Jag låter kanske onödigt hård, och spelet är inte direkt dåligt, men jag hade väntat mig något roligare än standardaction efter så många års utveckling. Samtidigt ska det understrykas att jag bara spelat inledningen av ett ännu inte färdigutvecklat Quantum Break, det är inte omöjligt att saker hinner göras bättre. Men faktum kvarstår: de actionbitar som visas här känns inte som Remedys bästa verk.
Innovationen hittas istället i berättandet, där studion gör lovvärda försök att fördjupa karaktärer och händelser – inte det enklaste i actionsammanhang. Som du kanske vet varvas spelandet med ganska långa filmade sekvenser, spelade av skådespelare och med hyfsad budget och manus. Det är lite som att spelet övergår i en miniserie, fördelad på fyra eller fem avsnitt på 20-30 minuter styck. Klokt nog måste man inte titta om man inte vill, men då går man å andra sidan miste om story och motiv.
Huvudpersonen Jack Joyce spelas av Shawn Ashmore. Till vänster i spelet, till höger i spelets filmade delar.
Den del jag spelar räcker i kanske två timmar och mot slutet lämnar jag Jacks karaktär och får styra hans huvudmotståndare, Paul Serene. Jag väljer då hur berättelsen ska fortsätta, antingen våldsamt eller mer manipulativt och förhandlingsinriktat. Handlingen i filmen, och i resten av spelet, påverkas av vilken väg jag går.
"De bygger karaktärsstarka singleplayer-spel från grunden, skriver egen story och gör sina egna spelmotorer"
Både Sam Lake och regissören Mikael Kasurinen menar att det här förtjupar storyn, att vi förstår skurkens (eller ska vi säga "skurkens") motiv och handlingar. Inte minst det faktum att man spelar som Paul minskar den där träiga, svartvita klassificeringen av god och ond.
Under besöket hinner jag spela igenom dagens begränsade Quantum Break-kod flera gånger och låta Paul göra både det våldsamma och det mer fredsinriktade valet. Det påverkar ödet för en sidokaraktär, och en kort scen visar konsekvenserna av mitt val, men gameplay-mässigt uppfattar jag inte skillnaden som särskilt stor. Men spelet har flera såna här stora storymässiga vägskäl, och jag hinner bara passera det första. Det är möjligt att skillnaderna blir större längre fram, och att storyn spretar iväg mer när fler val gjorts.
Tidsmanipulationen kan bli Quantum Breaks kanske starkaste kort.
Man måste beundra Remedy för att de alltid gör sin grej. De bygger karaktärsstarka singleplayer-spel från grunden, skriver egen story och bygger egna spelmotorer. Quantum Break är inget undantag, fast med två twister i form av filmsekvenserna och att tiden pajar. Och det inte alldeles oviktiga orosmolnet att testversionen känns mindre bra än vad en relativt liten studio bakom ett fullstort spel lär behöva.
Det är för tidigt att fälla domen redan nu, två månader innan releasen och med långtifrån hela spelet som bedömningsgrund. Jag hoppas innerligt att det finns en plats för Remedys envishet och låga tempo i en spelvärld som stressar ut titlar i jakten på snabba intäkter. Därför hoppas jag lika innerligt att det färdiga Quantum Break är en bättre helhetsupplevelse än vad den här texten kanske ger sken av.
