Det är numera etablerat att Resident Evil 4 satte standarden för hur framtida skräckspel skulle utformas. Dead Space fortsatte på samma spår medan Silent Hill körde i bussfilen på sidan om vägen. Så vad får man då om man kombinerar dessa tre spel och mixar in lite från Ravens pärla Singularity?
Svaret är Cronos: The New Dawn.
Bloober har plockat russinen ur alla skräckkakor, gjort en ny smet, bakat en ny kaka och paketerat om den. Detta behöver inte vara något negativt men samtidigt blir det något som naturligtvis kommer ligga Cronos lite i fatet.
"Cronos dryper av en härligt kuslig stämning"
Missförstå mig rätt nu. Cronos dryper av en härligt kuslig stämning och det syns att Bloober har lärt sig en del av att jobba med Silent Hill 2-remaken. Allt från dimman och de rostiga byggnaderna till att placera ut skyltdockor på lämpliga ställen i mörka områden. Den fantastiska ljudbilden höjer stämningen med skrapiga metalliska ljud, blippande från maskiner och monstrens okristliga stön från mörkret. Allt känns lånat, men samtidigt är det ett fungerar greppet och fler än en gång blir jag skrämd och hoppar till… I alla fall i början.
Hela spelet har en känsla av obehag på samma vis som Silent Hill där jag hela tiden undrar var jag hamnat och vad som händer. Bloober lämnar mig medvetet undrande om var och varför, medan de med små meddelanden och händelser ger mig ledtrådar på vägen. Narrativet påminner lite om Fromsoftwares sätt att berätta, ett som utmanar spelarna snarare än att skriva oss på näsan.
Karaktären jag spelar har inget namn och kallas helt enkelt mystiskt för ”The Traveler”. När jag börjar spelet befinner jag mig i någon form av rymdkapsel och får jag göra ett Rorschachtest. Svaren ska enligt utsagor förändra min spelupplevelse på liknande vis som testet i Silent Hill: Shattered Memories. Den lite oklara inledningen hjälper till att bygga upp mysteriet och den tjocka stämningen som infinner sig utanför kapselns trygga värme.
Striderna och spelmekaniken liknar väldigt mycket Resident Evil 4 och Dead Space. Förutom pistolen jag har i början hittar jag andra vapen, som en automatkarbin och ett hagelgevär. Karaktären känns tung och ibland rätt otymplig, vilket bidrar till en viss panikkänsla i striderna. Som grädde på moset tål fienderna mycket stryk och ammunition är sällsynt till samtliga vapen. Det går visserligen att slåss i närstrid när kulorna är slut men min traveler är väldigt vek och tål bara en eller två träffar innan hen faller ihop död.
Stämningen är tjockare än dimman.
"Svårt med ett stort S"
Fienderna påminner om köttstyckena i Dead Space, men de kan suga i sig kropparna från döda kollegor och blir då ännu farligare. Detta innebär att jag måste se till att bränna alla kroppar efter att jag dödat dem. Om inte så kan jag få rejäla problem med fiender som helt plötsligt är dubbelt så starka.
För att beskriva spelet kort – Cronos är svårt med ett stort S.
Också pusseldelen kommer kännas bekanta för alla som kört denna typ av skräckspel. Det är koder som ska memoreras, nycklar som ska hittas och en ständig ångest över en väska som är för liten. Det är speciellt påtagligt när jag har fått flera vapen och ammunitionen till dem tar upp enskilda platser i väskan. Att jag dessutom behöver eldampuller för att kunna bränna liken tar ytterligare plats, vilket gör att väskan ständigt är full. Det har hänt att jag hittat ett nyckelkort till dörren på våning två, och då måste förstöra sjukvårdsprutan för att få plats med kortet i väskan. Jag kan nämligen inte lägga ned saker på marken utan måste antingen använda upp något eller helt sonika förstöra det.
Pistol får du, men skotten är få.
Om det funnits mat här hade den nog ändå inte varit så färsk att du behövt skjuta den.
Denna situation är inte ovanlig och skapar många gånger frustration och svärande över en alldeles för liten väska (som visserligen går att uppgradera), samtidigt som det känns lite retro. Rätt tidigt får jag även möjlighet att manipulera vissa objekt i tid och rum med telekinesi för att skapa broar eller liknande, vilket blir en del av problemen som måste lösas för att ta mig vidare. (Hej Singularity.)
"En ständig känsla av déjà vu"
Likt i andra överlevnadskräckspel kan utrustning uppgraderas med scraps jag hittar på vägen. Nackdelen är att dessa också är rätt sällsynta, så jag måste noga välja om väskan ska uppgraderas eller om dräkten eller något vapen är ett bättre val. Detta ger en del valmöjligheter att utforma sin egen spelstil. Man kan även bygga saker som ammo och annan förbrukningsbar utrustning. Men det är samma slags ångest där: ska jag bygga några fler kulor eller fler sjukvårdssprutor? Resurserna jag hittar är för få för att kunna göra båda, och dessutom kräver kultillverkningen väldigt mycket av dem.
Bekant i överkant
En av Cronos största nackdelar är att det känns för bekant och saknar en egen personlighet. Jag vandrar genom sjukhus som i Silent Hill, besöker grottor och ödebyar från Resident Evil och mekaniska komplex från Dead Space, och hoppar där runt i gravitationsskor. Spelet har till och med en lugnande save room-musik precis som i Resident Evil. Det är inte bara miljöerna som känns bekanta utan även skräckmomenten, och till den milda grad att de blir förutsägbara. När jag kommer in i ett utrymme med tunnor vet jag att det kommer fiender. Och i mörka korridorer känner jag redan till att saker kommer springa precis utanför flicklampsskenet och sen vara spårlöst försvunna. Greppen Bloober använder är tagna direkt från andra skräckspel, och det förtar en stor del av vad som är tänkt att skrämmas. Det finns en ständig känsla av déjà vu i Cronos.
Därtill är svårhetsgraden i brutalaste laget. Jag har hamnat i situationer där jag har för få kulor kvar för att döda minibossen, och kan då inte ta mig vidare. Lösningen är att ladda en tidigare sparning och försöka hitta fler kulor. Med betoning på ”försöka” då innehållet i lådorna slumpas fram varje gång man slår sönder dem, och många gånger innehåller annat än kulor eller är helt tomma. Det blir i sin tur irriterande, för efter varje strid frågar jag mig om jag har gjort av med en enda kula för mycket och borde spela om partiet. Den där sista kulan kan nämligen vara det som avgör om jag måste ladda om spelet senare. Mitt tips är att spara mycket och ofta.
Men allt som allt är Cronos ett bra försök, med en drypande stämning som underhåller hela vägen och ett mysterium som driver mig att fortsätta – trots svårhetsgraden. Gillar man den här typen av skräckspel så finns det en del att hämta här.
Fotnot: Cronos: The New Dawn släpps till pc, PS5, Xbox Series, Switch 2 och Mac den 5/9. Testat på PS5.
