Välkommen till Los Perdidos – staden med de extrema invånarna och det hejdlösa underhållningsvåldet, där humorn aldrig någonsin tar sig över bältet.

“Rhonda, jag är tillbaka med bränslet”, säger jag och kliver ur bilen.

“Jag visste inte om du skulle återvända!”, utbrister hon och omfamnar mig. Den varma blicken hårdnar dock snabbt, för medan jag varit ute på äventyr har det hänt saker i vår provisoriska bas. Med stor dramatik talar vi allvarligt om hur vi ska lösa problemen som uppstått för att överleva ytterligare en liten stund i den rådande zombieapokalypsen. Under hela det ångestfyllda samtalet bär jag mankini, gummistövlar och en gigantisk afrofrisyr.

Dead Rising angriper genusdebatten på sitt eget lilla vis

Med #Dead Rising 3 fortsätter #Capcom att skildra världens undergång med lika delar trams som allvar, och resultatet är nog den mest obehagliga zombieupplevelse man kan tänka sig. Vi får bland mycket annat stifta ofrivillig bekantskap med en kille som sprutar eld ur en penisformad eldkastare, samt en skön lirare som vill spela in nekrofilporr. En av de märkligaste figurerna är den överviktiga tanten som kör runt med sin permobil och hetsäter av en gammal buffé, mitt i en stenhård bossfajt där jag halkar runt i hennes gröna spyor.

100% vansinne

Det är hundraprocentigt vansinne i spelform – men bara ibland. För mitt bland bisarra personligheter och extremt överdrivet underhållningsvåld finns en historia om vanliga människor som försöker överleva i en hård värld. Det är förstås problematiskt att balansera de här två vitt skilda aspekterna mot varandra, och det kommer inte som någon överraskning att Capcom inte lyckas särskilt väl. Jag har svårt att ta något på allvar i det här universumet och hade hellre sett att de öst på med ännu mer humor och galenskap och skippat alla dramatiska ambitioner, som mest bara skär sig mot den övriga upplevelsen.

Julgransshoppandet gick överstyr - i år igen

Tittar vi bortom denna konflikt hittar vi själva essensen i Dead Rising 3 – gammal hederlig zombieslakt. Vi befinner oss i staden Los Perdidos, tio år efter händelserna i förra spelet, och gatorna är fyllda med hjärnsugna invånare som behöver avlivas på de mest spektakulära sätt. Vi bygger egna tillhyggen och fordon för ändamålet, utifrån ritningar vi hittar. Jag gillar särskilt mitt brinnande svärd som i ett enda svep kan sätta eld på tiotals zombier, och släggan där jag tejpat fast handgranater för lite extra lemlästarförmåga. Min kulsprutebestyckade motorcykel är också en riktig stämningshöjare där jag dundrar fram och färgar motorvägen röd.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse