Superhjälten Captain Smiley har all anledning att vara nedstämd. Serietidningen som bär hans namn är nedlagd, ekonomin körd i botten och varken hans ärkefiender eller hans talande bröstemblem Star är sena att påtala misslyckandet. Den gode kaptenens drastiska lösning är att ta betalt för sina våldsamma men heoriska tjänster genom att gästspela i en handfull andra serietidningar - var och en med en egen grafisk stil, sina egna fiender och, såklart, sina egna genomonda superskurkar.
Stilistisk humor i fyrfärg
Trots att #Twisted Pixel Games debuterade med #The Maw så sent som i januari förra året är den Texas-baserade utvecklaren i dagarna redan aktuell med sitt tredje Live Arcade-spel. Bakom #Comic Jumper: The Adventures of Captain Smiley, som titeln i sin helhet lyder, döljer sig en synnerligen originell plattformspangare som lyckas med konststycket att balansera banal spelmekanik med ovanligt välskriven humor.
Spelets knappa dussin nivåer är fördelade över fyra serietitlar, var och en med en egen historia och grafisk stil. När Smiley motvilligt tvingas rädda livhanken på frun till en extremt överviktig stamhövdning i den Conan-inspirerade tidningen Nanox: The Obliviator sker det med tigerhuvuden på axlarna, en hornförsedd hjälm på huvudet och med ett svärd i händerna. Besöket hos den 1960-talsinfluerade titeln Improbable Paper Pals förvandlar med hjälp av så kallad cel-shading Smiley till en trikåklädd och grovt ritad amerikansk hjälte som ställs mot den tidstypiske och flygande feministen Ropes. Det är snyggt, stilrent och framförallt väldigt, väldigt stilistiskt.
(ovan) Fysisk tillrättavisning av museivakter, bradbots och skränande fjäderfän.
(nedan) Lätt orolig kapten i färd med att ta sig an ärkeskurken/kvinnotjusaren Brad.
Även om den grafiska fasaden i princip inte lämnar något alls att önska gör själva spelet det. Du springer och skjuter dig fram med handkontrollens båda analoga styrspakar från punkt A till punkt B. Mycket mer än så blir det aldrig, undantaget några enstaka moment då rätt handkontrollsknappar skall tryckas in under tidspress. När alternativa vägar helt saknas, när nivåerna (serierna) helt saknar genrens typiska bonusföremål och dolda vägar och när Smileys akimbopistoler inte går att rotera mot några andra slags skjutjärn är behållningen istället den slapstickliknande dialogen. Att se den extremt narcissistiske och muskelstinne ärkeskurken Brad komma flygande i sin “bradcopter" till tonerna av sin egen bakgrundsmusik samtidigt som han ger sig själv "bradliments" är lika genuint roande som att första gången höra ovannämnda stamhövding med ett kycklinglår i ena handen bröla ut order till Smiley med tydlig österrikisk accent.
Lite hjärna, mycket hjärta
Comic Jumper är varken något nytt #Super Mario 3 eller #Shadow Complex. Ingenting som Twisted Pixel introducerat i Comic Jumper kommer att skriva om manualen för hur plattformsspel skall designas. Faktum är att den totala avsaknaden av ett vettigt belöningssystem, av interaktiva moment och något slags inventariesystem snarast är svårt belastande för en titel som man år 2010 begär 135 kronor för (1 200 Microsoft Points). Åtminstone om Comic Jumper hade varit en medelmåttig standardtitel, vilket är långt ifrån fallet. Med en i det närmaste klanderfri visuell framtoning och en opretentiös humor som driver med såväl spelet som utvecklaren själv visar Twisted Pixel snarare att Comic Jumper: The Adventures of Captain Smiley är mer än summan av sina delar.
