När Telltale sätter punkt för ännu en förkrossande säsong om överlevnad i en tynande värld tvingar de oss att välja. Vilken slags människa vill du vara?

"Du borde inte behöva göra sånt här", säger han. "Det är mycket jag inte borde behöva göra", svarar Clementine. "Det här kommer svida som fan." Så börjar hon tvätta ännu ett sår. Clementine har burit sina vänner när de inte orkat, tröstat dem när tårarna trillat och räddat dem. Ibland från de vandrande döda, ibland från sig själva. Men vem räddar Clementine? Vem bär henne?

Finalen av The Walking Deads andra säsong, No Going Back, är även ett bokslut för den första. För det är nu vi får se, och välja, vem flickan vi följt under så lång tid ska bli. Efter en inledande storm bedarrar berättelsen. Men det är skillnad på något som är långtråkigt och något som är långsamt. I stillheten finns utrymme för eftertanke.

Även i en slocknad värld finns tid för drömmar.

Under stjärnhimlen i ett tyst vinterlandskap utspelar sig en av The Walking Deads vackraste scener. Clementine funderar på det här med vad vuxna gör när de är intima med varandra ("De kysser varandra hårt"). Hon drömmer om att börja skolan och får smaka sin första lilla slurk alkohol. De som är kvar är överens om att de spenderar för mycket tid på att överleva när de istället borde leva.

Men stunden är just ett andrum som likt allt annat slits ifrån dem. Andra halvan av No Going Back drar oss ner i ännu en spiral av smärta och dödliga dilemman. Men samtidigt känns det som om Clementine har fått nog – som om jag fått nog. Vid ett tillfälle får jag chansen att svara något i stil med: "Jag är inte säker på att Lee borde ha räddat mig". Jag väljer att säga något annat men det är klart att tanken fortsätter att mala i mig. Vad kämpar jag för? Mer död? Mer svek?

När vuxenvärlden sviker tvingas barnen bli sina egna hjältar.

Clementine är bara elva år. Andra säsongen av The Walking Dead har präglats av ständiga svek från vuxenvärlden. Det allra värsta sparar #Telltale till sist. Finalen är inte fullt lika förkrossande som förra gången, men den är lika viktig. Även om jag inte hållit tillbaka min Clementine inför brutalt våld och heroiska (på gränsen till dumdristiga) insatser har jag ändå varit feg. Jag har inte vågat välja sida och har istället försökt att vandra en gyllene medelväg för att göra alla tillfreds.

Men till sist gör jag det Clementine borde ha gjort för länge sedan. Jag väljer hennes, nej, vår väg. Och det känns som det bästa beslut jag någonsin fattat i The Walking Dead. Nu finns ingen återvändo.

Skicka en rättelse