När Final Fantasy tar varje tillfälle i akt att göra upplevelsen mer strömlinjeformad, tar Dragon Quest ett allt krampaktigare tag om sitt förflutna. Spel som Octopath Traveler har redan visat att det finns en stor publik som törstar efter klassiska rollspelsupplevelser och Dragon Quest XI fortsätter att trampa i bekanta spår.

Berättelsen om den utvalda sextonåringen med världens öde vilande på sina spinkiga axlar har sannerligen gjorts förut, men den avgörande skillnaden är att Dragon Quest XI berättar sin historia med stort hjärta, men också en hel del smärta. Det sockersöta yttre kontrasteras ständigt mot plötsliga ögonblick av dyster tragedi och det gör mig hela tiden nyfiken på vad som kommer hända härnäst.

Förstapersonsvyn låter dig ta in alla detaljer.

Eftersom Dragon Quest XI tillhör den äldre skolan av japanska rollspel ser striderna också ut som för 30 år sedan: fiender och hjältar står prydligt på varsin rad och turas om att puckla på varandra. Visst, numera går det att vandra fritt på stridsfältet som i Tales-spelen, men det medför inga taktiska fördelar och jag undrar snarare varför inslaget är där alls. Jag rekommenderar att du håller dig till det klassiska kameraläget som dessutom höjer tempot en aning.

"Dragon Quest XI berättar sin historia med stort hjärta"

Inledningsvis gör jag inte så mycket mer än att svinga mitt svärd för att klyva slajmklumpar, men allt eftersom laguppställningen växer blir striderna mer nyanserade och komplexiteten ökar. Särskilt möten med bossar kan bli sanna nagelbitare och lämnar ett större utrymme för taktiskt djup. Att jag har varit med om strider där hela mitt lag slagits ut ser jag som något positivt. Tuggmoståndet finns där, så länge du inte hetsjagar erfarenhetspoäng.

En intressant nyhet i sammanhanget är så kallade Pep Powers där dina karaktärer plötsligt omges av ett starkt blått ljussken och får en rejäl statusboost. Om flera karaktärer blir "peppade" samtidigt kan du aktivera snygga, men framför allt starka komboattacker à la Chrono Trigger. Kombinerat med det nya levelsystemet där du kan lära ditt gäng nya tekniker längs en bikupeformad karta så har du helt enkelt större möjligheter än tidigare att utforma ditt lag. Att försöka balansera karaktärernas olika styrkor och bestämma vilka vapen de ska specialisera sig på skulle jag säga är den största behållningen med spelet.

Något som inte är riktigt lika mysigt är menyerna som är hämtade direkt från forntiden. Imponerande nog finns en ”Heal all”-funktion, men förrådshanteringen skulle behöva ett modernt omtag. Att karaktärerna har separata förråd kan jag köpa, inte att föremålen enbart kan flyttas ett och ett.

Man kanske skulle sadla om till matfotograf.

"Allt eftersom laguppställningen växer blir striderna mer nyanserade och komplexiteten ökar"

Men Dragon Quest XI är mer än bara strider och system. När jag stiftar bekantskap med gycklaren Sylvando undrar jag om det inte kan vara den mest underhållande laguppställningen hittills i ett Dragon Quest-spel. Relationerna som skapas mellan figurerna, såväl i strid som i spelets handling, gör dem närmast mänskliga och jag tröttnar aldrig på att resa tillsammans med dem. De blir snabbt mer än bara siffror på ett papper.

Akira Toriyamas ikoniska designarbete kommer verkligen till sin rätt tack vare den färgstarka och detaljerade grafiken och figurerna fullkomligt sprudlar av liv, dels genom ett bra röstskådespeleri med charmiga dialekter och dels genom härligt uttrycksfulla animationer. När mina karaktärer fastnar i en ofrivillig boogie mitt under strid kan jag knappt låta bli att själv dansa med.

Tyvärr lämnar inte musiken ett lika starkt intryck. De onödigt peppiga ljudslingorna upprepas till leda och samma spår används för ofta genom äventyret. I sammanhanget är det smått bisarrt att portningen av Dragon Quest I till smartphone förärades ett helt orkestralt soundtrack medan det senaste spelet till pc och Playstation 4 fått nöja sig med en handfull skräniga syntspår.

Dragon Quest XI har trots sina skavanker en närmast magisk förmåga att greppa tag i mig för att sedan vägra släppa taget. Jag vill se allt, tala med alla och gärna klara varenda sidouppdrag. Att lämna den snitslade vägen lönar sig nästan jämt och den rena upptäckarglädjen påminner mig om när jag spelade klassiker som Chrono Trigger och Final Fantasy 6 för första gången.

Dragon Quest XI är kanske inte lika revolutionerande som sina föregångare och till nästa spel hoppas jag att man vågar släppa mer av det gamla bagaget som tynger ner upplevelsen. Som destillerat rollspelsmys är det emellertid svårslaget och lyckas det hitta samma publik som diggade Octopath Traveler lär framtiden för gamla retrorävar helt klart se lovande ut.

Fotnot: PS4-versionen recenserad, finns även på pc.

Dragon Quest XI
4
Mycket bra
+
Ack så vackra rollspelsbyar
+
Djupa men lättillgängliga system
+
Oväntat bra röstskådespeleri
+
Utforskarglädje på topp
-
Den skräniga MIDI-musiken
-
Menysystemen från forntiden
Det här betyder betygen på FZ