Jag räds inte spoilers. Att fördjupa sig i videoklipp, skärmdumpar och fylliga artiklar är en del av min personliga hajp. Tanken med ett oskrivet blad är förvisso rar, men inget för mig. Det var åtminstone vad jag trodde tills jag började spela #The Witcher 2. Efter att ha spenderat ett antal mäktiga timmar i de norra kungadömena är min åsikt en annan. Jag kan inte – vill inte – spoliera det här äventyret för er. Det vore bara elakt.
Däremot tycker jag att det är på sin plats att ni ska få provsmaka på spelets inledning, för att ana vad som komma skall. Äventyret börjar en månad efter att Geralt av Rivia förhindrade ett kungamord. Av den här historien lärde sig vår witcher att det är snällt att utföra tappra gärningar, men samtidigt har konungen av Telmeria förstått att han är ett jagat byte. Resultatet är att Geralt gått från monsterslakt till att bli kunglig livvakt. Det är på många sätt ett privilegierat liv där han kan tumla runt i sänghalmen med Triss (mer om detta strax). Men samtidigt tvingas han skjuta upp sin personliga jakt och stå ut med kungens vendettor och familjefejder vid slottet i La Valette. Det är en incestuös soppa med otrohet och oäkta kungabarn.
Egentligen är det en vit lögn att spelet inleds med det storskaliga familjegrälet. Ni förstår; det här är en berättelse i berättelsen. Några dagar efter slaget har allt – verkligen allt – gått åt fanders och Geralt är inspärrad i väntan på sin avrättning. I ett förhör ser vi tillbaka på händelserna (jo, det är lätt att dra kopplingar till #Dragon Age II) som gjorde att livet för vår witcher tog en helomvändning. Förvisso är spelets inledande timmar tämligen strömlinjeformade men det gör de inte desto mindre imponerande. Det är stora dueller, stort drama, stor politik och stora drakar (se där, ännu en koppling).
Bugg- och bröstproblemet
Det är lätt att dra paralleller mellan #Bioware och #CD Projekt. I sammanhanget är polackerna de orutinerade uppstickarna som lånade kanadickernas spelmotor och utvecklade ett buggigt hopkok med pinsamma porrkort och nakna bröst bakom vartenda hörn. Det är lätt att glömma av att det första #Witcher under den besudlade ytan samtidigt var ett extremt kompetent rollspel.
Något år senare rättade #en nyutgåva till de värsta missarna. Att den dessutom var gratis för de som redan hade spelet säger en del om polackernas hängivenhet. Spelet flöt bättre, laddningstiderna hade decimerats och betydligt fler NPC:er och animationer hade tillkommit. Det var fanservice på hög nivå, men likväl hade Geralt ohämmad älskog med allt som rörde på sig (typ).
Den här gången vill vi inte vänta ytterligare ett år med att till fullo njuta av äventyret. Vi vill inte kvävas av skämskudden och samtidigt samla porrkort på hög. Men vet ni vad; vi slipper. Geralt är fortfarande Geralt och han kommer att hoppa i säng med vackra kvinnor. Och, nej, han kommer inte att gifta sig och skaffa witcher-bebisar. Nu har han inte ens valet, men ni förstår nog vart jag vill komma. Geralt av Rivia är ingen familjeman, men han har faktiskt vuxit upp.
Att sätta ord som ”smakfull” och ”Witcher” i samma mening kan tyckas absurt, men i maj 2011 är det verklighet. Det är också en ny verklighet där CD Projekt gör sig av med lillebrorkomplexen gentemot Bioware.