Vem ringer du när kriget kommer? En machoelefant med Sonic-ambitioner!

Bortom det lika knasiga som tveksamma namnet #Tembo the Badass Elephant döljer sig ett plattformsspel som utvecklats av #Pokémon-makarna #Game Freak. #Sega agerar utgivare, vilket är mer passande än man först kan tro – Tembo har förutom kärleken till gamla krigsfilmer nämligen hittat en stor förebild i företagets blå maskot som rusade in i mången gamerhjärta under 90-talet. Men det visar sig att när en stor och stöddig elefant försöker göra en Sonic så blir det trubbel.

Låt mig trampa på Sega-fansens tår en stund och påpeka att Sonic faktiskt aldrig stod för några fantastiska spel. Visst, världarna var vackra och det var onekligen svindlande att rusa fram tokfort på ett sätt som Mario bara kunde drömma om. Men när igelkotten väl lugnade ner sig drog medelmåttig kontroll och halvdana designbeslut ner helhetsintrycket. Tembo the Badass Elephant lider av exakt samma besvär, fast med betydligt mer irriterande bieffekter.

Gotta go fast!

Trots sin bastanta kroppshydda kan Tembo röra sig väldigt snabbt, och när han springer, spöar stora bossar, skjuter sig själv ur kanoner och stångar sönder byggnader är spelupplevelsen helt okej. Jag gillar den humoristiska inramningen, den färgglada och livliga estetiken och självaste Tembo i all sin dudebro-osande machoprakt. Problemet uppstår i konflikten mellan banorna och den övergripande speldesignen. Banorna i sig uppmuntrar mig att springa fram som en virvlande dödsmaskin, men spelets regelverk tvingar istället till långsamt tempo.

[center]Dudebro-osande machoprakt[/center]

Emellanåt dyker det nämligen upp lås på banorna i kampanjen. För att öppna dem och komma vidare behöver jag döda ett visst antal fiender på banorna dessförinnan. Marginalerna är oftast väldigt små och kräver att jag slår ihjäl nästan alla meningsmotståndare, vilket resulterar i ett ständigt återvändande till gamla banor. Denna gång i trög elefanttakt där jag letar igenom varje skrymsle och vrå för att hitta de där fienderna jag missade förra gången.

Stora bossar är ingen match för en badass-elefant.

Det är ett sjukt irriterande koncept som på sin höjd duger för att låsa upp bonusgrejer som artwork, musik eller annat som kan glädja de mest inbitna fansen. Men för att ta sig vidare i själva huvudkampanjen? Glöm det! Det är bara ett fult och dumt knep för att dryga ut speltiden.

Irritationen får inte näring enbart ur backtracking i sig, utan också i att Tembo precis som Sonic är som allra sämst när tempot är lågt. Att promenera runt och spruta vatten på brinnande lådor och hoppa mellan plattformar med sirapsseg kontroll (dessutom ofta med tidspress) är faktiskt ganska tråkigt. Eftersom jag så ofta befinner mig i den situationen är det svårt att dela ut något högre betyg till den stridslystna elefanten.

Skicka en rättelse