► 100-81 ► 80-61 ► 60-41 ► 60-41
40. Castlevania: Symphony of the Night
► Release 1997 ► Format PS1, m.fl. ► Utvecklare Konami
I slutet av 90-talet var det närmast en kardinalsynd att inte göra 3D-spel. 3D:n var tveklöst det nya svarta, och gjorde man något annat var man mossig. Där och då kändes det som om Konami lät Castlevania frysa fast i tiden. Men i dag vet vi bättre. Symphony of the Night tog inte bara Castlevania till nya höjder, nej, det lyckades bli en av grundpelarna för hela metroidvania-skrået – tillsammans med Metroid, Castlevania och Super Metroid.
En subgenre som gett oss mästerverk som Hollow Knight och Ori. Owlboy och The Messenger. Animal Well och Nine Sols. Listan är lång och den blir bara längre.
"En av grundpelarna för hela metroidvania-skrået"
Kanske tog man sig där och då an detta med viss skepticism. Garanterat dröjde det inte många minuter förrän man blev helt uppslukad av det intrikata slottet, som man – på bästa sätt – går vilse i. En timme är en minut lång och plötligt inser du: solen är på väg upp. I en värld med grovhuggna polygoner tog Symphony of the Night pixlarna till en gnistrande höjd. Det pixelperfekta äventyret från 1997 skulle följas av ett tafatt 3D-försök två år senare. Ett äventyr som klingade falskt och bara fick oss att älska Symphony of the Night ännu mer.
Hur det nu är möjligt.
39. Grand Theft Auto III
► Release 2001 ► Format PS2, pc, Xbox m.fl. ► Utvecklare DMA Design
Sviken, skjuten och gripen flyr Claude fångtransporten. Han stjäl en bil, kastar sig in i storstaden där frestelserrna står på rad: bilar, damer, pengar, vapen, och med det kommer ofrånkompligen massor av brutalt våld.
"GTA III:s inflytande på spelutveckling är svårt att överskatta"
Ett par minuter på Liberty Citys gator räcker för att förstå det geniala i att kameran sänkts ner bakom "hjältens" axlar – det ger GTA III en helt annan närvaro än i föregångarna. Och som ett brev på posten kände moralens väktare kallet att förfasa sig. För den stora grejen med trean är, vid sidan av den kriminella karriären, friheten att göra vad man vill. Du kan stjäla polisbilar, råna folk, köra över eller skjuta dem, eller varför inte betala för sex och sedan döda kvinnan och ta tillbaka pengarna? "För att det är moralisk kollaps!", hävdar skeptikerna. De har ju inte fel – men det är kul, och inte på allvar.
Fast ärligt talat är det inte vår sak att säga att du tycker det är kul – det avgör du, inte vi, moralpoliser eller någon annan. Det är också du som bestämmer om du faktiskt vill spela på det viset. Vilket ringar in en annan höjdpunkt med det här spelet: valfriheten, att spela det lite som man vill.
GTA III:s inflytande på spelutveckling är svårt att överskatta. Spelet la grunden för open world-serien som vi känner den i dag, och tolv år efter Claudes flykt från den där fångtransporten släppte Rockstar vad som skulle bli tidernas näst mest sålda spel.
► Recension: "Fullständigt superbt"
38. Batman: Arkham Asylum
► Release 2009 ► Format Pc, PS3, X360 ► Utvecklare Rocksteady Studios
Det är svårt att tänka sig nu men där och då var det ett faktum: superhjältespel sög. Batman Forever...? Vad sägs om "Batman never"!? Men tydligen ska man aldrig säga aldrig för plötsligt hände Batman: Arkham Asylum och skrev om spelreglerna.
Rocksteady förstod vem Batman var och – än viktigare – visste hur man gjorde ett briljant spel av hans styrkor, som både fångar "POW!"-slagen och mästerdetektiven. För att inte tala om alla gadgets: Batclaw, Batarang, explosivt gel med mera.
