Det här hade jag inte förväntat mig. När mailet om att jag skulle få spela den sista delen i Total War: Warhammer-trilogin damp ner såg jag framför mig ett ordentligt tvärsnitt av gameplay, likt det när jag fick provspela Three Kingdoms före release. Testa allt, så mycket du hinner under en begränsad tid. Bilda dig en övergripande uppfattning om förändringar, uppdateringar och nyheter. Istället fick jag, något hårddraget, köra ett spännande tower defence-spel. Udda! Men, lite bakgrund först, inte sant?

"När Warhammer 3 utannonserades i början av februari möttes det mestadels av lovord, men även några frågetecken"

När Warhammer 3 utannonserades i början av februari möttes det mestadels av lovord, men även några frågetecken. In i smältdegeln som är Warhammer-universumet kastar Creative Assembly nu de två östliga länderna Kislev och Cathay, och därmed öppnas kartan upp bortom Karl Franz imperium och tar oss med bortom de östliga bergskedjorna.

Vi utlovas “den mest varierade uppställningen enheter, monster och hjältar vi hittills sett”, och fyra kaosgudar finns på plats för att göra livet surt för såväl nykomlingar som gamla fraktioner. Kampanjen ska sätta oss i en prekär sits: vi måste “rädda eller dra nytta av” en döende guds krafter. De nya länderna måste också ta sig igenom portaler till kaosvidderna, för att där få till stånd ett avgörande end game, som “kommer att avgöra världens öde”."

Men Creative Assembly väljer alltså, något kryptiskt, att visa upp ett sorts minigame, ett helt nytt spelläge om ni så vill, i den allra första hands on-sessionen för Warhammer 3. Det vi fick presenterat för oss ett så kallat survival battle. Det är oklart om dessa är de enda möten vi kommer se i kaosvidderna, men slagen kommer att dyka upp för de spelbara fraktionerna, som en del av den övergripande kampanjen. Ni minns kanske hur man valt att föra storyn framåt i tidigare spel? Det här verkar vara ytterligare ett exempel på hur man försöker förnya kampanjspelandet och bryta delar av den monotoni som kan uppstå. CA själva beskriver dessa händelser som “sällsynta och episka”, en sorts Warhammer-motsvarighet till bossfighter.

Survival battles, åtminstone det vi fick spela, är en sorts trestegsraketer. Vågor av daemon-trupper anfaller dig konstant. Målet för armén som försöker inta kaosdomäen är att erövra victory points för att låsa upp nästa sektion av kartan, och med den nya vågor av allt värre fiender. Men det räcker inte med att ta sig framåt – redan tagna victory points måste försvaras för att du inte ska finna dig i fullskalig strid på för många fronter.

Du kan bygga fortifikationer på förutbestämda platser runt varje victory point. Barrikader, olika ramper, torn som skjuter missiler eller magi. Knepet är sedan att bestämma sig hur många av dessa man ska låta vara kvar när striden rör sig vidare, och vilka som ska rivas för att få tillbaka något av de supply-poäng som de kostat.

"Poäng får du genom att besegra fiender och erövra victory points"

Poäng får du genom att besegra fiender och erövra victory points. Förutom fortifikationer kan de användas för att uppgradera eller hela enheter, samt att köpa in nya trupper. I min enda genomspelning balanserade jag ofta på ruinens brant, så här gäller det att verkligen tänka efter, och lägga sina resurser där de gör mest nytta. För att få till känslan av ändlösa horder av daemons har CA också sänkt hälsan på många av enheterna som du möter i ett survival battle. Det här är inte något som återkommer i resten av spelet.

Under sessionen fick vi anfalla en fortifikation kallad Brass citadel (se gameplay här nedan), som ligger i blodguden Khornes domäner. Eller ja, det var inte så mycket ett anfall på själva citadellet som en stor fight i området utanför. Jag spelade som Katrina, tsarinna av Kislev, en av de legendariska ledare man kan välja för den fraktionen. En kraftig arsenal av magiska formler stod till hennes förfogande, mestadels isbaserade sådana.

Det fanns inte tid att fördjupa sig ordentligt i de enheter som stod till förfogande, men det känns ändå som att jag bjöds ett smakprov på det som Kislev-trupperna kommer att erbjuda. Landet har ett starkt fokus på kavalleri och vad som kallas “hybridinfanteri”. Till häst hade jag både tunga trupper och snabbare, mer lättrörliga med pilbågar.

Allt eftersom ett survival battle fortskrider kan man kalla in dyrare och starkare trupper och enheter genom en portal. Jag krönte min armé med riktigt brutala lansiärer och enorma, isbjörnar som själva höll fienden stången långt efter det att slaget egentligen var förlorat.

Striderna böljade verkligen. Jag var lite för upptagen med att lära mig systemet med att kalla in enheter via portalen, bygga fortifikationer och underhålla mina trupper, för att på allvar greppa helheten. Ett survival battle avslutas med någon sorts större bossfight. Tyvärr lyckades jag inte ta mig ändå dit på min genomspelning, men på värdshusen viskas det om att jag hade fått möta en enorm “Exalted Greater Daemon” som skulle ha varit en riktigt hård nöt att knäcka.

"Jag tror att det blir en utmaning att bemästra det här tower defence-systemet"

Jag tror att det blir en spännande utmaning att bemästra det här tower defence-systemet när man väl får ta sin tid. Det blir också intressant att se hur väl systemet passar in i den stora helheten. Blir dessa slag inte för aparta kan jag se att de kan tillföra en intressant dynamik till kampanjen.

Det var som sagt lite förvirrande att i ett första speltest av Warhammer 3, kastas in i ett så kallat survival battle. Jag hade förväntat mig ett annat upplägg, och förstår faktiskt inte att just det här (förvisso underhållande) elementet fick ta så mycket kraft och energi från utvecklare, pr-människor och journalister. I det stora hela lär survival battles bli något av intressanta avbräck, men det kanske finns någon sorts master plan bakom marknadsföringen? Planerar man att inför släppet (inget datum ännu!) successivt mata oss med nyheter av kraftigare och kraftigare kaliber?

Jag applåderar möjligheten att kunna testa spel live, streamat från en server i ett annat land. Det krävs mycket koordinering och mankraft för att få det att rulla. Men upplevelsen blir också därefter, med rätt laggig gameplay i relativt låg upplösning. Såklart inte alls som utvecklaren skulle vilja presentera det under bättre omständigheter. Jag tänker därför inte uttala mig för mycket om grafiken, förutom att fastslå att det känns Warhammer så som vi är bekanta med det.

Men jag fick också tillfälle att ställa ett par snabba frågor till CA. Mycket kom att handla om “allt det andra”:

Återigen säger man att belägringar har fått sig en total genomgång, “reworked entirely”. Det här är en aspekt som verkligen måste testas och där man inte ska ta utvecklarna på orden. De två förra spelen kritiserades för att ha minimerat de strategiska möjligheterna i belägringarna, och mest gjort dem till spektakulära dimridåer.

Vi ska nu också kunna slåss i “minor settlements”, precis som i många av de historiska Total War-spelen. CA lovade att mer om kampanjen ska avslöjas inom några månader. Precis som tidigare lär vi få vänta till efter release på att alla delarna i trilogin ska smälta samman, i den ultimata Mortal Empires-kampanjen.

Det här är lovande, om än förvirrande.