Call of Duty har haft viktigare uppgifter än att hälla pengar i Activisions plånbok. Det har lagat en speljournalists trasiga sinne. Och kanske räddat hans liv.

Jag har hört det många gånger; föräldrar som säger att deras barn spelar för mycket. Ibland har de rätt, det ligger i sakens natur att de som säger så till mig faktiskt har barn som lägger väldigt tid mycket på spel. Det är svårt att ge råd, för att inte säga omöjligt.

Men ofta behöver de, föräldrarna alltså, bara lite tröst, några ord från någon som kan försäkra dem att det inte behöver vara farligt, att deras barn inte nödvändigtvis kommer att växa upp och bli en socialt handikappad stugsittare. Det kan jag ju så klart inte veta, men jag kan alltid berätta om mina barn, att de spelat alldeles precis lagom mycket enligt mig. Vilket antagligen är för mycket i många andras ögon.

En sak jag ofta vill men sällan törs säga är dock följande: kanske behöver ditt barn lugn. Kanske behöver ditt barn en inbjudande spelvärld där saker och ting är förutsägbara, har tydliga regler och som är gjord för att man ska lyckas, inte misslyckas. Kanske behöver ditt barn helt enkelt tröst och trygghet? Vill jag säga, men det gör jag sällan. För i det ligger ju också påståendet att det i så fall finns något i barnens liv som de behöver tröst för, något som gör dem rädda, oroliga, stressade och som gör att de behöver en extra trygghet. Vilket spel kan ge.

"... många vuxna skulle må mycket bättre om de hade spelvärldar att fly till"

Det är också det där pratet om verklighetsflykt. Är inte spel bara en flykt från de verkliga problemen? Det är klart att det kan vara, precis som tusen andra saker också kan. En flykt vi behöver. Det räcker kanske inte alltid, det är oftast inte en metod att lösa problemet – men det kan mycket väl vara en väg mot lösningen. En flykt är ju inte bara bort från något, det är också till något.

Jag tror för övrigt inte att det bara gäller barn. Tvärt om. Jag tror många vuxna skulle må mycket bättre om de hade spelvärldar att fly till, att roa sig i, att få tröstande upplevelser i. Det behöver inte handla om stora saker, det kan handla om smått; som att inte behöva känna sig ensam en kväll, som att kunna vinna och vara bra i något, som att kunna bygga och skapa saker. Allt detta hemma utan att behöva något annat än sig själv, en konsol eller dator att spela på – och ett spel.

Livräddaren Call of Duty.

Men jag tror också att det kan handla om stora saker. Till exempel ångestdämpning. Det pratas ju om att läkare ska kunna ordinera träning. Jag undrar när den tiden kommer då läkare börjar ordinera spel som terapi? Det används så redan nu, flitigt och ofta, vare sig folk är medvetna om det eller inte.

Call of Duty räddade mig en gång. Eller rättare sagt; min sons spelande av Call of Duty gjorde det. Låt mig berätta en rätt personlig historia.

"Det var tunnelseende. Det var oförmåga att tänka långa tankar"

Sommaren 2009 gick saker lite åt helvete i mitt liv. Något gick sönder. Det var tur att det var sommar; frilansjobben gick på lågvarv och jag hängde med barnen på landet. Sommarstället ligger avsides. När man är där är det lite som att vara borta från världen, mitt ute i ingenstans. Jag var nästan osynlig och det var bra. Man vill inte synas och märkas när man är trasig.

Det var tunnelseende. Det var oförmåga att tänka långa tankar. Det gick inte att känna trygghet. Det gick inte att tänka på imorgon eller nästa vecka, knappt nästa timma. Att ens planera för och laga mat var en utmaning på yttersta gränsen för det möjliga.

Det går att självmedicinera ångest lite, eller kanske mycket. Med alkohol till exempel. Kanske inte att rekommendera, men det funkar. Åtminstone till en viss gräns.

Föregående Nästa
Den här missade jag o.O KRAM! 29/10 Tack Thomas. 16/09 Superbra krönika, blev nästan lite tårögd när jag läste. Håller med dig helt i hur spel kan få bort mörka tankar och stress. Samtidigt får det väl inte gå till överdrift så man blir för beroende av det för att känna sig bra. Tycker även tv-serier kan... 09/09 Först måste jag tacka dig Thomas, som vågar dela med dig av detta. Trots att de flesta av oss åtminstone någon gång i livet går igenom liknande saker dras psykisk ohälsa med ett otroligt stigma och det är inte det lättaste att öppet berätta om det...... 09/09 Hann dessvärre inte läsa din krönika igår Thomas. Fantastiskt fint skrivet. Även jag har en liknande historia. Fast det var jag som spelade Battelfield Vietnamn natt efter natt efter natt. Helt plötsligt var jag bland de bästa och det kunde bryta den... 09/09 Jag önskar att min pappa hade samma syn på spel. Jag är 27 nu och sedan länge självständig men får ändå höra att jag borde skaffa mig "riktiga intressen" nu när jag är vuxen. Vet dock inte riktigt vad han menar. Trädgårdsarbete? Nej så blir det nog inte... 09/09 Penny Arcades Extra Credit har tre avsnitt om spelberoende som går direkt att relatera till den här krönikan. Rekommenderas varmt. Spel ger oss en fin dopamininjektion som verkligheten fråntar oss när vi är nere. Den lilla boosten kan hjälpa vem som hel... 08/09 Det här med en värld där reglerna är tydligt etablerade och som man kan lyckas i genom att använda dessa regler känner jag igen mig i. Jag var en förvirrad tonåring och hade mycket svårt att ta mig för att göra vardagliga saker som var... "abstrakta".... 08/09 Fantastisk krönika Thomas, så välskriven och fin. Jag känner som många här skrivit innan mig också igen mig. Själv tog jag mig igenom en tuff period när en relation tog slut och med den så var jag tvungen att börja om från noll samt flytta hem till mor... 08/09 Riktigt fint skrivet! Tackar för läsningen 08/09
Skicka en rättelse