Men vi måste verkligen återvända till "BANG", "CRACK" och "OUCH". Slagen sitter där de ska, Batman flyter över scenen och flytet är makalöst. Precis lika kul är det att svepa ner från ovan och överraska skurkarna. Jag blir Batman. Du blir Batman.
Men med handen på hjärtat: Kevin Conroy är ännu mer Batman. Hans drabbning med Jokern (Mark Hamill i högform) är en för spelhistorieböckerna.
► Recension – "Vi har saknat honom, han är tillbaka!"
37. Disco Elysium
► Release 2019 ► Format Pc, m.fl. ► Utvecklare ZA/UM
Premissen är bedrägligt vanlig; du spelar en snut. En som försöker lösa ett mord, och samtidigt jonglera vetskapen om att han inte har koll på sig själv. Vem är han? Och – vad är Disco Elysium? Bortom deckaren finns en slags interaktiv roman. Ett pretentiöst, psykologiskt och estniskt verk som egentligen är omöjligt att beskriva.
Och här är vi ändå, för att försöka få någon ordning i det oljemålade kaos som är Disco Elysium. Ett rollspel är det tvivelsutan, men ett som snarare än sådana speliga strider handlar om att levla intellekt och motorik, för att ge dig förutsättningar att fixa de där tärningsslagen. Att lyckas kan vara att misslyckas, liksom snedsteg kan leda dig in på flippade snedtrippar. Tusentals rader med poetiska ord som väcker något i dig.
Disco Elysium är ett sanslöst genombrott, och därmed är sammanbrottet och efterspelet en enorm tragedi. Hastiga avsked, beskyllningar och rättsprocesser. I dag är teamet spritt för vinden och jobbar med diverse tematiska uppföljare. Om någon av dem lyckas är oklart – särskilt som det faktiskt kan vara lyckat att misslyckas.
Det är något vi lärt oss av Disco Elysium. En sleeper hit som fick oss att spärra upp våra ögon. Det är knappt man vågar blinka i rädslan att missa något otroligt.
► Recension – "en helt ny nivå av skapande"
36. Elden Ring
► Release 2022 ► Format Pc, PS5, PS4, Xbox Series, XBO, m.fl. ► Utvecklare Fromsoftware
Det var alltså hit vi var på väg. Efter Demon's Souls och Dark Souls, Bloodborne och Sekiro. Allt Fromsoftware lärt sig – och oss! – om hardcore kulminerade i Elden Ring. Fromsoftware lät sin värld möta den öppna världen. En lika enkel som briljant väg framåt. Andra världar kolliderade bortom spelet: öst och väst. (Bokstavliga) demonregissören Hidetaka Miyazaki sträckte ut sin hand tvärs över Still havet, och Game of Thrones-författaren George R. R. Martin tog emot den. Med fria händer byggde han världen och när han var färdig tog Miyazaki vid och byggde på.
Deras värld blev vår.
Det känns som att komma hem. Hem till striderna i Sekiro, hem till det där abstrakta berättandet i Dark Souls. Men att hitta hem är också att gå vilse – på bästa sätt.
Att världen nu slår ner väggarna och öppnar upp sig är något som förändrar allt. "Landen däremellan" är trasiga och vackra. Ett matt ljus lyser upp en värld fylld med farliga skogar, stinkande träsk och ruiner av det som en gång var. Det är lätt att dra slutsatsen att ingen vill vara här. Men vi? Vi kan inte ens tänka oss att fara härifrån. Vetskapen om att döden väntar överallt har vi, men att inte utforska vartenda hörn gör än ondare. Så vi rider genom sol, natt och regn mot vår död, och bortom den.
► Recension – "Ett imponerande hantverk"
35. The Last of Us
► Release 2013 ► Format PS3 ► Utvecklare Naughty Dog
Berättelsen om hur mänskligheten mer eller mindre utplånats är, paradoxalt nog, det mänskligaste Naughty Dog har gjort. Det är också deras mörkaste verk. Totalt jävla mörker. De gav oss The Last of Us och i utbyte gav vi dem en del av våra hjärtan.
