Nämnda tillbehör, som granatkastare, ben och även sikten, låses upp per vapen vid olika mordmål vilket kan vara förvirrande. Särskilt eftersom de två stridande parterna har olika bössor, till exempel kan ett frontgrepp vara tillgängligt för min ryska mekaniker men inte för motsvarande jänkare. Dice har också gjort en stor tabbe vad gäller utrustningen. Med fler saker än någonsin att låsa upp har de missat att ge oss fina stapeldiagram över de olika vapnen och hur anpassningarna påverkar dess egenskaper. Det nämns i textform men det är omöjligt att jämföra konkreta siffror om det är värt att till exempel sätta på en tung pipa för kraftigare ammunition. Det förtar också strävan efter nya saker, varför ska jag lägga energi på att låsa upp något om jag inte vet hur mycket bättre det kommer att göra mig? När hela systemet är till för att få mig att investera mer tid i spelet känns som en mycket märklig miss, särskilt när vi uppmuntras att surfa runt på Battlelog även när vi inte krigar.

Detaljerade hagelbrakare är porrigt!

Battlelog är det nya systemet bakom Battlefield 3 som sköter allt vad gäller serverbläddrande, vänner och klanhantering, och det känns som ett naturligt steg för actiongenren. Visst, det krävs lite tid att vänja sig vid att starta spelet genom en webbläsare men jag gillar att det laddas i bakgrunden och tar över skärmen först när det nästan är speldags. Det är också busenkelt att starta en grupp med dina vänner och röstchat aktiveras med en knapptryckning. Och var lugn, väl inne på servern finns ytterligare grupphantering tillgänglig. Jag har alltid gillat statistik byggd på våldsamheter så när väl spelet är släppt och plutonerna mer välfyllda lär jag garanterat, och inte bara i skrytsyfte, klicka runt och avläsa spännande saker såsom träffprocent, längsta skallskottet och vem som egentligen är den bästa stridsvagnsföraren.

Operation Firestorm är en syn för ögat, ett kärleksbrev till conquest-fans.

Det lär inte vara jag, särskilt inte på Operation Firestorm som är multiplayerdelens största karta, stor nog att rymma tre stycken Atacama Deserts från Bad Company 2. Den har allt förutom båtar och känns med sina stora avstånd och många fordon som ett öppet kärleksbrev till alla som älskar conquest. Första gången du blickar ut över oljeraffinaderiet i öknen och ser rökpelarna i horisonten är det svårt att inte bli imponerad. Eftersom jag sällan rör flygfän blev det mitt mål att lurpassa på dem på diverse hustak med en Stinger eller Igla redo att låsa på deras signal. Jag upplevde också en fantastisk duell bland några byggbodar mot en annan engineer och efter att vi var klara var stället helt urblåst. Jag minns inte ens vem som stod levande kvar, bara att jag log stort åt förödelsen.

Det är fortfarande inte möjligt att förstöra precis allt på kartan, vissa byggnader är märkligt motståndkraftiga men som jag orerat över tidigare: det gör stor skillnad i både spelupplevelse och gameplay. Som mest i multiplayer såklart, i kampanjen är det mestadels ögongodis att saker pulverisas.

Hoppet är det sista som lämnar människan när han blir skjuten i luften.

Damavand Peak, med sitt redan klassiska basejump på 500 meter, är en annan favorit som spelas väldigt annorlunda i rush gentemot conquest. I det förstnämnda spelläget kommer hoppet naturligt för anfallarna efter ett par sprängda mål. Samtidigt gäller det att inte fälla ut fallskärmen för tidigt, för ett enklare mål än en långsamt dinglande soldat får man leta efter. När du ska hålla kontrollpunkter sker striderna vid foten av bergen och genom en tunnel, vilken blir en härlig flaskhals för båda sidor. Det hade dock varit spelmässigt intressant om Dice hade lagt en kontrollpunkt uppe på berget så att den stackars transporthelikoptern fick leva upp till sitt namn någon gång. Har platserna utöver de med miniguns någonsin använts?