Recensionen avser The Walking Dead: The Final Season, men främst de tre sista avsnitten: Suffer The Children, Broken Toys och Take Us Back. Första avsnittet recenseras här.

"Döden kom lika snabbt och hänsynslöst som i spelet"

Döden i The Walking Dead tar ingen hänsyn. Den kommer snabbt och skoningslöst. Den ger blanka fan i smärtan och konsekvenserna den lämnar i sitt blodiga kölvatten. Ironiskt nog såg slutet för Telltale likadant ut. Efter att ha pressat glädjen ur sina anställda och tryckt ur sig flera ojämna verk gjorde man förändringar. De skulle bli stora. De skulle rädda Telltale. De kom försent.

Mitt i sista säsongen kom döden, och den kom lika snabbt och hänsynslöst som i spelet.

Jag och du.

Alvin Juniors bordsskick lämnar en del att önska, men...

...vem kan bli arg på den här uppsynen?

Kids will be kids, även i postapokalypsen.

En dragkamp på liv och död.

Under andra halvan av The Final Season har AJ och Clem flera gånger ställt sig frågan om det finns något efter döden; om något av människan finns kvar i zombien. De har sett in i de vattniga, tomma blickarna och ömsom tvivlat, ömsom hoppats. Telltale dog men kom tillbaka från det döda under ledning av Robert Kirkmans Skybound, och i händerna hos ex-Telltale-folk.

Finns det något efter döden? Ja, det finns väldigt mycket här.

Tre år efter A New Frontier fortsätter Clementine och Alvin Juniors resa. I inledningen leder en rad lyckliga tillfälligheter (även om de just då känns kaotiskt olyckliga) duon till en internatskola inne i skogen, på bekvämt avstånd från de största zombiehorderna och alla människomonster.

"Har du hört talas om vårt specialerbjudande?"

Det räcker inte att uppfostra AJ på ett visst sätt, du måste också leva som du lär.

Nya kompisar.

Han är inte den han ser ut att vara.

Visst finns det tung sorg och stort drama, men också värme och glädje.

"Ericson's Boarding School for Troubled Youth" var ett internat för så kallade problembarn. En del av barnen finns kvar. Problemen gör det definitivt. Första tiden i skolan genomsyras dock av en nyfunnen trygghet och nya vänner. Bland andra: Marlon (hej, hockeyfrilla) är den självutnämnde ledaren, Louis är klassens clown som alltid har något att säga om allt, Violet är den tysta och mystiska, Ruby är stabil, Mitch är besatt av bomber, Willy ser upp till honom.

"Visar sig vara ett sprucket paradis"

Även om internatet visar sig vara ett sprucket paradis är det ändå ett paradis. Det måste vi vara rädda om. Snart står det klart att en grupp vill ta ifrån oss detta och göra oss till barnsoldater. Hemligheter flyter upp till ytan och ett ansikte från förr visar sig.

Denna övergripande konflikt är egentligen inget exceptionellt, och liknar på många sätt tidigare The Walking Dead-krig. Clementine går i bräschen, förstås, och det känns betydligt mer logiskt att hon leder ett gäng med kids än en skock vilsna vuxna (säsong två). Hon tar en karta över skolan och kluddar den full med färggranna dödsfällor, och sedan börjar arbetet med att preppa skolan på bästa Ensam hemma-vis. Kriget bryter ut, gisslan tas och vänner dör. Men: såren slickas, motattacker planeras och de sätts i verket. The Final Season sparar inte på krutet.

Telltale, och sedermera Still Not Bitten-teamet, lyckas dock inte till fullo med det pompösa dramat. Lite för ofta tar man tillflykt till hollywoodska explosioner och bekväma tvålopera-twistar. Det slinker ändå inte ner i diket, och visst finns det stunder som är chockerande på ett sätt som bara The Walking Dead kan. Jag har suttit med hjärtat i halsgropen, med tårarna brännande bakom ögonlocken och svamlat högt för mig själv. Det har gripit tag.

Ändå är det i dramats mellanrum som det största och mest äkta dramat utspelat sig.

Något som blir tydligt – och en av säsongens röda trådar – är AJ:s sociala problem. "Min lilla sociopat!" brukar jag kalla honom halvt på skämt, men snart med allt större allvar. Han bits, slåss och beter sig. AJ är Clementines skyddsling precis som Clem för länge sedan var Lees i första säsongen. Parallellerna är många, men det är också olikheterna.

Ibland tar det i. Och ibland spricker det.

Clem Croft.

Obekväma frågor om zombierna ställs. Det finns inga svar.

Clementine gör "en Kevin McCallister".

Andrum.

"Allt Lee lärde Clem försöker jag lära AJ"

Allt Lee lärde Clem försöker jag lära AJ. Den avgörande skillnaden är att Clementine föddes i ett kärleksfullt, tryggt amerikanskt medelklasshem i Georgia medan AJ föddes in i en döende värld. Livet är hårdare och reglerna nya. AJ tror att en gunga är en "monsterfälla", han sover hellre under sängen än i den ("säkrare") och han skjuter utan att tveka.

Den här delen är lysande gestaltad säsongen igenom. Jag kan fostra AJ till att bli en stenhård överlevare, men vad är det för mening med att leva om man dödar all sin mänsklighet? Jag lär AJ att man kan ångra sin misstag, men att man får leva med dem, och att det är bra att vara "super-duper-najs" när man ber om ursäkt. Jag gör såklart misstag. Jag ger inte AJ mitt fulla förtroende fast han nog gjort sig förtjänt av det, och jag torterar en man framför ögonen på den lilla pojken. Detta hycklande – säger en sak, gör en annan – sätter förstås sina spår.

Världen må vara trasig men den är ännu vacker.

Du kan hitta krimskrams i världen att pynta ert rum med.

Detta kan man också pynta med.

Det är lätt att glömma bort, men Clementine är också ett barn.

Tillsammans.

Jag är glad över att man ändå låtit värmen flöda fritt. The Walking Dead må vara sorgligt och fruktansvärt, men utan hjärta orkar man inte ta sig igenom det tunga. AJ står för det största hjärtat. Att se honom skaka loss till country och glupsa i sig middagen är balsam för själen.

Så jag tar AJ i ena handen och håller mitt hjärta i den andra när jag vandrar mot det oundvikliga slutet. Jag är rädd men som AJ alltid säger: "Fuck off, fear!" Under de sista skälvande raderna slinter Telltales vassa penna något, men slutet är ändå fint, gripande och värdigt. Efter tjugotre avsnitt, fyra säsonger och en miniserie är vi i mål. Det har inte alltid varit perfekt men minnena av Lee, Clem och AJ är några av de vackraste i hela mitt spelliv.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Hela säsongen finns nu till pc, PS4, XB1 och Switch.