"Det var liksom inte nog att världen trasats sönder"
Det var liksom inte nog att världen trasats sönder. Det räckte inte med zombierna. Nej, i centrum finns Joel och Ellie. Två vilsna, såriga själar som hittar hem hos varandra. En far och dotter-relation börjar spira i en värld som inte längre finns, men när allt är sagt och gjort måste vi ändå fråga oss själva: var den värt det?
Skulden, desperationen och (de omöjliga) frågorna finns kvar, och fortsätter att ge ringar på vattnet. Härom året fick vi en unisont hyllad HBO-serie. Den underströk för resten av världen det vi redan visste: The Last of Us är en berättelse utan motstycke.
► Recension – "Naughty Dogs svanesång på PS3 och deras bästa spel någonsin"
34. Baldur's Gate II: Shadows of Amn
► Release 2000 ► Format Pc ► Utvecklare Bioware
Främsta skälet till varför vi aldrig slutade drömma om Baldur's Gate III var detta: Baldur's Gate II. Om Bioware stod på toppen av sin förmåga ska vi låta vara osagt. Det fortsatte trots allt flyta mycket KoTOR-, Dragon Age- och Mass Effect-blod under broarna i ett drygt decennium efteråt. Flera stordåd. Magiska rollspel i en parad. Men att ett av Biowares främsta verk är Baldur's Gate II behöver vi inte ens diskutera.
I ett svep höjdes ribban för hela rollspelsgenren, och i en tid när vi skrek efter 3D-världar höll Bioware fast vid good ol' Infinity Engine. Snarare än att hugga ut en grov polygonvärld fortsatte de måla vackra fantasybakgrunder. Skogar, gruvor, berg, allt sett ur ett – smaka på ordet! – isometriskt perspektiv. Att Baldur's Gate II kom utan (staden) Baldur's känns månne snopet. Å andra sidan: Athkatla. En mer än värdig ersättare som har ristats in i våra äventyrarhjärtan för alltid.
Sedan kunde Bioware inte hålla sig, utan slöt cirkeln genom att i den fenomenala expansionen Throne of Bhaal låta oss återvända till staden som delar spelets namn. Herregud, de kunde inte göra några fel. Allt de rörde blev till rollspelsguld.
Lägg därtill soundtracket, följeslagarna och tusentals rader med välskriven prosa. Stora och små intriger. Episka uppgörelser och stillsamma vandringar i skogen.
Stjärnorna stod helt enkelt väldigt rätt och den kanske största stjärnan är ett karismatiskt kaos: Jon Irenicus. En pusselbit som originalet saknade var detta. Visst, bad guys fanns men ingen som ens når Jon upp till strumplästen. Han som "inte kan fängslas", "inte kan kontrolleras" och som tror sig kunna bli en gud bland människor.
Han passar som hand i handske in i ett gudabenådat rollspel.
► Recension – "Total frihet - på gott och ont..."
33. Resident Evil 4
► Release 2005 ► Format Gamecube, PS2, pc ► Utvecklare Capcom Production Studio 4
Uppföljare som upphetsar, finns de? Jo då, bland alla årliga (knappa) uppdateringar finns tvåor och treor som skiner, ja, till och med briljerar. Faktum är att det till och med finns en fyra som återuppfann hela actiongenren: Resident Evil 4.
Borta är stela bakgrunder, den stilla kameran och det slöa tempot. Inget fel med det, men Capcom nöjde sig inte med en evolution – här skulle det revolutioneras.
Revolutioner kommer inte gratis och fyra mer eller mindre realiserade idéer dumpades innan Shinji Mikami och kompani till sist hittade rätt. Då blev det å andra sidan en homerun. Över axeln-kameran har ett före och ett efter. Efter: The Last of Us, God of War, Dead Space, Gears of War, ja, listan kan göras absurt lång.
