År 100 före Kristus. Den karthagiska armén tågar in i Rom med 30 000 man, efter decennier av blodiga strider på den italienska halvön. Romarna har äntligen besegrats. Det enda som står i vägen för Karthagos världsherravälde är gallerna i norr, som grävt ned sina interna stridsyxor och enats under gemensam flagg.

"Ett Europa Universalis med en helt ny kalender"

Nej, så står det inte riktigt i historieböckerna. Men med Imperator: Rome, Paradox senaste kartmålare som tar avstamp vid början av Romarrikets utbredning, får strategifans åter igen chans att skriva om historien.

Imperator: Rome lanseras som en blandning av tidigare titlar i grand strategy-genren, som i sig blivit mer eller mindre synonym med Paradox. Hantering av ”pops”, där din befolkning bryts ned i fyra olika samhällsklasser från slavar till medborgare, känns igen från både Victoria och Stellaris. Karaktärerna med RPG-doftande attribut är uppenbart hämtade från Crusader Kings. Men med handen på hjärtat handlar det om ett Europa Universalis med en helt ny kalender, kryddat med ett gäng nya variabler att försöka hålla koll på.

Marmor är givetvis det självklara färgvalet när romartiden ska avhandlas i strategiform.

Tjusningen med Imperator är tveklöst att just måla den där kartan i din egen färg. Hela inramningen skriker ”ta över världen”, om du så gör det som Rom, en grekisk stadsstat eller en löst sammansatt stam på Iberiska halvön. För att det ska bli intressant i längden krävs det dock mer att pyssla med än att skicka runt trupper på ett schackbräde. Tyvärr infinner sig känslan av en ganska tunn soppa relativt fort.

Den interna politiken i riket ber om största delen av spelarens uppmärksamhet, när det inte krigas. En rad familjer tampas om inflytande, och lyckas du inte hålla alla någorlunda nöjda och lojala vankas inbördeskrig. Relationen mellan karaktärerna spelar stor roll. Men det blir snabbt förvirrande när du spelar en romersk eller grekisk demokrati, och landets ledare plötsligt byts ut mot kusinen från landet som du nyss försökte utmanövrera (eller lönnmörda). Dynamiken fungerar något bättre hos de spelbara stammarna, där hövdingen styr till döden, men det är inte lätt att hålla koll på vem som är vem i dramat när nya klanledare ständigt dyker upp och försöker göra livet surt för sina rivaler.

Välj en färg och sprid den över världen! Förhoppningsvis har du inget emot rött, för Rom tog med sig den största penseln.

UI:t lämnar en hel del att önska. Hela skärmen täcks allt för ofta av gigantiska fönster som gör det omöjligt att förstå exakt vilken granne du är i färd med att invadera. Samma gråvita marmornyanser används i lite för stor utsträckning och information som borde vara glasklar och lättillgänglig blir svåråtkomlig.

"Omöjligt att förstå exakt vilken granne du är i färd med att invadera"

Det görs en del enkla missar, som att truppernas information ibland överlappar varandra, vilket gör det omöjligt att se hur många tusen man som egentligen är på väg mot dina fort. Imperator kräver dessutom trots blygsamma grafiska ambitioner oförklarligt mycket av hårdvaran och blir stundtals ospelbart om inte tiden pausas. Förhoppningsvis handlar det om tekniska missöden under huven som kan patchas i ordning relativt snart. Själva estetiken i kartan och detaljerna är dock perfekt och det är en fröjd att zooma in för ett ögonblick och titta på två arméer som tampas.

Spelplanen sträcker sig från de brittiska öarna i nordväst till den indiska subkontinenten i öst. Även Sverige är spelbart, åtminstone de södra delarna. Den som väljer att spela som någon av stammarna i Skandinavien står nog inför en ganska brant uppförsbacke, men det är trevligt att möjligheten finns där. Över huvud taget tycks utvecklarna ha lagt stor vikt vid att samtliga nationer ska ha rejält med kött på benen. Manus i de klassiska pest eller kolera-rutorna som dyker upp med jämna mellanrum håller i vanlig ordning hög klass.

Ett stort plus är modstödet, som är väldigt generöst från dag ett. Det finns redan en hel del godis uppe på Steams workshop-sida. Därtill finns en väldigt ambitiös karteditor, så bli inte förvånad om det dyker upp stora mod-projekt framöver.

Det är svårt sätta ner foten kring ett betyg på Imperator: Rome. Undertecknad har lagt hundratals timmar på mästerverket Europa Universalis 4, och nästan lika många på Crusader Kings 2. System som kolonisering och handel i det förstnämnda och intriger och karaktärsutveckling i det sistnämnda saknas för mycket i Imperator för att det inte ska kännas tjatigt efter några speltimmar. Samtidigt har Paradox gjort sig kända för att lägga enorma utvecklingsresurser på sina titlar efter release, och det finns mycket potential att bygga vidare på här.

Det är kanske orättvist att jämföra ett nysläppt spel med titlar som har flera år av DLC och patchar under bältet, men föregångarna hade större djup redan i kartongen. Den där ”Jag ska bara... oj klockan är redan två”-känslan infinner sig aldrig med Rome, och det i sig är en besvikelse.

Imperator: Rome
2
Tveksamt
+
Måla hela världen i din egen färg, igen!
+
Snyggt, i sin enkelhet
-
Långtråkigt i fredstider
-
Otydligt UI
-
Tungdrivet
Det här betyder betygen på FZ