Visst bara växer och växer de, Ubisofts spel? Som Cartman-hybriden Trapper Keeper i South Park-avsnittet med samma namn vill de bara sluka alla spelelement i sin väg och göra dem till del av sitt dna. För att kanske slutligen ta över världen, vad vet jag. Och i ett spel som Far Cry 6 blir det extra tydligt - då det förutom AAA-sandlådeaction även gör anspråk på att leverera Stort Berättande med Känd Skådespelare. Då blir virrvarret av spelmekaniker, lockrop och utropstecken lätt överväldigande. Så välkommen till Kuba-kopian Yara. Befolkning: en diktator och hans enorma armé, samt en tapper skara frihetskämpar som gillar blått. Övriga verkar ha flytt till Florida.
"Som ett Stureplan där exakt alla är överspända på ladd"
Diktaturen Yara är såklart ett försök att återge Kuba, fast uppskruvat till elva. Som ett Stureplan där exakt alla är överspända på ladd och bröstar sig tuppigt på dansgolvet. Utvecklarna försöker balansera mellan att ställa verklighetens Castro-styre i skottgluggen, och samtidigt få det att verka som om man slåss mot Batista-diktaturen som föregick Fidels revolution. Man blandar ihop gestalterna på ett ganska snyggt sätt, och de båda monstren blir i Giancarlo Espositos rolltolkning en enda ohygglig men i spelsammanhang ändå rätt alldaglig envåldshärskare. Honom ska du kort och gott eliminera, och bringa frihet till det förtryckta folket.
Jag har rest runt på det verkliga Kuba, och Ubisoft har fångat en del av känslan av håla som ändå lyckas hanka sig fram med de medel som står till buds. Vissa scener påminner mig om den där gången när vi åkte runt i en hyrbil, och blev inbjudna till en liten by för att smaka en lokal delikatess. Väl där ombads vi släcka alla lysen, gömma bilen i en gränd med portar på vardera sida, och sedan tyst följa en man till hans hus. Väl inne stängdes fönsterluckorna, och en enorm festmåltid serverades av frun. Nyfångad fisk (en stor rackare), ris, grönsaker, kyckling. Såser!
Problemet var att allt var strikt förbjudet. Om någon regeringstjänsteman, någon snokande bybo eller en polis fått nys om det hela hade vi kunnat räkna med dryga böter. Våra värdar kanske hade råkat riktigt illa ut. En liten sak som att sälja mat är extremt reglerat. På de vanliga haken serverades torrt ris och kanske fläsk. Egen ko? Glöm det. Vardag under en diktatur.
(Haha, nu dök Björn Afzelius gamla kommunistörhänge Tankar i Havanna upp på Spotify, samtidigt som jag skriver det här.)
Jag har egentligen inga problem med att man gör underhållning med verkliga förlagor, men just här träffade det lite extra. Som när du ska anfalla hotell Paraiso mitt i huvudstaden - då fick jag en lite besk eftersmak. Jag har bott på det hotellet, som i verkligheten heter Hotel Nacional. Yara-versionen är extremt komprimerad, tillyxad och stängd, men förebilden är glasklar. Det känns lite olustigt att Benny Hill-mörda personer på en sådant plats.
"Klyftan mellan berättelsen och gameplay är stor som Grand canyon"
För här är vi ju igen. Klyftan mellan berättelsen och gameplay är stor som Grand canyon. Ubisoft försöker, med blandat resultat, förmedla en otroligt mörk och våldsam story om makt, uppror, ond bråd död och kärlek. Storslagna tal om revolution blandas med ömma ögonblick och tårfyllda avsked. Och de grymmaste av grymheter, när riddar Kato-figuren spelad av Esposito med järnhand och hjärta av sten försöker göra Yara till sitt personliga paradis.
Efter en osedvanligt brutal mellansekvens finner jag nämligen mig själv skjuta rakter från en hemmabyggd ryggsäck, döda fiender med hjälp av små gulliga hundar och alligatorer, tramsa runt i helikoptrar som jag dödsstörtar ned mot fiendebaser. Och jag bränner runt hela landsändar med en snodd stridsvagn och förstör allt som kommer i min väg, glatt påhejad av Libertad-gänget. Det är ett Just Cause, med en påklistrad Tarantino-rulle som hjälpligt fyller ut hålrummen mellan explosionerna.
Ni som älskar att crafta och modifiera vapen och utrustning kommer alltså att få ert skålpund innehåll här, för i linje med att Yara just är ett land där man tager vad man haver, kan du skapa det mesta med vad du hittar ute på spelplanen. Återvänd bara till ett läger (flera låses upp allt eftersom) och dyk ner i alla menyer och listor och bisarra förändringar. Förutom stapelvaran som återfinns i många andra spel har du även Resolver- och Supremo-vapen, som du låser upp allteftersom. Här finns allt från eldkastare till raketryggsäckar och elvapen med dödlig effekt. Dessa går inte att använda konstant, det finns en cooldown-mekanik och vissa vapen kräver olika sorters ammo vars beståndsdelar du hittar utspridda över kartan.
