Oddworld: Soulstorm rör upp en storm av känslor. Det är rafflande och roligt. Här och där är det frustrerande. Framför allt är det gripande. Oddworld Inhabitants med Lorne Lanning i spetsen har ägnat ett kvartssekel åt att förfina sin udda spelfågel. Soulstorm är visserligen en remake av 1998 års Oddworld: Abe's Exodus, men känns helt nytt. En underbart udda resa.

"Rör upp en storm av känslor"

Det nya äventyret tar vid efter dramatiken i Oddworld: New 'n' Tasty (i sin tur en rejäl remake av första Oddworld). Abe har visserligen räddat sina förslavade Mudokonbröder, men efter en explosiv inledning står det klart att man bara klivit ur askan in i elden.

Soulstorm är ett 2d-spel med ett oanat djup. Abe rör sig alltid i sidled men när kameran sveper över dalarna, grottorna och fiendekomplexen blir synvillan total. Röda strålar skjuter genom skärmen. De kommer från krypskyttar som outtröttligt letar efter Abe och kompani. Lyckligtvis kan vår hjälte kliva in i ångmoln, eller så kan han crafta egna rökridåer att sprida ut.

Vi kastas friskt mellan olika genrer och det är oftast till spelets fördel – men inte alltid.

Abe och hans aber.

Någonting sker off-screen!

Trots 2d-gameplay tvingas du tänka tredimensionellt.

Kan du inte ta dig förbi fienden kan du alltid ta över den. Voodoo!

Vatten och eld går inte ihop. (FZ spottar sanningar sedan 1996.)

Mindre bra fungerar Oddworld: Soulstorm som ett actionspel. Hade jag varit tjugo år yngre och argare hade förmodligen en eller annan Dualsense farit i väggen. Humöret mals ner när jag misslyckas gång på gång med att fly undan en Sligtrupp. Vi har visserligen bättre styrsel på Abe än i New 'n' Tasty (tack, dubbelhopp!) men finliret som krävs är inte riktigt där alla gånger.

Gudskelov tycks spelet självt inse att dess styrkor finns på andra håll. Plattformsmomenten boostas av de mer flexibla kontrollerna, och det är en fröjd att svinga sig fram. Soulstorm är också en liten stealth-pärla, och en rejält nervkittlande sådan. Att tassa förbi snarkande vakter i kolmörka gruvor får en att hålla andan samtidigt som pulsen slår. Situationen blir knappast mindre pressande när Abe måste hålla liv i sina Mudokonlikar.

Oddworld: Soulstorm lyckas med någon som borde vara A och O i alla spel, men inte alltid är det. Nämligen att smälta samman berättelsen med våra handlingar. De estetiskt fenomenala mellansekvenserna får en extra tyngd då det vi ser faktiskt har bäring i själva spelet.

Oddworld och buggarna
Vår recensionskod av Oddworld: Soulstorm kom med en varningstext om två buggar, och Oddworld-folket var måna om att även spelarna skulle varnas. Buggarna påstås vara sällsynta (FZ har sluppit dem). Den ena handlar om att Abe kan fastna i en fallande loop. Att starta om från närmsta checkpoint ska vara nog. Den andra är PS4-lokal (PS5-versionen recenserad) och handlar om en krasch på tionde banan. Att hoppa in i spelet igen ska räcka.

I mångt och mycket handlar Soulstorm om att rädda ditt folk. De är vare sig lika starka eller smidiga som Abe, så att hålla dem vid liv krävs både mod och sinne. Banorna är fyllda av vakter och fällor redo att slakta dina vänner. Dessutom är byggena intrikata och Mudokons är gömda på de mest otillgängliga platserna. Abe kan få flockarna att både följa och stanna. Han får dem att gömma sig i skåp, tajmar fällor, och lägger ut nämnda rökridåer för att hålla allesammans vid liv.

Att rädda alla är inget krav, men räkna inte med att slutet blir gott om alltför många dör. Framför allt ser jag till att försöka rädda alla då jag faktiskt vill det. Slavarnas frihet är bräcklig.

Abe och gänget kan gömma sig i skåp, så länge skåpen räcker till.

Abe är nog den fulsötaste som finns.

Mörker är otäckt, men lyckligtvis har du magiska krafter.

Massflykterna är en form av action där spelet träffar rätt.

Soulstorm är ett ensamt spel fast ändå inte.

Samtidigt som de känslomässiga insatserna är höga lyckas denna "nya" Oddworld-tvåa även vara ett speligt spel. Abe har berikats med djupa fickor och möjligheten att crafta både det ena och andra med det tredje. Titulära Soulstorm-brygden är en kletig och tändbar vätska som kan sätta världen i brand, medan välriktade vattenflaskor släcker den. Med rep kan du binda dina fiender (och loota dem!). Inventoryt byggs ut bit för bit och är djupare än du tror.

Även utan allt krimskrams är Abe kapabel. Han har magiska förmågor och kan mässa fram energiklot som närmast är ett "treeggat" svärd. De lyser upp i mörkret, de öppnar nya vägar, men framför allt kan de ta fiender i besittning. Att ta över flygfän är definitivt en bergochdalbana.

"Har svårt att säga hejdå"

Pusslen ger lagom mycket huvudvärk och varieras i lagom mängd. De är alltid logiska. Där spelet spricker lite är i hur väl tilltagna vissa banor är. Det hade vunnit på att klippa bort överflöd då det bitvis är mycket av samma, och sedan mer av detsamma igen. Oddworld: Soulstorm hade inte varit ett sämre spel om det var tre timmar kortare. Snarare tvärtom.

Å andra sidan har vi väntat i sju långa år sedan New 'n' Tasty så jag förstår att Oddworld Inhabitants har svårt att säga hejdå. Underbart är lite för långt, men också underbart udda.

Fotnot: Recensionen avser PS5-versionen, som den här månaden ingår i Playstation Plus. Oddworld: Soulstorm släpps även till Playstation 4 och till pc via Epic Games Store.