Pokémon-sagan gör 3DS-debut och vi ger oss ut på äventyr för att besvara den viktiga frågan: behöver vi fånga dem alla en gång till?

Första gången jag stiftade bekantskap med Pokémon var år 2000. Spelet var #Pokémon Blue, det första i vad som skulle komma att bli en lång rad framgångsrika rollspel där man utforskar en fantasifull värld och måste samla alla sötfula monster. Jag var 16 år gammal och tog socialt självmord genom att sitta med min Gameboy Pocket i gymnasieskolans korridorer och låta min tappra krigare Pikachu bekämpa sina ludna motståndare.

Spelet slukade mig hel. Jag kunde knappt lägga ifrån mig maskinen. Under några intensiva veckor levde jag i den där svartvita lilla världen. Men när jag nu spolar fram tiden 13 år är den övergripande känslan till en början sorg. För det känns som något gått förlorat under åren som passerat – mitt barnasinne.

#Pokémon X och #Y är de senaste inkarnationerna av #Nintendos framgångssaga. För första gången målas huvudserien i Pokémon-universumet upp i 3D, vilket främst kommer till sin rätt under striderna. Att se alla de tokiga varelserna i all sin prakt ur olika vinklar har aldrig varit snyggare. Maskinens 3D-möjligheter förstärker effekten men är inte livsviktig.

Om städer kunde copyright-skyddas skulle nog Paris vilja ha ett ord med Nintendo.

En annan nyhet är möjligheten att förändra sitt alter ego. Man kan välja kön, hudfärg och införskaffa nya kläder och accessoarer under resans gång. Det finns förstås också nya pokémon att samla på, och när de bråkar med varandra har vissa av dem tillgång till den nya förmågan mega evolution. Den är till skillnad från vanlig evolution inte permanent, utan sträcker sig bara över striden där den används. I praktiken innebär det att man får en ytterligare lite tuffare version av sin slagsmålskämpe.

Världen som ligger för ens fötter heter Kalos, vars verkliga inspirationskälla är Frankrike. Och det låter ju lovande, men det är något som inte riktigt stämmer när jag börjar spendera tid i de grönskande landskapen. Mitt första stora problem är den extremt barnsliga tonen. Kalos är en region där folk blir kompisar för att de har samma färg på skorna och där man löser varje vardagsproblem genom att kasta pokébollar på varandra. Karaktärerna är glada och skojfriska, men också ointressanta och meningslösa. Jag känner mig som en trött gammal surgubbe, och det gör faktiskt lite ont i själen.

Värt väntan

Det andra stora problemet är att det tar närmare fem timmar innan spelet börjar utmana mig. Dessförinnan räcker det egentligen med att plocka fram min hårdaste pokémon och använda samma attack hela tiden.

Men efter de första fem timmarna öppnar spelet upp sig och blir väldigt mycket intressantare. En rad sidospår breder ut sig och man upptäcker nya möjligheter för att fånga de åtråvärda bestarna eller ägna sig åt andra aktiviteter. Detta förstärks av den nya möjligheten att leka med sina nyfunna kelgrisar i olika minispel som både stärker deras förmågor och inställning till spelaren. Vissa förmågor blir bättre ju tajtare relation man har med sin pokémon, så att leka kan löna sig. Men morbidt nog finns det också färdigheter som fungerar som bäst om monstret är förbannat på en. Fritt fram för alla sadister att smiska sina varelser och ge dem mat de inte tycker om, med andra ord.

När svårighetsgraden höjs förändras hela spelet i grunden, på ett bra sätt. Istället för att blott kötta igenom strid efter strid så börjar jag förlora, och märker hur illa konstruerat mitt lag faktiskt är. Jag saknar variation i såväl förmågor som element och behöver tänka om.

En bild säger mer än tusen ord, sägs det. Inte när det gäller att dema 3d-effekten, då säger bilden ingenting.

Med ryggsäcken full med pokébollar avviker jag från den utstakade stigen och ger mig ut i midjehögt gräs, mörka grottor och soldränkta stränder för att bygga upp mitt lag. Det är här jag hittar den magiska Pokémon-essensen. Upptäckarglädjen, kämparglöden och känslan av att något nytt och spännande väntar bakom varje hörn.

Mitt i alltihop dyker en grabb upp för att dansa lite framför mig och säga att han är glad för att vi är kompisar. Och det är då jag inser att Pokémon trots allt inte har någon övre åldersgräns. I början av äventyret hade jag tyckt det var en onödig och fånig scen, men nu när världen lyckats sätta klorna i mig upplever jag den som genuint värmande.

Det är helheten som gör det möjligt. En indragande värld som sprudlar av liv och aktiviteter, som inte kommer göra någon Pokémon-fantast besviken. Det är bara att konstatera att jo, man måste faktiskt fånga dem alla. Igen.

Tack för infon! Jag gillar Fire Emblem och gamla turordningsbaserade RPG, spelade allt sådant redan på 80 och 90 talet. Men kände mig för "gammal" för Pokemon. Nu har jag kommit i den åldern där man skiter i vad andra tycker och lever ut min barnslighet... 15/10 Men sådant är inte ens kul imo, jag ska inte behöva lägga upp egna regler och fantasier över hur svårt det ska vara för det tar iprincip aldrig slut. Jag VILL Kunna använda mina pokemon helatiden även när det "dör", jag ska inte behöva lägga upp en såda... 14/10 Eller så gör man spelet svårt själv genom att köra med Nuzlocke regler (om pokémon dör så dör den, bara 1 pokémon per route osv.) Stör mig själv också på att X & Y är alldeles för lätt och jag får försöka motarbeta mig själv från att "överlevla". 14/10 Om du vill ha utmaning + Pokemon spel, samt spela spel serien där pokemon i grund och botten tagit iden från så hittar du senaste spelet också till 3DS. Förvisso har det inte släppts i Europa än men är på väg. De äldre spelen går självklart fortfarande... 14/10 Spelar det och jag blir allt mer imponerad, fast finns vissa saker jag hade lagt till på min minus-lista. Att det tar en stund att komma igång för mig var skönt, jag gillade tempot. :) Minus för min del dock: *Att vandra runt i 8 riktningar känns klumpi... 14/10 Det är därför jag längtar tills online läget börjar snurra ordentligt i december (då man kan skicka över pokemon från äldre spel). Att spela mot riktiga människor med Pokemon som är byggda på olika sätt (Som en Venusaru som använder Physical attacker... 14/10 Det är några Pokémon som skiljer mellan versionerna, men inte jättemånga. Kotaku har en schysst genomgång av några av skillnaderna. Länk (http://kotaku.com/which-version-should-you-buy-pokemon-x-or-pokemon-y-1444397068). Du kan dock byta dig till de Pok... 14/10 Detta är ett problem i alla pokemon spel jag spelat, och varför jag har svårt att riktigt komma in i dem. Man är alltid kraftigt överlevnad, och de flesta fiender kan man döda på sin första attack. Utmaning är extremt viktigt för mig i spel, och när man... 14/10 Måste säga att efter elitfyran å allt det dog spelet ganska snabbt för mig tyvärr, inte alls samma känsla som när man spelade silver å helt plötsligt efter att ha klarat spelet säger dom, å nu kan du besöka den gamla kontinenten med ^^ 14/10 Totalt okunnig i detta ämne! En huvudfråga- måste man köpa både X och Y spelet för att hitta "alla"? Eller är X och Y samma spel med 2 olika specialPokemon-X eller Y? Förstår mig på Skylanders-pengaslukande evighetsvarierade uppgraderingsbara leksaks/sp... 14/10
Skicka en rättelse