Lite oförtjänt brukar Ratchet och Jak lyftas fram som de stora plattformshjältarna till Playstation 2. Och, visst, Ratchet & Clank är en fantastisk bombastisk serie som ingen riktigt rår på. Men Jak and Daxter är, trots en briljant första del, ganska ojämn och har svårt att hitta sin särart. Slutsatsen brukar bli att #Naughty Dog gick vilse i en GTA-törstande värld och tappade bort sig själva på vägen.

Men varför glöms alltid Sly Raccoon bort? Trilogin är ett stycke plattformsmagi som starkt influerats av smygande spiontitlar. Höjdpunkterna är många, roliga och de förväntade snedstegen lyser helt med sin frånvaro. Att de tre spelen släpps i ett samlat paket för HD-generationen känns inte mer än rätt. Om ni missade den tjuvaktige tvättbjörnen förra gången så fullkomligen förbjuder jag er att upprepa misstaget.

Cel-shading heaven

Eftersom Sucker Punch hade en klar och tydlig riktning med Sly från första stund är det väldigt lätt att bedöma alla tre delar på en och samma gång. Vid första anblick är det ens svårt att skilja dem från varandra och det var det redan när det begav sig. Främst beror det på den grafiska stilen som de första åren av 2000-talet var hetare än lava. Jag talar naturligtvis om cel-shading. Få nyttjade tekniken lika bra som Sucker Punsch och de var också konsekventa genom hela trilogin. Sällan eller aldrig har känslan av att medverka i en tecknad film varit starkare. Det dunkla Paris, de lummiga söderhavsöarna och igensnöade templen smälter samman med spelets estetik på ett ypperligt sätt. Utvecklarna vågar leka med omgivningarna och presenterar klassiska – och ack så förtjusande – varianter av glittrande casinon och ogästvänliga sumpmarker.

En tvättbjörn och en räv svänger sina lurviga. Inget konstigt alls.

Formerna är overkligt mjuka, kontrasten mellan färgerna är enorm och omgivningarna känns inte alls proportionsenligt korrekta – men så spelar du också huvudrollen i en tecknad film. En tecknad pärla med enormt mycket attityd, ska tilläggas. Sly stjäl från de rika och ger till… sig själv. Nu låter killen direkt ohyfsad men till hans försvar ska sägas att hans tvättbjörnshjärta är lika stort som utstrålningen. Hans kriminella upptåg har i grund och botten ett gott syfte som mer än väl ursäktar lagbrotten.

Meet the crew

Och Sly är inte ensam. Den kloka sköldpaddan Bentley och råstarka flodhästen Murray tar alltmer plats ju längre trilogin fortskrider och utför själva uppdrag när det krävs. Bentley är en riktig fena när det kommer till att hacka sig in i datorer och lösa de tekniska detaljerna. Murray är i sin tur lite seg i kolan men hans vassa knytnävar och väldiga benstomme lyckas alltid rädda honom ur de mest prekära situationerna. Stereotypstämpeln är stor, tydlig och underbar.

Plattformselementen är inte världens mest precisa och hade det inte varit för presentationen och charmen hade spelserien lätt kunnat falla mellan stolarna. Men den gör ju inte det. När dessutom variationen är ständigt närvarande med finurliga minispel, nervkittlande smygeri och våghalsiga hopp mellan hustaken är jag den siste att klaga.

För att undgå att bli upptäckt håller sig Sly gärna till taknockarna.

Grejen med smygarspel är ju att man ska undgå att bli upptäckt. Nu vet såväl ni som jag att det då och då inte går enligt den planen och både en, två och tjugo gånger lär du sätta igång tjutande larm till höger och vänster. Då är det tacksamt att det glada gänget har en hel arsenal hjälpmedel. Tvättbjörnstjuven kan slänga rökbomber, trots att Bentley är en något trögstartad sköldpadda kan han fortare än kvickt skjuta bedövningspilar och den krafttfulle flodhästen kan kasta iväg skurkarna och få dem att se stjärnor på fler än ett sätt. De hetsiga striderna ackompanjeras av älskvärda ljud som ”poof”, ”bang” och ”tjong”. Men det går också alldeles utmärkt att med en enkel knappkombination slå ut vakterna innan du blir upptäckt, men då missar du å andra sidan ”tjong”.

Enkelhet framför nytänkande

Rent spelmässigt är genremixen den stora förtjänsten. Sucker Punch blandar friskt och slutresultatet är oemotståndligt. Ibland saknar jag lite mer djupdykning i vissa spelmoment. Här har utvecklarna ändå influerats av storheter som Super Mario 64 och Metal Gear Solid men då dessa två drog sina genrer till sin spets nöjer sig Sucker Punch med att nå halvvägs. Det blir lite light-varianter av Mario och Solid Snake. Att det hela dessutom tenderar att bli lite väl enkelt emellanåt spär bara på intrycket.

Ja, plattformselementen har gjorts bättre och smygandet har varit mer sofistikerat. Men sett till charm är Sly och hans tecknade bravader odiskutabla mästare. Jag slutar aldrig att småle åt de lustiga dialogerna, hålla andan vid dödligt svåra inbrott eller jubla när skurken åker dit. Men så är ju också Sly en charmknutte med huvudrollen i en tecknad trilogi med guldkant.