De har Resident Evil 4 att tacka för mycket. Det har vi också.
Det krävdes mod och möjligen ett visst mått av vansinne för att vika av från den tidigare trilogins krypande skräck. Mikami mötte internt motstånd. Men å andra sidan: stagnerad skräck är inte längre skräck. Stora mobbar av vansinniga Los Ganados med facklor, högafflar och motorsågar är något annat en ensamma, stönande zombier. Det är en annan slags skräck, som träffar på ett annat sätt.
Tjugo år senare känner vi fortfarande efterskalvet.
► Remake-recension: "RE4var fantastiskt, och nu är det välkommet in i en ny generation"
32. The Legend of Zelda: Breath of the Wild
► Release 2017 ► Format Wii U, Switch ► Utvecklare Nintendo
Genom tiden. Från ljus till mörker. Över havet. Under sina (då) 30 år i spelarnas tjänst hade Zelda kommit i många former, alla med en sak gemensamt: lika mästerliga som Mästarsvärdet. Risker togs, som med Majora's Mask och tidsloopandet. Eller celshadade Wind Waker. En stil som hånades, men som i efterhand blivit älskad. Med detta sagt: vad fanns kvar att utforska?
Det, kära vänner, kan ringas in i ett enda ord: frihet.
Inte sedan 1986 hade Nintendo släppt taget om oss på samma vis. Men här kastas vi in i ett enormt öppet Hyrule med snöiga bergskedjor, öknar, floder, dimmiga skogar och ängar som sträcker sig mot fjärran. En frisk fläkt, en doft av ett vildsint Zelda.
"Ett Hyrule i ruiner. 100 år efter katastrofen."
Och samtidigt ett Hyrule i ruiner. 100 år efter katastrofen. En Link som febrilt söker efter en länk till det som var. Som kan gå öst eller väst, norr eller syd. Klättra överallt, både upp i träd och resliga berg. Friheten är både vågrät och lodrät. Ett fåtal byar finns kvar och det är så gott att skritta in i dem med sin häst.
Visst blev det ännu en succé – och den var extra välkommen.
2017 var Nintendo pressat. Wii U hade totalfloppat och pressen var enorm på Switch, en hybridkonsol som lovade att fungera lika bra bärbart som framför tv:n. Spoiler alert: det gick "ganska" bra. En katalysator är tvivelsutan Zelda: Breath of the Wild som släpptes dag ett och gav Switchen en flygande, vild och mäktig start.
► Recension – "Nintendos mest ambitiösa spelprojekt någonsin"
31. Star Wars: Knights of the Old Republic
► Release 2003 ► Format Xbox, pc, m.fl. ► Utvecklare Bioware
Fantasykungar var de redan. Tacka Baldur's Gate för det. Nu var det dags för Bioware att sikta mot stjärnorna, men inte vilken som helst utan... Star Wars.
Man kan lugnt säga att anseendet hos Stjärnornas krig kommer och går. 2003 är vi mitt inne i prequel-trilogi som kämpar för att hitta rätt. Vi har börjat hata sand så smått men lyckligtvis ställer Bioware det till rätta med sin Tatooine-tolkning.
I en galax långt, långt bort för ännu längre sedan, 4 000 år innan imperiet, känner vi Star Wars-peppen igen. Casey Hudson regisserar, James Ohlen designar, Drew Karpyshyn skriver och vi, ja, vi älskar det. Från Kashyyyks himmelshöga träd till Korriban som badar i en evig solnedgång. Ljus eller mörker – vilken blir din väg?
Oavsett vad kan ingenting förbereda dig på twisten. 22 år senare darrar vi ännu.
► Recension – https://www.fz.se/recension/475-knights-of-the-old-republic
► FZ:s lista över de 100 bästa spelen byggs bit för bit ut under sommaren och hösten. Nästa vecka väntar placeringarna 21-30.
