Teknikdemo till fullpris eller en fullskaligt sjökrig? FZ går till botten med Nintendos tredimensionella ubåtsspel.

Ingen som testat #Nintendos tre glasögonfria dimensioner kan säga något annat än att de är coola. Hur mycket spelvärde 3DS-konsolens nya teknik ger kan däremot diskuteras, och den kanske bästa demonstrationen av 3d-effekten fås fortfarande av de medföljande augmented reality-korten.

Djupseende på djupet, i alla fall om du har 3d-effekten påslagen.

Ubåtsspelet #Steel Diver ändrar inte på den saken. Med 3d-reglaget uppskruvat växer en akvarieartad känsla fram, men något egentligt mervärde ger det inte. Så det blir upp till det hederliga gamla spelinnehållet att övertyga oss om att det är en titel vi bör äga. Det lyckas bara delvis.

Halvspel till helpris

En befriande grund bakgrundshistoria förtäljer att du ingår i ubåtsstyrkan Steel Fighters som sätts in när ett främmande fiendeland sticker upp. I kampanjläget, egentligen en serie fristående uppdrag, styr du ubåten från start till mål genom sidscrollande banor som kretsar kring navigering, torpedanfall och tajming. Tre tillgängliga ubåtstyper har sina respektive för- och nackdelar i fråga om beväpning, manöverduglighet och utrustning. Exempel: minstingen kan skjuta torpeder både horisontellt och vertikalt, men eftersom den saknar möjlighet att finjustera noshöjden är det svårt att sikta i färdriktningen. För den största gäller det omvända: bra eldkraft men trögare förflyttning.

Fart och djuproder styrs med varsitt reglage på den nedre skärmen och de ändras genom att dra på dem med stylus-pennan. Skärmen används vidare för att avfyra torpeder, justera noshöjd och täta läckor när fiendetorpeder eller sjunkbomber varit för kramsjuka. En överraskande komplex och faktiskt ganska njutbar styrning, där simultanförmågan sätts på prov när luften börjar ta slut eller du kört tidsbegränsade uppdragen för långsamt.

Vrid periskopet genom att vrida dig själv. Kul, men inget för kollektivtrafik-gamern.

Avslutade uppdrag följs av en sorts minispel som går ut på att sänka fiendefartyg på tid. Spana efter fiender genom periskopet, som nyttjar konsolens gyrofunktion och såldes flyttas genom att vrida dig själv. Det sänker lusten att spela i offentliga miljöer som bussar till ett minimum, och tyvärr fungerar den alternativa stylus-styrningen betydligt sämre. Ytterligare två spelformer finns att välja mellan: en tidsbaserad historia (hinderbanor, typ) och en Sänka skepp-klon mot datorn eller mot människor över nätet. Alltså, du och fienden sätter ut ett antal skepp och ubåtar på en karta. Ni ser inte varandras skepp utan jagar dem genom att till en början chansartat flytta era egna fartyg. Ett långt från oumbärligt strategiskt tillskott.

Steel Diver började som en teknikdemonstration för 3DS-konsolen och tyvärr klistrar sig den etiketten fast också på fullversionen. Flera spelformer ger variation, men spelet vet inte riktigt vilket ben det ska stå på. Men främst vill jag klaga på den futtiga kampanjens blott sju uppdrag. De fem första uppdragen är upplåsta från start och man seglar igenom dem på mellan en och två timmar. Omspelbarhetsvärde? Kör samma uppdrag två gånger till, med de andra ubåtarna. Det är en innehållsmässig genväg som verkligen inte känns okej för ett spel som betingar bortåt 450 kronor.

Skicka en rättelse