Det må se nästan hundra år gammalt ut men är i själva verket ett stordåd årgång 2017.

Cuphead är ett modernt mästerverk men känns som ett trettio år gammalt arkadspel, och det ser ut som en Disneyfilm från 1930. Cuphead har världens gladaste ensemble men alla vill döda dig. Vad som kan misstas för hjärtliga leenden är i själva verket hånfulla flin. En bana tar i teorin högst ett par minuter, men med all död inräknad tickar klockan vansinnigt snabbt. En halvtimme? Psykosen knackar på. En timme? Du ligger på golvet och spelar i fosterställning.

"Ligger på golvet och spelar i fosterställning"

Jag älskar det men många kommer också hata det sadistiska plattformsinfernot och bossruscherna. Cuphead är på många sätt motsägelsernas spel men på samma gång är det löjligt lätt att slå fast: fy satan vad djävulskt välgjort det är. På tal om hin håle så spelar han en direkt avgörande roll i berättelsen.

Precision är A, fokus är O. Varje misstag karvar djupa hål själen.

Skådespelet i bakgrunden är ett kapitel i sig.

I spelets sorglösa begynnelse vandrar bröderna Cuphead och Mugman in på Devil's Casino. (Var det där en varningsklocka som ringde?) Där får Cuphead plötslig hybris och vips så har han spelat bort både sin och brorsans själ till djävulen själv. I ett sista desperat försök att rädda upp situationen sluter duon ett avtal med den onde. Bara genom att finkamma Inkwell Isle och erövra kontrakten från andra som sumpat sina själar kan bröderna gå fria. Kruxet är att "de andra" är plattformsbossar så hardcore att begreppet hardcore ibland inte räcker till.

Bossarna är Cupheads nav, livsblodet som får pulsen att slå – hårt, hårt! En gång var bossarna allt Cuphead skulle ha men i ett (trodde jag i alla fall) desperat försök att blidka folket valde teamet att skohorna in mer traditionella plattformsbanor. Jag hade rätt, men mestadels hade jag fel.

När bilarna anfaller på marken får man slåss mot ankorna i taket. Det är sen gammalt.

Run and gun-banorna har ett par sämre inslag. Bossarna är däremot alltid högklassiga.

Run and gun-banorna är inte lika många men de delar pulsen med bossarna. Du står nästan aldrig still och än mer sällan släpper du avfyringsknappen som får skott att regna från Cupheads respektive brorsans pekfinger. En gång tvingades jag växelvis springa på golvet och i taket för att undkomma anstormningar från skenande cartoonbilar. En annan gång sprang jag över tunna löv som föll från skyn varje gång jag klev på ett. Finalen var en miniboss som sköt bort löven under mina fötter. Alla run and gun-inslag når visserligen inte hela vägen, men tillräckligt många gör det.

"Disneyfilm i spelform, om än med mer svärta i bröstet"

Det ser makalöst ut. Alltså verkligen M-A-K-A-L-Ö-S-T. Det är en Disneyfilm i spelform, om än med mer svärta i bröstet och smuts under naglarna. De handritade animationerna och målade, livliga bakgrunderna får det ibland att kännas som en miljon saker sker per bildruta. Ett barslagsmål ackompanjeras av hela klientelet som festar, stökar och hejar i bakgrunden. I himlen sker en fajt runt ett torn som sträcker sig upp bland molnen. På ett skickligt sätt har teamets lyckats animera så att det ser ut som om vi far runt tornet. Soundtracket är jazzigt och "swingigt". Det känns helt rätt.

Mellansekvenserna sker dock via stillbilder och text vilket i sammanhanget känns lite som en missad möjlighet. Här hade man verkligen kunnat löpa Disneybanan ut med små kortfilmer. Men okej då, vi tar det i Cuphead 2. Ska vi säga så?

Det känns precis lika bra som det låter och ser ut. Kontrollerna är självklara. Även om jag i stundens hetta ibland beskyllt dem för mitt misslyckande är det bara min sargade stolthet som talar. Cuphead och Mugman kan skjuta, hoppa, ducka och snabbt väja undan, vilket kan paras med hoppet för ett långskutt. Jag kan snabbt trycka A för att parera rosa föremål och fylla på mätaren för min superattack. Då och då flyger duon i små propellerplan. Dessa kan låta bomber falla och bli minimala för att sicksacka mellan en rasande fågels vassa fjädrar. Du kan köpa bonusar, och det behövs. Alla knep är okej mot bossar som tål hundra smällar medan du står emot en handfull.

"Ängeln på min andra axel har tuppat av för längesen"

Bossarna är smöret till brödet, grädden på moset och körsbäret på toppen. De går ofta ut hyfsat lugnt (vilket ändå är mer frenetiskt än i de flesta andra plattformsspel) medan allt intensivare faser följer. En liten blå klump lyfter på hatten innan han börjar studsa runt. Snart blir klumpen större och när den sedan dör får dess gravsten liv. Snaskdrottningen Bon Bon skickar ut ett hel godisarmé med exploderande våfflor och tuggummiautomater innan hennes sockerslott börjar jaga dig. I himlen anfalls du av en sagodrake vars skvadron av eldbollar marscherar längs bestens tunga. En fågel, rustad med sitt fågelbo, skickar en strid ström av spikrustade kamikazeungar. Naw!?

Om din co-op-kamrat dör kan du återuppliva denna – men det kräver snabba reflexer.

Ärligt talat har jag redan börjat längta efter ofrånkomliga (väl!?) Cuphead 2.

Det är helvetiskt hektiskt, men du lär dig av misstagen, blir bättre och även om svårighetsgraden stegras trampar Cuphead aldrig över gränsen mellan konstruktivt kaos och destruktivt dito. Du vet när du gör fel, förbannar dig själv, men djävulen på min högra axel manar mig alltid att dyka djupare i det inferno som är Cuphead. Ängeln på min andra axel har tuppat av för längesen.

Fotnot: Recensionen avser Xbox One-versionen. Spelet släpps även till pc.

Skicka en rättelse