Vi matar apor och tvättar noshörningar när Zoo Tycoon låser upp buren, men lyckas inte riktigt bygga våra drömmars djurpark.

Genom åren har jag plöjt ner åtskilliga timmar i en mångfald av tycoon-spel. Jag har konstruerat det bästa sjukhuset, lett det största transportföretaget till framgång och agera hyresvärd bland hippies och huliganer. När Zoo Tycoon utannonserades som ett lanseringsspel till Xbox One blev jag förstås väldigt nyfiken, men också lite orolig: skulle det bli för mycket klappa söta djur med Kinect på bekostnad av genrens komplexitet och utmaning? Det skulle visa sig att mina farhågor var befängda och befogade på samma gång.

Långhalsar! Eller giraffer, som många andra säger

Zoo Tycoon går ut på att driva en framgångsrik djurpark i en kampanj som sträcker sig över 20 olika anläggningar världen över, eller bygga fritt utan restriktioner i freeform-läget där man dessutom kan snickra ihop en park tillsammans med vänner över internet. Själv föredrar jag att bli utmanad samtidigt som spelplanen är en vit duk där jag kan måla vad jag vill, så jag kastar mig in i det vidöppna challenge-läget för att med skrala medel bygga djurparken i mina drömmar från grunden. Jag importerar söta små giraffungar, forskar fram större anläggningar för mina utrotningshotade noshörningar och anställer personal för att påbörja ett program för uppfödning. Omgivningen utsmyckas med formklippta buskar och matställen, och allting känns underhållande och givande på ett lättsamt sätt. Jag mår som apbergets befolkning när maten serveras.

Mannen som kunde tala med ekonomer

Xbox One-versionen är dessutom otroligt läcker rent grafiskt, med möjligheten att växla sömlöst mellan fågelperspektiv och att vandra runt bland parkens besökare. Här vänds de på förhand krystade Kinect-funktionerna till en naturlig förlängning av upplevelsen. Jag knyter faktiskt an ännu mer till mina skapelser när jag står och handmatar de omsorgsfullt detaljerade och majestätiska elefanterna med bananer och äpplen. Att stå framför inhägnaden med apor och klia sig under armarna, blinka och flina för att se en schimpans imitera rörelserna, kan få hjärtat att smälta i den mest härdade av Kinect-motståndare. Men den som ändå inte vill vifta framför kameran kommer undan – momenten är inte obligatoriska för parkens välmående.

Bara en nedkissad vårdarrygg kan få djuren att se så nöjda ut

Under den mysiga och pälsklädda ytan snurrar massor av statistik och siffror. Man måste hålla koll på bankkontot och se till att besökarnas många olika krav uppfylls: de vill bland annat vandra i vackra parker, käka god mat och handla souvenirer. Tyvärr har dessa aspekter inte så stor inverkan som man först kan tro, och ju mer jag spelar desto tydligare förstår jag att Zoo Tycoon faktiskt har slängt genrens komplexitet åt vargarna.

Man måste verkligen anstränga sig för att sluta gå med vinst och hur dumdristigt jag än spenderar mina pengar gör ekonomerna tummen upp. Besökarna vallfärdar till attraktionerna trots att soptunnorna är överfulla och toaletterna stinker av neglekt. Nästan alla utmaningar tacklar man enkelt genom att sätta ut en byggnad eller importera ett nytt djur – tills det absolut tyngsta problemet uppenbarar sig.

När jag har adopterat och fött upp ungefär 30 djur når jag en magisk gräns för hur många varelser som får vistas i min park. I ungefär samma veva slår jag i taket för hur många byggnader jag får sätta ut. Att man inte kan bygga in i oändligheten kan jag på sätt och vis förstå, men gränsdragningen i Zoo Tycoon känns väl snålt tilltagen.

Oändliga möjligheter... Not!

Och bara för att man går in i den osynliga väggen slutar inte besökarnas behov att växa – fräscha toaletter! Mer mat! Fler djur, din sopa! Frustrationen blir enorm när man ser alla mätarna glida ner mot farligt låga nivåer samtidigt som man är bakbunden av speldesignen och inte kan åtgärda situationen. Det som förut var en skrattretande enkel utmaning blir en seglivad och ofrånkomlig game over-situation där man blir bestraffad trots att man inte gjort något fel.

Zoo Tycoon saknar det genrespecifika djupet med allt vad det innebär av intensivt menypill och viktiga beslut att fatta. Man behöver sällan ägna sig åt något annat än vad de många sidouppdragen säger åt en att göra, och behöver inte ha någon vidare framförhållning när man bygger sin park. Zoo Tycoon blir därför en hyfsat lättuggad anrättning som lämpar sig bättre för ivriga nybörjaren än ärrade veteraner – med bedårande mys för de tillfällen då man vill ha en tillbakalutad upplevelse snarare än en rejäl simulering.

Skicka en rättelse