I en tid där Medal of Honor började kännas styltigt klev Infinity Ward in med sitt Call of Duty och spred en doft av nybil över spelvärlden. Spelet var välregisserat och bjöd på lika mycket intrikat berättelse som blyutbyte när andra världskrigets skyttegravar intogs. Det hann bli tre spel och tre expansioner, men förväntningarna infriades aldrig riktigt i någon av uppföljarna. Det rörde sig fortfarande om välgjorda spel, men förnyelsegraden var pinsamt låg.
Spelarna tröttnade. Uppmärksamheten vände åt andra håll. Activision förstod nog relativt tidigt att serien behövde ta en ny vändning. Lösningen var att låta Call of Duty 3-utvecklingen ske i Treyarchs regi, en studio som precis blivit klara med konsolliret Call of Duty 2: Big Red One. I lugn och ro kunde Infinity Ward hålla sig utanför rampljuset och börja utvecklingen på ett helt nytt spel i samma serie. Det här berättar jag därför att det var det bästa Activision gjort med serien sedan det första spelet släpptes.
Call of Duty 4: Modern Warfare - namnet avslöjar handlingen. Vi pratar militanta fundamentalister, förbannade ryssar och smått upprörda sjalkrigare i en nutid fläckad av ryssen Imran Zakhaevs drömmar om världsherravälde. Precis, amerikanernas värsta mardröm utgör skurk i ännu ett spel. Det är kommunismen som står för dörren och såväl amerikaner som britter rasar.
Djärvhet och gränstestande
Modig berättelse ger blodad tand
Flerfrontsberättelsen fortsätter förstås, traditionen till ära. Det rör sig om två separata exkursioner (med några små sidospår) varav den ena är hos brittiska S.A.S. och den andra hos den amerikanska marinkåren. Men berättartekniken förtjänar omnämnande. Gripande halvspelbara inslag varvar det faktiska spelandet, djärva inslag som testar gränserna för den 16-årsgräns organisationen PEGI belönat spelet med. Berättelsen vävs samman med hjälp av vackra mellanklipp som problemfritt hoppar mellan världens oroshärdar utan att tappa tråden. Ur askan, i elden och därefter rätt in i gasugnen, utan att passera gå.
Trovärdigheten löper parallellt med berättelsen. Kommunistiska och västvärldshatande upprorsmakare i Ryssland vars smutsiga terroristlabbar når alltför många sedan länge bortglömda kärnvapen är en inte helt avlägsen skräck hos vissa. Trovärdigheten påverkas också positivt av detaljnivån ända ner till vapen och utrustning. Pistoler och gevär låter bra, ser bra ut och känns bra. Bildförstärkaroptiken för nattbruk är den bästa jag sett i ett actionspel hittills.
Skavanker förekommer dessvärre också. Det är till exempel inte möjligt att ändra patronmatningsläge på sina vapen utan du är konstant fast vid automateld. I pc-versionen kan du jogga och springa, men du rör dig antingen långsammare eller snabbare än dina datormedspelare. Irriterande stopp var femte meter blir resultatet. Call of Duty har alltid varit kraftigt scriptat och denna del är inget undantag. Ibland känner jag mig som en efterhängsen valp medan jag ibland i stället finner mig helt ensam när min grupp fortfarande väntar ett stenkast tillbaka på att jag ska kliva på en viss markyta för att aktivera deras förflyttning.
Skönhet och oskärpa
På pc kommer grafiken till sin fulla rätt
Skavankerna till trots så är Call of Duty 4 ett fantastiskt vackert spel som egentligen bara kommer till sin fulla rätt på en riktigt kraftig pc. Xbox 360-versionen ser bra ut, men knappast i stil med texturdjupet på datorversionen. Spelet använder sig av snygga oskärpeeffekter för att illustrera djup och rörelse i bilden och med alla visuella reglage uppskruvade på max är det närmast ett grafiskt konstverk.
"Närmast ett grafiskt konstverk"
Både en och två spelredaktörer har gått förbi i testrummet och utbrustit "fy fasen vad snyggt det är".
Vid sidan om den välpolerade enspelarberättelsen finns också ett genomarbetat flerspelarläge. Runt åtta olika spelsätt finns och striderna är, i huvudsak, klassbaserade. Varje klass har olika "perks", egenskaper som gör dig till en vassare soldat i stridens hetta, eller efteråt. Det kan röra sig om möjligheten att få avlossa ett par sista skott innan du avlider eller andra påhitt som egenskapen "martyrdom", där du säger farväl till din omvärld genom att automatiskt släppa en handgranat när du dör. Denna twist på det klassiska onlineskjutandet är välkommen, men ändå blott ett sidospår. Dess roll har hissats något för högt i spelets trailers.
Striderna blir täta och intensiva och motspelarna håller sig på tårna. Detta inte minst på grund av den persistenta ranking som spelet för, där du i takt med att du stiger i graderna också får ta del av fördelar såsom att bygga din egen klass med ett urval av vapen och specialegenskaper. Banorna är ett tiotal till antalet, men är dessvärre inga höjdare. Storleksmässigt ger de ett bra urval av slagfältsmöjligheter, men att ingen av dem nyttjar mörker på ett bra sätt är rent beklagligt. De spännande smygarfighterna med laserpekare och nattkikare rinner därför ut i sanden.
Färggrann blekhet
Berättelsen ojämn men klart njutbar
På det hela taget är paketet dock vattentätt. De första timmarna är märkbart genomarbetade och snuddar vid perfektion - att sluta spela för att arbeta en stund ter sig nästan omöjligt. Berättelsen bleknar bitvis, men aldrig längre än att påföljande starka ögonblick kompenserar de svaga stunderna. Ett stort plus till träningsuppdraget, där din prestation på övningsbanan ger en rekommendation av vilken svårighetsgrad du borde spela på. Får du förslaget att spela på svåraste läget så är du antagligen också mest lämpad för just det.
Grant Collier verkar alltid svara på frågor med ett självbelåtet flin. Han har tidigare i Leipzig sagt till FZ:s utsände Tomas Andersson att studions mål är att göra världens bästa multiplayerspel. Det tycks som att han får vatten på sin kvarn. Call of Duty 4: Modern Warfare är ett otroligt bra spel som är nära den hägrande femman i betyg. Såväl single- som multiplayer-delen känns otroligt solida men båda dras med brister som håller dem på en armlängds avstånd från full pott. Låt oss hålla tummarna för att dessa patchas omgående.
