50-talet har aldrig varit mer ogästvänligt. Vi tar våra första stapplande steg i en värld på gränsen till undergång, och vi är imponerade av vad vi ser.

Var det verkligen bättre förr? Året är 1957 och 90 % av mänskligheten har utrotats av slemmiga utomjordingar, mer kända som chimeras. De tappra och tursamma överlevarna har tvingats gå under jorden och be en bön för att de ska förbli oupptäckta. Du behöver ingen examen i kärnfysisk för att veta hur det kommer att gå med den saken.

Det har gått fyra år sedan #Insomniac övertygade spelvärlden om att de kunde så mycket mer än att förse oss med fantastiska (och fantastiskt söta) plattformsäventyr. #Resistance och dess #uppföljare var rå, brutal action och den briljanta idén att placera händelseförloppet i ett alternativt 1950-tal gjorde spelen stiliga, plus att de skilde sig från andra militärshooters.

Oklahoma har sett bättre dagar.

Skillnaden är ännu större den här gången, då all militärkraft har slagits ut och kvar är bara en liten del av civilbefolkningen som kämpar för att överleva. Joseph Capelli är en av dem, och tillsammans med sin fru och son hoppas han finna någon form av sinnesfrid i Oklahoma. Men då han och hans fränder hittar en liten möjlighet att slå ut de ovälkomna gästerna bestämmer de sig för att ta chansen. Resan till New York har börjat.

Oh, Oklahoma

När jag hoppar in i spelet, några banor in i handlingen, kunde jag inte fått en mer intensiv start. Vi är kvar i Oklahoma och föga förvånande har Joseph och kompani blivit upptäckta och tvingas kämpa för sina liv. Inramningen kan inte betecknas som annat än storslagen. Staden ligger i ruiner, chimeras väller fram från alla håll och den hårda stormen gör det svårt att se någonting för all sand som yr runt i luften. Längre bort, på himlavalvet, syns ett gigantiskt utomjordiskt skepp från vilken en pelare av ljus skymtar. Vad detta är må vara oklart, men jag skulle kunna sätta mina sista slantar på att det är något direkt ogynnsamt för mänskligheten.

Resistance 3 lyckas leverera fullt ut på ett plan som är svårt, ja, näst intill omöjligt att ro hem. I vanliga fall brukar stora och öppna ytor innebära att intensiteten och den tajta upplevelsen får stryka på foten. Men med skickligt regisserade sekvenser lyckas Insomniac behålla känslan, samtidigt som valmöjligheterna finns där. För det har de min fulla respekt. Eftersom jag spelarde en ynka liten kvart av ett noga utvalt demo ska jag låta det vara osagt om spelet kommer att hålla den här klassen genomgående, men tanken är kittlande.

Pick ’n choose

Platsen där jag börjar består av ett antal mer eller mindre raserade hus och det är upp till mig hur jag ska ta mig an fienden. Jag kan smyga bland bilvraken och köra överraskningstaktiken, placera mig i ett fönster och ta ut fiender en åt gången eller så kan jag kasta mig rätt in i stridens hetta. Vilkoren ändras hela tiden då allierade dör och nya monster, med nya förmågor, tillkommer. För att bli riktigt framgångsrik lär det krävas en god och blandad mix av de olika strategierna.

Behöver jag säga att det var kört för mig ungefär här?

I arsenalen har jag en magnum och ett maskingevär, men i takt med att historien fortlöper kommer fler och mer exotiska vapen dyka upp. Mutator är ett exempel som skjuter ut biologisk dimma vilken får fienderna att explodera i väldiga kaskader. Tillhyggena blir mer kraftfulla ju mer du använder dem och de går också att uppgradera på sedvanligt Ratchet & Clank-manéer.

Efter en vild jakt genom underjordiska tunnlar och ett mördande kort möte med en löjligt stor chimera är det över. Men längtan har bara börjat. I september ska Insomniac följa upp sina två stiliga alienshooters med en tredje del som, av allt att döma, är mer än värdig att axla manteln.

Skicka en rättelse