"I stridens hetta blir det bara knas att behöva modda om vapen"
Inga konstigheter så här långt med prylhanteringen, men när det gäller de vanliga vapnen har jag en del invändningar. Vad är grejen med att man måste ha specifik ammunition för olika sorters fiender? Jag kan haja att man vill fylla ut speltiden med att söka efter material och sedan crafta efter sin egen hjärna, utefter sina egna mål. Men i stridens hetta blir det bara knas att behöva modda om vapen för att de ska passa exakt den fienden. När jag ligger med min sniperbössa och sätter klockrena headshots, vill jag inte mötas av en hälsomätare som inte rör sig en millimeter, bara för att jag inte har riggat rätt. Det hade varit okej om fienderna hade kommit i enhetliga kluster, men nu är de (såklart) blandade och det blir bara förvirrande att inte kunna använda den arsenal man har plockat på sig.
Då kan dina amigos hjälpa dig ur knipan och kanske lätta upp med ett par dråpliga attacker. Ubisoft har lagt stor vikt på att marknadsföra de djurkompanjoner som finns i spelet, göra dem till karaktärer med egna personligheter. Och visst är de charmiga. Men jag tycker inte att de håller i längden. En bit in i spelet suckar jag mest när alligatorn dyker upp ut intet efter att jag landat en helikopter, och börjar äta på soldaterna. Men jag tror samtidigt att många kommer att uppskatta dem, i all sin stelhet.
Efter många timmar blir jag också lite mätt på djungler, turkosblått vatten leriga landsvägar, och för den delen även öde storstäder - vilka är de som imponerar allra minst. Militärinstallationerna är långt fler än byarna och städerna, och jag undrar vilka man egentligen försöker förtrycka? Det finns knappt vanligt folk, i stort sett bara motståndet och regimens trupper.
Jag förstår vikten av att komprimera, vi har gått igenom det här förut ni och jag. Men det blir knasigt när en Libertad-bas ligger i en vägkorsning och en regimbas hundra meter bort. Och när en strid ström av gerillasoldater och armékonvojer hela tiden rör sig fram och tillbaka. Med skottlossning som följd, såklart.
"En sandlåda där du kan experimentera ganska vilt"
Med det är också dråpligt och rätt kul, knasigt. Far Cry 6 är en sandlåda där du kan experimentera ganska vilt, och det är kanske den här Just Cause-ådran som kommer att locka de flesta. Att bara få leva ut sina mest bisarra våldsfantasier på olika spektakulära sätt.
Och kartan är stor, med flera olika områden som ger ett bra utbud av farkoster (jag hittade en liten flyg/båt-hybrid i en grotta på öns norra del, och den blev snabbt en favorit. Lyckas du väl köra ett fordon till en uppställningsplats för den fordonstypen kan du sedan kalla in den när du vill. Sandlåda! Många har hyllat att man nu introducerat hästar i spelet, något som man tycker borde ha funnits redan i förra spelet, med tanke på miljön där. Men häst i förstaperson funkar sällan, och här är det extremt ryckigt. Jag önskar verkligen en knapp som gör att man kan växla till tredjeperson när man kör, rider eler flyger. Nåväl, du kan i alla fall se din huvudperson Dani (tjej eller kille) i tredjeperson när du går runt i dina baser. Det är ett bra lyft.
"Men var det det här jag ville ha? Jag är rätt kluven"
Men ok, det är som sagt ett uppsvällt spel, men mängder av menyer och spelmekaniker som alla pockar på din uppmärksamhet. Är det dåligt i sig? Eller bara en ren smaksak? Ska vi försöka bekämpa den här trenden, eller kanske bara finna oss i att Trapper Keeper-spelen bara växer sig större? Jag har definitivt gjort mig skyldig till att hylla singleplayer-spel man bara kan fortsätta spela, timme efter timme, dag efter dag. Men var det det här jag ville ha? Jag är rätt kluven. Kanske mest för att jag är en sån gammal stöt som gillar att ta det lite långsamt. Men i Far Cry 6 insuper jag inte den förvisso vackra världen - jag kör rakt in i den i tvåhundra kilometer i timmen och kraschar sedan med ett asgarv rakt in i en bergvägg. Sådan är spelets själ. Du bestämmer själv om det är din grej. Verktygen och äventyren finns i alla fall där.
What are you doing, Kyle?
I have to shut down your CPU!
I'm afraid I can't let you do that, Kyle.
Well, screw you, fat ass!
Screw you!
Spelet är testat på PC. Release 7 oktober till PC, Playstation, Xbox och Stadia. Vi har inte haft möjlighet att testa co-op