Ett av mina tidigaste minnen av att känna bitter uppgivenhet är från när jag var ungefär åtta år. Det var i slutet av maj, och jag kliver upp för att gå ut och leka. Det här var nämligen på den tiden jag fortfarande kände glädje och optimism. Jag minns fortfarande känslan när jag snurrade upp persiennerna och blickade ut över det sorgelandskap som sträckte ut sig framför mina unga, oskyldiga ögon. Det var vitt.

Dagen innan hade jag sprungit runt bland spirande blommor. Idag låg de begravda under ett naturvidrigt, ondskefullt snötäcke. Jag minns att jag först inte kunde tro det. Tankarna snurrade i skallen. Hade jag bara drömt att det var vår? Är allt jag någonsin trott på en ihålig lögn? Jag var ett dramatiskt barn.

Tintin i Tibet-vibbar.

Det var, kort och gott, inte vårkänslor som strömmade genom min taniga lilla kropp.
När jag för några veckor sedan återigen vaknade en majmorgon och såg snön falla utanför mitt fönster så kom minnena av den där dagen för så många år sedan tillbaka. Det är lustigt, egentligen. Att något så simpelt som ett snöfall på fel dag, fel årstid, kan få en att känna sig så förbannat deppig.

Riktigt så illa som i Impact Winter är det dock inte, men nog känns spelet obehagligt passande. Premissen är att en asteroid slagit ner och orsakat kronisk vinter och brutalt låga temperaturer. Plus en raserad civilisation, förstås. Naturligtvis inträffade katastrofen i maj.

Tillsammans med fyra andra sargade själar har du barrikaderat dig i en gammal kyrka. Med den som bas måste du bege dig ut i det stora, tjocka vita täcket och söka förnödenheter och resurser för att öka chanserna till överlevnad.

Annars kan de bli deprimerade och vägra arbeta, eller starta konflikter med varandra.

Till din hjälp har du en svävande liten robot som är ganska så livsviktig. Den funkar som en radar som känner av vad som finns i närheten. Den kan också agera ficklampa, scanna och gräva efter begravda skatter och med lite uppgraderingar också bryta ner dörrar och skära loss isblock som kan smältas till vatten.

För att kunna göra allt som behöver göras behövs dock uppgraderingar, och dessa kräver material. Det är här spelets utmaning ligger, i första hand. Du har inte tid och energi att göra och samla allt som behövs så du måste avgöra vad och när saker ska fixas. Allt handlar om avvägningar, och vad som känns viktigast för stunden.

Under tiden du äventyrar så bygger, fixar och uppgraderar dina kompanjoner med hjälp av alla resurser du hämtar, så det är livsviktigt att hålla dem vid liv – och helst även på rimligt gott humör. Annars kan de bli deprimerade och vägra arbeta, eller starta konflikter med varandra.

Jag uppskattar det medvetet låga tempot, även om det kan bli lite väl mycket pulsande fram och tillbaka i snön för att hämta mer resurser. Men jag kan nästan känna hur snön piskar mig i ansiktet när jag stretar mig fram genom mer än 30-gradig kyla. Jag sträcker mig nästan instinktivt efter en filt att vira in mig i, trots att det är varmt i lägenheten.

Varje gång jag kommer hem till den knastrande brasan i den snålt upplysta kyrkan fylls jag av värme och trygghet - för en kort stund.

Atmosfären är tät och engagerande, inte minst tack vare den fenomenala elektroniska John Carpenter-doftande musiken. Det är också lätt att fastna i spelet, och tänka att ”jag ska bara fixa en uppgradering till”. Varje gång jag kommer hem till den knastrande brasan i den snålt upplysta kyrkan fylls jag av värme och trygghet – för en kort stund. Innan jag måste ut i den aggressiva kölden igen.

Tyvärr är Impact Winter väldigt buggigt, och de andra överlevarna är korkade och vägrar ofta att gå och lägga sig när de är trötta. Då får man konstanta meddelanden om att de är trötta, och när man väl ber dem bygga något så klagar de och vill sova istället. Versionen jag spelade hade inget vettigt stöd för muskontroller, och även med en Xbox-handkontroll är det trögt och oprecist att kontrollera sin stackare överlevare. Att försöka slåss mot vargar är mest irriterande, till exempel. Det ska dock fixas stöd för muskontroller i en dag ett-patch.

Att försöka jaga djur är inte jättekul.

Att ens lilla robot har ganska klent med batteritid i början är också mest frusterande, då det gör att man måste springa tillbaka till kyrkan ännu oftare för att ladda upp den. Om den får slut på kräm så har du nämligen inget bra sätt att navigera dig, och då är det himla lätt att gå vilse, i alla fall i början, eftersom det mest är vidsträckta snötäcken överallt.

Impact Winter har sina skavanker, och kanske är det lite för mycket besvär för att vara värt det för somliga spelare. Särskilt som det finns bättre alternativ i liknande spel som This War of Mine och Don’t Starve. Atmosfären är fenomenal, dock, och spelet har en del bra idéer begravda i snön. Det tar ett litet tag att hitta dem, bara.
I slutänden får spelet mig att känna mig obekvämt nära den där uppgivenheten jag kände den där snöiga dagen i maj när jag var åtta år gammal. Jag är inte helt säker på om det är bra eller dåligt.

Impact Winter
3
Bra
+
Fantastiskt stämningsfullt
+
Fritt och öppet
+
Grym musik
-
Buggigt
-
Många, långa promenader genom likadana miljöer
-
Oprecisa kontroller
Det här betyder betygen på FZ