Den tålmodiga och vänliga engelsmannen Layton får sällskap av sin franska, bittra och cyniska "kusin". Tillsammans med Lautrec är det dags för ett elegant äventyr i 1800-talets Paris som bjuder på underliga inslag och syrliga kommentarer.

I slutet av 1800-talet är Paris en föränderlig stad. Världsutställningen nalkas och det som ska komma att bli Eiffeltornet har börjat skjuta i höjden. Men det är under floden Seine, de spirande trädgårdarna och katedralen Notre-Dame som riktigt spännande saker är i omlopp. Katakomberna och de gamla gruvorna ruvar på mytiska hemligheter som väntar på att de mest värdiga äventyrarna ska lösa pusslen som står mellan dem och skatterna.

Äntrar scenen gör Jean-Pierre Lautrec. Förhandssnacket kring arkeologen har mest handlat om hans många likheter med Professor Layton. Och visst, vill man göra det lätt för sig kan man bunta ihop dem i ett fack med pussel, mysterier och skattjakter. Båda har ju dessutom hög hatt, förtjusande assistenter och genialiska sinnen för kodknäckande.

Själv har jag svårt för dessa plagiatanklagelser. Layton och Lautrec är lika mycket kopior som Battlefield och Call of Duty eller som Mario och Sonic. Snarare är #Doctor Lautrec and the Forgotten Knights en titel som behövs. Layton har haft monopol på sin bedårande subgenre allt för länge och det är på tiden att han får sällskap.

Paris undre värld döljer hundratals pussel och många glömda skatter.

Men medan professorn är en ädel, brittisk gentleman med lika stort hjärta som tålamod så är Lautrec en högtravande, fransk skitstövel. Med sin skarpa tunga och syrliga kommentarer drar han sig inte för att tillrättavisa och förlöjliga både vänner och fiender. Särskilt hans assistent, väna Sophie, drabbas i tid och otid. Ändå är det svårt att inte ryckas med i de snärtiga dialogerna och historien i sig. Karaktärerna är, på japanskt vis, övertydliga och klassiska schablonbilder men den blyga violen, Marie, och den burdusa Gustav – för att nämna ett par – har tillräckligt mycket stjärnglans för att få mig att hoppas på fler Lautrec-titlar framöver. Men till dess räcker det gott med jakten på solkungen Ludvig XIV:s gömda och glömda skatt.

En förtjusande skitstövel

Men 250 pussel skvallrar om fler skattjakter än så. De modigaste äventyrarna i Paris samlas på puben Le Repaire, erhåller finurliga kartor av Milady och därifrån ger de sig ut på en sinnrik jakt bland Paris soliga parker och charmanta torg. Just den här biten av upptäcktsfärden är kanske den mysigaste av dem alla. Kartorna är inte bokstavliga utan ruvar på korta verser, logiska eller matematiska lurigheter och en del annat. Det pratas till exempel om en "bortgången kejsare" under en "stjärna". Svaret finns hela tiden framför nästippen. Under sin sista färd bars Napoleon under Triumsbågens valv, som skjuter ut likt en stjärna längs tolv avenyer som möts på platsen. Hänger du med?

På ytan är den franska huvudstaden bedårande. Under? Not so much.

Tyvärr känns vägen fram till lösningarna ibland väl tillrättalagda, där det är svårt att göra misstag. Ändå är dessa långt mer spännande än underjorden som väntar efteråt. Paris katakomber och kloaker borde ha potential att vara nervpirrande miljöer – men inte. Trista, brundaskiga och helt fria från detaljrikedom där det mest gäller att hålla dig borta från poliserna och knuffa lådor.

Striderna mot de "levande skatterna" som väntar ett par gånger vid varje nedgång känns också krystade och skär sig mot resten av upplevelsen. Turordningsfajterna har förvisso en taktisk touch och gör inga stora fel, men kommer inte till sin rätt. Hellre hade jag sett mer hjärnjympa. Relativt ofta kommer nämligen Lautrec och Sophie till förseglade dörrar, som bara kan öppnas via pussel. Här känns det vettigt att dra paralleller till Layton och det står snabbt klart att stormästaren alltjämt är obesegrad.

Lautrecs stereoskopiska 3D-bedrift är blygsam, desto finare är de många mellansekvenserna.

Den estetiska presentation i Doctor Lautrecs pussel är inte alls lika mysig och lätt att tycka om. Inte heller variationen övertygar. Fem olika varianter finns det, som förenklade korsord – du placerar själv ut orden så att de överensstämmer i mönstret, en ”finn fem fel”-variant och en riktigt rolig MS Röj-variant. Men bortsett från att det snabbt blir hemtamt och färglöst är gåtorna roliga att knäcka. Enkla ibland, javisst, men tillfredsställelsen finns ändå där.

Denna känsla, men kanske allra mest historien och romantiska Paris, får mig att gång på gång återvända. Trots att fransosen är en bitter jävel och hans eskapader i underjorden lider av ett par fadäser lyckas Lautrec ändå värma i sitt debutspel.

Skicka en rättelse