FZ listar ett spelår som inte alls blev som vi trodde. Förseningar och besvikelser radade upp sig. Men i mörkret fanns också stjärnor, och tio av dem lyste starkare än de andra. Vem vann? Vem slocknade? FZ ger dig den definitiva listan.

1. Alien: Isolation

Rädslan har många ansikten. Svettningar, magont, kyla, apati, fascination. Alla bygger de på utsatthet, att förlora kontrollen och inte längre kunna styra sitt eget öde.

Alien fångade utsattheten perfekt i berättelsen om det närmast ostoppbara biologiska vapnet. Ingen av uppföljarna, och inte heller Scotts parallella Prometheus, har fångat stämningen i 1979 års mästerverk. Och ingen hade trott att ett gäng brittiska RTS-nördar skulle kunna återuppliva Scotts stålkalla skräck.

#Creative Assembly förstår att hålla igen. De fattar det #Id Software helt missade med #Doom 3 – att skräck är beroende av utsatthet, och att utsattheten bleknar bort och drar skräcken med sig när det tas i för mycket. Britterna vågade tro att ett enda monster var material nog för ett helt spel. Låt vara att intriger och androider fyller ut handlingen, men Gigers sexualiserade mardröm står i centrum också när den inte är där. Eller kanske mer än någonsin just då – det är frånvaro, väntan och osäkerhet som spinner skräckens väv.

Det har länge stått klart att #Alien: Isolation skulle bli krypande obehag snarare än Cameron-svulstig action, och det förstärks av en förbluffande detaljkänsla. CRT-skärmar och grov mekanik öppnar dörren till framtiden enligt 70-talet, och de som ännu andas på den döende rymdstationen har släppt alla andra prioriteringar än att överleva lite till. Ett nedslag i apokalypsen, påskyndad av basal egoism och det kanske jävligaste monster underhållningsindustrin fött fram.

Oceaner av stämning och fasa, och kanske den värdigaste fortsättningen på Ridley Scotts arv så här långt.

Läs recensionen av Alien: Isolation

Skicka en rättelse