Förvåningen gick att ta på när Bleeding Edge avtäcktes på förra årets E3-mässa. Utvecklaren Ninja Theory hade plockats upp av Phil Spencer och Microsoft-gänget året innan, i kölvattnet av det storydrivna Hellblade: Senua's Sacrifice. Den färgsprakande trailern visade upp en kvick multiplayerfest, allt annat än det vi trodde skulle komma från den brittiska spelstudion. När uppföljaren till Hellblade senare visades upp på The Game Awards var det nog många som glömde bort att Ninja Theory hade två titlar på gång.

"Presentationen är stilsäker och rapp"

Förra veckan släpptes Bleeding Edge exklusivt till Xbox One och Windows, utan något större spektakel vad gäller marknadsföring. Lika obemärkt som det gjordes tillgängligt att spela kommer det också att försvinna ur de flestas synfält igen. Det är kul en stund, men den stunden är försvinnande kort.

Spelet har en del styrkor som jag vill börja med att lyfta. Presentationen är stilsäker och rapp, även om den bygger på en punkig framtoning vi sett flera gånger förut. Det känns som en adrenalinfylld blandning av Overwatch och SSX Tricky, vilket genomsyrar allt från spelets karaktärer och musik till designen på menyerna. Måhända inte branschens mest fantasifulla alster, men genomfört på en nivå som lyfter Bleeding Edge över andra, mer intetsägande titlar i samma genre. Karaktärerna följer samma mönster och bygger på bekanta arketyper, men designen håller tillräckligt hög kvalitet för att det ska kännas originellt. Deras förmågor är en smula fantasilösa överlag och jag hade önskat att Ninja Theory vågade ta ut svängarna lite mer på den fronten. Välpolerad yta men simpelt på insidan, precis som resten av spelet.

Karaktärerna i spelet förtjänar bättre gameplay.

Striderna i Bleeding Edge har för det mesta varit kaotiska, de gångerna alla åtta spelare faktiskt befinner sig på samma ställe. Numerärt överläge har varit den överlägset bästa strategin för att vinna och lag som saknar sammanhållning förlorar ofta och stort. Likaså har rätt kombination av kämpar många gånger varit skillnaden på att köra över motståndarna eller bli slarvsylta själv. Tyvärr saknar jag ett taktiskt djup i striderna, eller djup överhuvudtaget. Vikten av koordination och lagspel till trots känns det aldrig särskilt mångbottnat. Det påminner om den typiska bisvärmen i knattefotboll och det öldränkta vevandet från ett krogbråk. Det är spelets enskilt största brist, då striderna är hörnstenen som allt annat byggs på.

När det kommer till spellägen och kartor bjuder Bleeding Edge på en ganska så intetsägande och tunn upplevelse. Matchmaking-systemet slussar runt en mellan snarlika arenor där målet antingen är att samla energikapslar eller att ta över kontrollpunkter. Poäng delas alltid ut för att döda fiender, men vinner gör man lättast genom att hålla sig till spelläget. Varje match påminner om den förra och man bjuds sällan på några överraskningar. Efter ett par omgångar känner jag mig redo att spela något annat. Detsamma gäller den fantasilösa implementationen av långsiktiga belöningar i form av passiva bonusar, kostymer och gester som går att låsa upp. Det finns där för att varje spel sedan Call of Duty 4: Modern Warfare behöver belöningar efter och mellan matcherna - inte för att det gör spelet bättre.

Kartorna är snygga att titta på, men inte lika roliga att spela.

Med det sagt är Bleeding Edge småkul, speciellt om man köar för en match i sällskap med andra. Mellan varven blir det nervigt, när motståndarlaget är på samma nivå och matchen avgörs i en sista strid om kontrollpunkten. Det gäller å andra sidan de allra flesta multiplayerspelen man kan övertala en polare eller två att ladda ned. Det är en svag komplimang att kalla ett spel för småkul, men Bleeding Edge kommer inte högre i sitt nuvarande skick. Det saknas för mycket av för många saker för att motivera något långvarigt engagemang. Jag hade önskat ett större djup i striderna, fler kartor att slåss på, fler spellägen, fler karaktärer. Det är simpelt och enformigt, vilket bäddar för en ytlig spelglädje som lämnar kroppen samma ögonblick som spelet stängs ned. Det där suget efter en match till lyser med sin frånvaro och likaså strävan efter att bli bättre.

"Ett Monday Night Combat med större budget"

På sätt och vis känns Bleeding Edge som ett väldigt påkostat XBLA-spel, ett Monday Night Combat med större budget och mer välpolerad yta. Det var aldrig tänkt att göra något större avtryck i branschen, utan snarare en snabb multiplayerfix i litet format. En sorbetkula för att rensa paletten mellan svettigare titlar och storslagen singleplayer.

Om det underhålls kan Bleeding Edge med tiden komma att hitta en mer befogad plats i multiplayersfären. Spel av den här typen har en förmåga att bli bättre längre fram, i takt med att nya karaktärer och kartor släpps. Ytan håller tillräckligt hög klass för att husera ett spel som är värt din tid. Innan det har en chans att hända tror jag dock att de flesta kommer glömma bort spelet, för just nu är det inte mer än småkul.

Bleeding Edge
2
Tveksamt
+
Lovande karaktärsdesign
+
Stilsäker presentation
-
Enformigt
-
Innehållsfattigt
-
Saknar djup
Det här betyder betygen på FZ