double Fine, vars styrka är att göra precis tvärtom. En snabb titt på meritlistan visar bland annat actionplattformare, metroidvania, pussel, managerspel, strategi och peka och klicka-äventyr.
Oavsett genre är Double Fine nästan alltid kreativa, med ett unikt uttryck som vi spelare känner igen från mils avstånd. Vilket i allra högsta grad gäller det senaste spelet i samlingen.
"Det känns som att befinna sig inuti en feberdröm"
Keeper utspelar sig i en värld inspirerad av surrealistiska målningar. Resan tar oss genom idylliska gröna landskap, ut på stormande vatten och upp i karga berg. Gigantiska varelser lever sina liv i bakgrunden. Små märkliga figurer vinkar glatt när vi vandrar förbi. Surrealismen är en ständig följeslagare. Det känns som att befinna sig inuti en feberdröm som böljar mellan gemytlig och obehaglig.
Fågeln och fyren är en udda, underbar duo.
Så vackert. Så konstigt.
Fyren visar vägen, som fyrar gärna gör.
Det finns pussel. Det borde funnits fler.
One karaktärsdesign to rule them all.
Det är otroligt fint, både tekniskt och estetiskt. Spelet känns omsorgsfullt skapat och det är en fröjd att ta sig till nya områden för att uppleva vad som väntar där. För den med ett öppet sinne finns många små detaljer som tillsammans skapar den här bisarra, härliga, farliga platsen.
Att Keeper estetiskt är så välgjort och fint kittlar också nyfikenheten. Vad är det för historia som döljer sig bakom alla de övergivna ruinerna som kantar landskapen? Vad är det för mörk kraft som tycks korrumpera allting den kommer i kontakt med? Och vad finns egentligen där längst uppe vid bergstoppen, dit vi är på väg?
Huvud-"personen" är ett fyrtorn som fått ben och medvetande, och som helt sonika börjar spatsera iväg genom de udda landskapen tillsammans med en charmig liten fågel som trogen följeslagare. De är finurligt animerade och trots att de aldrig växlar ett ord mellan varandra förmedlas det band som byggs upp och stärks mellan dem. Det är svårt att inte falla som en fura för den udda duon. Keeper är lika mycket en berättelse om dem som om världen i stort.
Berättelsen är mestadels abstrakt och det är i stor utsträckning upp till oss spelare att tolka vad som händer. Genom att hitta mer eller mindre undangömda hemligheter låser man upp achievements, som i sin tur innehåller kortfattad text med bakgrundshistoria. Det är också den enda formella beskrivning som erbjuds, då Keeper i övrigt helt saknar dialog.
Spelet bjuder på desto mer interaktivitet. Låt den lilla fågeln dra i spakar för att öppna dörrar, lys med fyrtornets lykta för att mota bort mörker och hitta vägen framåt. Ett kortare parti innehåller ett pussel där man kan växla mellan att befinna sig i dåtid, nutid, framtid, varpå fågeln förvandlas antingen till sig själv, ett ägg eller ett spöke, med tillhörande mekanik. Riktigt Double Fine-fyndigt!
"Känns mer som en promenad-simulator"
Svårighetsgraden är dock genomgående otroligt låg. Trots att det finns ganska mycket av det vi brukar kalla för spelmekanik så känns Keeper ändå mer som en promenadsimulator än ett pusselspel. Interaktiviteten finns mest där för att reglera tempo snarare än att erbjuda spännande spelmässiga upplevelser.
Fyr på tur.
Världen är ett surrealistiskt konstverk.
Fågeln fixar.
Också en fyr behöver ibland guidas.
Dialoger förekommer inte, men mycket sägs ändå.
Keeper är egentligen mest ett digitalt konstverk som råkar vara i spelformat. Vilket gör det lite svårt att resonera kring hur bra det faktiskt är. Konstnärliga spel följer vanligtvis bara en regel – att det inte finns några regler. Utan ramar att förhålla sig till blir det ännu mer än vanligt upp till var och en att avgöra spelets kvalitet.
Min åsikt? Att Keeper hade mått bra av ännu fler pussel, och framförallt mycket högre svårighetsgrad. Äventyret tar cirka 3-4 timmar från början till slut. Tid som lätt kunnat dubblas med mer gediget spelmekaniskt tuggmotstånd. Resultatet hade blivit ett spel där jag blivit mer förankrad i världen och mer investerad i dess invånare och öde. Ett spel som jag med vemod hade lagt ifrån mig när eftertexterna rullat färdigt.
Förutsättningarna för storhet finns där i den lika vackra som fascinerande skådeplatsen. I samspelet mellan fyrtorn och fågel. Men det blir i slutändan inte mer än ett hastigt besök, en snabb glimt, in i denna underliga värld. Det är absolut en fin liten resa värd att göra, men hos mig lämnar äventyret inte det stora avtryck som utvecklarna förmodligen önskat.
Fotnot: Släppt på pc (testad version) och Xbox Series X|S.
