EA Sports fortsätter att slipa på sin allt mer blanka is.

Vi behöver inte prata allt för mycket om #NHL 15, men det bör nämnas som avskräckande exempel. Första försöket på nuvarande generation konsoler blev en nedskalad, fattig historia från #EA Sports hockeyfabrik. Men redan till #NHL 16 var det åtgärdat, i ett gediget och matigt spel. Så var hamnar #NHL 17 på skalan? Glädjande nog är det mer av samma som gjorde föregångaren så bra, även om nyheterna inte är särskilt många.

Personligen spelar jag helst karriärläget. Förr hette det Be a GM, men i år är det omdöpt till Franchise mode, och introducerar ett märkligt #Theme Park-aktigt upplägg där du kan uppgradera din ishall, ändra på priser i butikerna och måste se till att alla delar underhålls och inte förfaller. Det tillför inte jättemycket till spelupplevelsen, men det erbjuder lite simpel omväxling mellan matcherna. Det går dock att ignorera allt sådant för den som inte känner sig sugen på det, men jag gillar det. Faktum är att jag hoppas någon tar idén, vidareutvecklar den och gör ett fullfjädrat spel av det. Hockey Tycoon, någon?

Jakten på det vulkaniserade gummit fortsätter.

I övrigt är fansens favoriter tillbaka. Ultimate team, där man skaffar spelare genom att skaffa kortpaket och försöker bygga sig ett lag över tid, och EASHL är väl de viktigaste. Särskilt det senare, i princip ett Be a pro-läge fast där man spelar online med andra spelare, är riktigt kul. Det låter en också låsa upp ny utrustning för både spelare och arena. Alltid trevligt med visuella indikationer på att man blir bättre. VM gör också comeback, för den som vill spela med landslag. Det är inte det mest genomarbetade spelläget, men det finns med i alla fall.

På isen är det mesta sig likt. Alla som spelat ett NHL-spel de senaste åren kommer att känna igen sig direkt. Det känns följsamt, mjukt och fullt av möjligheter – utan att för den skull vara lätt att bemästra. Som vanligt kan man också välja grad av realism, där de mer avancerade lägena kräver en hel del av spelaren. För nybörjaren finns tränarläget kvar, där man får instruktioner på isen. I år är det dock mer nedtonat och mycket bättre implementerat. I NHL 16 var det mest i vägen, men här känns det klart mer hjälpsamt.

Jag uppskattar också alla smådetaljer i animationerna, och det faktum att det avancerade fysiksystemet kan skapa oväntade händelser i matchen. Det gör ju också att det ibland blir hejdlöst, som när motståndaren gör mål från halva plan eller när en puck studsar runt på spelarna som om det vore Pong. Det kan vara frustrerande och slumpmässigt, förstås, även om sport utan oförutsägbarhet blir tråkig. Det är på gott och ont, helt enkelt. Vid ett tillfälle blåste domaren av vid ett mål för att kolla målkameran. De misstänkte att jag stött in pucken med skridskon, tydligen. Efter att ha kollat repriser döms målet till slut som korrekt. Ett småroligt sätt att hålla en på halster för en stund, och eftersom det händer så sällan är det ganska effektivt.

Målvakternas rörelsemönster känns också en aning mer raffinerade, vilket är trevligt för den som gillar att kontrollera dem själv. Inte så att det saknas målvaktstavlor för det, men som vi alla vet hör det till sporten.

Allt är inte frid och fröjd, dock. Jag börjar bli rätt less på att EA Sports inte kan få till ett riktigt bra menysystem. Det är något bättre i NHL 17 jämfört med tidigare år, men det känns fortfarande onödigt trögt och tidskrävande. Särskilt i karriärläget blir det mycket fipplande i menyer hela tiden.

Raska tag i målet.

Jag kan inte heller låta bli att irritera mig på de hysteriskt jobbiga kommentatorerna, och det klena och skvalbetonade musikutbudet. NHL-serien har nu rört sig bort från låtsasrock med Alien Ant Farm, men istället hamnat i någon sorts lättmjölkigt radiopopland. De allt för få spåren upprepas dessutom så ofta att jag får krupp bara av tanken på att höra Air Traffic Controllers envetna hoande i People Watching igen. Inget stort problem egentligen, då det är lätt att bara stänga av musiken – men ett bra musikurval hade gjort det ideliga menyfipplandet mer njutbart.

Ett annat återkommande klagomål är de töntiga kommentatorerna, med sina skitnödiga oneliners som ofta kommer vid helt fel tillfällen. Jag upplever att de är lite bättre i NHL 17 ändå, men fortfarande på tok för repetitiva och intetsägande i längden. Däremot är det otroligt underhållande att försöka dem uttala namnen på svenska lag. Örebro är min favorit – det blir ”Ooo-rey-Broh”. Kunde bli en refräng i en dålig låt för #NHL 18.

Trots de här invändningarna är NHL 17 ändå ett riktigt bra hockeyspel - bara inte så himla mycket bättre än den redan utmärkta föregångaren. Det är verkligen genomarbetat, snyggt och fullt av inlevelsefulla detaljer, och framför allt är det ett följsamt, intensivt och roligt hockeyspel på isen. Men har du redan NHL 16 så finns få skäl att byta upp sig.

Hockeykänslan sitter där den ska i NHL 17, dock, så har du inte spelat serien på några år är det hit du ska vända dig. Få saker slår den där känslan när man tar sats och får in en perfekt träff på Jaromir Jagr så att hockeyfrillan slår knut på sig själv. Då är det hockey.

Fotnot: Vi har spelat Xbox One-verionen av NHL 17.

Skicka en rättelse