Kan en beväpnad jakt på en naken tonåring med psykiska krafter bli tråkig? Soldater spikas upp på väggarna medan huvudrollsinnehavaren blir mer och mer knäpp i bollen. Men har du inte spelat det här innan?

I FEAR 2 tar handlingen vid några minuter innan det första spelet slutade och ignorerar effektivt de två expansionerna till originalspelet. Istället för att spela den stumma och namnlösa Pointman är din karaktär nu den stumma men namngivna Becket. Det är inte ett måste att ha spelat ettan för att haja vad som händer här, men det är absolut ett plus då det ger mer tyngd och djup till upplevelsen. Receptet är identiskt med det förra spelet – ibland blir du störd och ser syner som ger små inblickar i hur det ligger till. Monolith förtjänar en eloge för hur berättelsen okronologiskt vecklas upp i närmast en ”stream of thought”-stil och att spelet har ett av de mest störda slut som någonsin har skrivits är bara ett plus.

Lek tittut med en nymfoman

Det finns mer att önska i grafikväg. Spelmotorn är inte riktigt lika het som den var då första spelet släpptes 2005, men det spelar egentligen ingen roll. FEAR 2 lever på sin atmosfär, sina äckligheter och strider. Det är snarare skräckmängden som utgör ett problem. Spelet är obehagligt, men den riktiga ”jag skiter tegelstenar”-känslan infinner sig inte lika starkt som den gjorde i systerspelet Condemned. Tempot här är helt enkelt för snabbt för att det ska hinna sjunka in att du behöver vara rädd. Första FEAR kom undan på att det var originellt med sin blandning av FPS och skräck, men när ritningen här är identisk blir det förutsägbart. Skräckmomenten integreras inte i själva spelet snabbt nog. I jämförelse med Condemned 2, där du snabbt inser att något inte måste vara verkligt för att kunna döda dig, känner du dig säker i FEAR 2 när Alma springer runt dig, för att du vet att hon kommer inte bry sig om dig innan slutet.

Omgivningen har även den sina problem. Den är ett perfekt exempel på korridorsaction, vilket inte alltid måste vara en dålig sak. Men även när utvecklarna försökt skapa variation genom att leda dig utomhus är det fortfarande smärtsamt mycket rakt fram. En jämförelse med Monoliths förra spel Condemned 2, känns relevant. Detta spel var också i sin grund enbart korridorer, men där kunde utvecklarna variera sig genom att bara byta bakgrunden och öppna upp spelet i korta stunder för att inte du som spelare ska känna dig för klaustrofobisk. Variationen blir visserligen bättre en bit in i spelet, men det förändrar inte det faktum att ungefär halva spelet spenderas i kontorsmiljö, eller åtminstone något liknande. Ett par fordonselement har lagts till sen sist där du får chansen att löpa amok i en tungt bepansrad robot och göra fienden till blodigt mjöl.

Kontrollen är långt ifrån smidig. Dels på grund av att du inte har möjlighet att lägga om kontrollkonfigurationen själv, men mest för att det är så satans många knappar du behöver komma åt snabbt. För att aktivera Slow Motion och närstrid måste du släppa tummen som styr siktet och för att dra i dig ett hälsopack måste du släppa tummen som kontrollerar förflyttningen. Det är med andra ord inget som fungerar lika smärtfritt som det gör med ett tangentbord där du slipper skruva dina fingrar i onaturliga konstellationer för att kunna vända dig om samtidigt som du sparkar. Det finns en ny funktion som tillåter dig att välta bord eller andra möbler för att skydda dig, men hela momentet är påklistrat utan någon faktiskt användning då Slow Motion-effekten skapar en hit-and-run taktik som inte kan kombineras med att halvt kunna ta skydd.

AI:n är precis lika flexibel och aggressiv som den var i det första spelet vilket gör det till en ren fröjd att slåss, att skjuta vilt in i kroppar av kött som springer mot dig. Variationen på fienden är för övrigt bättre än i det första spelet, där det egentligen bara fanns två olika typer av soldater: soldater i kevlar och soldater i robotar. Fler fiender av det mer övernaturliga slaget dyker nu upp med jämna mellanrum och gör striderna mer omväxlande och underhållande.

Flerspelarläget är standard, med undantaget att Slow Motion-alternativet som fanns i det första spelet är borttaget, vilket tar bort den enda unika faktorn läget hade.

En mellanlandning

FEAR 2 är inget dåligt spel. Striderna är kanon, atmosfären och handlingen fungerar unikt och ambitiöst men själva grunden är lite för lik det förra spelet för att kunna sticka ut. Miljöerna behöver sin variation, kontrollen fungerar inte särskilt bra till konsol och för att vara ett skräckspel är det inte särskilt läskigt. Monolith visade för mindre än ett år sen med Condemned 2 att de kan göra uppföljare som skiljer sig från originalet men fortfarande behåller konceptet. Här känns det mer som att de är för lata för att göra en riktig uppföljare och det blir mer en mellanlandning i väntan på den riktiga uppföljaren.

Skicka en rättelse