"Inte direkt som att de blivit en feg studio"
Obsidians resa från starten 2003 fram till idag har inte varit direkt spikrak, så det känns fortfarande lite ovant att se studion som en ganska stabil organisation som tycks lägga band på sina omöjligaste ambitioner. Men det är åt det hållet de har gått sedan ungefär 2019, då The Outer Worlds släpptes. Jag menar inte detta som något entydigt negativt. Det är inte direkt som att de blivit en feg studio, trots allt. En feg studio hade aldrig gjort det fascinerande Pentiment, för det första. Och även Avowed var en chansning, med tanke på att Pillars of Eternity-spelen vid det laget kanske falnat lite ur många spelares minnen.
Men det känns som om Obsidian bestämt sig för att, på gott och ont, skala ner lite på de där ambitionerna som annars kanske gjorde så att de knappt hann få klart ett slut i Knights of the Old Republic 2 och som gjorde Alpha Protocol till en buggfest.
Varför jag nämner detta nu är så klart för att jag precis fått spela inledningen till The Outer Worlds 2, uppföljaren till Obsidians kanske mest avskalade och behändiga rollspel hittills. Det var ett lagom långt science fiction-äventyr som, med studions mått mätt, var ganska polerat och tajt. Just detta gjorde väl också vissa fans besvikna, precis som vissa blev besvikna på Avowed av samma anledningar.
"En spillra av sitt forna jag"
Själv tyckte jag att The Outer Worlds rappa tempo och mindre kartor fungerade för vad det var, och inramningen gjorde sig bra för den sortens överdrivna, groteska kapitalismsatir som genomsyrade hela spelet. Och av allt att döma är det mer av samma vi kommer bjudas på i uppföljaren.
Spelet inleds med en propagandafilm för något som kallas för Earth Directorate, där hjältemodiga agenter upprätthåller lag och ordning i mänsklighetens rymdkolonier. För den som spelat första spelet så vet vi ju att Earth Directorate i själva verket är en spillra av sitt forna jag och att varken lag eller rättvisa är något som står direkt högt i kurs i kolonierna.
Man kan spela diplomatiskt. Man kan också låta bli.
Ett skepp kommer lastat.
Hårda puckar.
Först av allt skapar man naturligtvis en karaktär, vars egenskaper bestäms dels av den bakgrund och de förmågor du väljer att investera i. Jag har spelat igenom inledningen som bland annat en före detta professor och en aningslös diversearbetare, och valde färdigheter som kunde öppna olika valmöjligheter utanför strid, som hackning, vältalighet, observationsförmåga (som hjälper en att hitta hemligheter) och liknande.
Uppdraget som direkt hamnar i ens knä går ut på att infiltrera en rymdstation för att undersöka uppkomsten av revor i rymden, samt säkra livsviktig teknologi. Allt är ganska exakt som man skulle kunna förvänta sig att en inledning till en uppföljare till The Outer Worlds ska vara. Det är ett linjärt uppdrag där utvecklarna presenterar några tydliga valmöjligheter som ska spegla hur spelet i stort (förutsätter jag) kommer att fungera, med tydliga immersive sim-inslag som möjligheten att dyrka upp lås eller hacka säkerhetssystem för att kunna ta sig vidare på olika sätt beroende på vilka förmågor och vilken spelstil du har. I regel går det förstås även fint att knalla in med vapen i hand och bara skjuta allt som rör sig.
Till exempel så kan jag tidigt lura någon stackars arbetare på rymdstationen att stänga ner säkerhetssystemet så att jag kan ta mig vidare utan att behöva slåss. Lite senare möter man den här personen, som då blir livrädd över att av misstag ha förrått företaget. Du kan då antingen helt sonika bryta dig in i hans lilla vaktstation och mörda honom, håna honom och ignorera honom, eller (om du har rätt förmågor) lova att hjälpa honom att radera alla spår av misstag så han slipper bli utsatt för något som verkar vara en särskilt plågsam hjärntvätt.
"Mörda honom, håna honom och ignorera honom"
Vid ett tillfälle får man även göra ett vägval, där ena vägen leder till mer fokus på smygande och den andra på öppen eldstrid. Det är pedagogisk och familjär nivådesign, helt enkelt.
Striderna känns bekanta från originalet. Med andra ord känns de helt okej, men eftersom inledningen bara innehåller en enkel pistol, ett nästan lika enkelt gevär och en dolk så är det svårt att säga allt för mycket om potentialen i dem. Man kan även sakta ner tiden för lite gratis huvudskott, men överlag känns det som att det även den här gången inte i första hand är striderna i sig som är den stora spelmekaniska dragningskraften, utan just kombinationen av olika valmöjligheter och system att leka med.
Du ställs tidigt inför livsavgörande val.
Våld är alltid ett alternativ, men kanske inte det bästa.
Eftersom jag bara fått testa den inledande timmen så är det svårt att säga så mycket om det som faktiskt kommer vara det viktigaste köttet på benen – utforskandet av världen och dess invånare. Dialog och berättande brukar kunna halta en del i början av rollspel, när allt ska förklaras så pedagogiskt som möjligt och alla karaktärer bara ska representera fraktioner eller attityder som kommer bli viktiga under spelets gång. Och så känns definitivt inledningen till The Outer Worlds 2. Det finns inte riktigt tid eller utrymme att låta karaktärerna prata som faktiska personer, utan de ägnar sig mer åt att positionera sig ideologiskt eller demonstrera det förtryckandet systemet de lever under. Allt för att vi spelare ska få en snabb känsla för vad det här är för värld och hur de som lever där reagerar på den.
Rollspel börjar ofta på det här viset, som sagt, och The Outer Worlds-världen är ju dessutom en satir som drar saker till extremer snarare än ägnar sig åt realistiska personporträtt i första hand. Min poäng är bara att det är svårt att säga så mycket om manuset i det här läget bortom att det kanske är en lite väl förutsägbar inledning – naturligtvis slutar allt i förräderi och katastrof – men jag är nyfiken på att få utforska det här nya solsystemet i samma universum. Det känns gediget, helt enkelt. Jag hoppas bara att Obsidian inte glömt att det mänskliga måste skina igenom också.
Fotnot: The Outer Worlds 2 släpps till pc, Xbox Series och PS5 den 29 oktober.
