Spelunky är svart magi. Dess essens kan beskrivas med ett fåtal ord – föränderliga grottor, oräkneliga fällor, bara en gång till... eller två, eller... oj, har solen redan gått upp? Men på samma gång som det är enkelt att fatta, och fastna för, gör dess roguelike-natur att inget äventyr liknar det du nyss hade. Allting börjar alltid om men det är aldrig riktigt detsamma.

"Inte ett spel som behövde en uppföljare"

Spelunky var inte ett spel som behövde en uppföljare. Det var bra som det var. Somliga skulle till och med drista sig till att kalla det ren perfektion. Men här är vi nu, och här är Spelunky 2.

Ärligt talat är jag tveksam till att ens kalla det en tvåa, för Spelunky 2 är "bara" mer Spelunky. Snarare är det en remix av allt som redan fanns på plats i freeware-spelet från 2008, med en rad mer eller mindre nya hinder och möjligheter. Detta är egentligen min enda invändning då det är ett slags misslyckande att spel som handlar om upptäcktsfärder genom grottor inte sällan känns bekant. Jag förväntar mig det oväntade, och det är precis vad jag får.

Spelunky 2 må ta oss till månen men står fortfarande stadigt i Spelunky-jorden.

I spelets tutorial är fienderna av papp. Njut så länge det varar.

Bättre lycka nästa gång?

Grottorna har numer lager med ytterligare skatter (och fällor).

Titta, jag rider på levande marshmallow!

Dina bomber spränger upp väggar, repen hjälper dig att nå ädelstenar. Når du tillräckligt djupt tillräckligt många gånger kan du låsa upp genvägar rakt ner till lavahålorna. Du ska dock, precis som i ettan, vara försiktig med denna "enkla" utväg. Spelunky-kännaren nyttjar förstås dessa för att ta reda på exakt vad som kan döda dig i djungeln (svar: spikfällor, infödingar, jättespindlar, getingar, rävsaxar, och så vidare). Du behöver sedan hela den långa resan för att bygga upp dig med mer hälsa och bättre vapen inför än större hot djupare ner.

Att mycket är som det alltid har varit, med fladdermöss och ormar, är inte bara av ondo. Tvärtom i många fall. Spelunky 2 kommer förstås med en parad av både möjligheter och styggelser, som verkar sömlöst med de gamla godingarna. Ett ettrigt fladderfä kan till exempel jaga mig rakt in i en (instant!) dödlig pilfälla. En rullande ödla kan å sin sida hetsa mig in en affär där jag mitt i villervallan råkar göra butiksbiträdet så ilsket att han skjuter ihjäl mig.

Det eskalerar ofta bortom all sans och vett och därför dör jag inte sällan med ett litet leende på läpparna, samtidigt som frustrationen får huvudet att dunka. Yin och yang, typ.

Spelunky 2 är aldrig detsamma och att dö är inte ett straff, utan något att dra lärdom av. Haken är att det uppskattningsvis finns tusentals lektioner att utvecklas av, så det är bara att börja plugga. Plötsligt märker du att omgångarna som brukade ta, säg, ett par minuter är uppe i orimliga mängder. (Två par minuter!? Spelunky-tid är inte som vanlig tid.)

"Tusentals lektioner att utvecklas av"

Du dör inte bara på olika vis, utan också av olika orsaker. Oftast dör jag av ren och skär fumlighet, men jag kan också dö "utan någon j*vla anledning alls, vad f*n!?" Det vill säga, tills jag börjar dö av experimentella skäl och upptäcker logiken bakom "orättvisorna".

Grottäventyret rymmer små och stora nyheter. Kalkoner är ett riddjur du tidigt kommer bli bekant med. De kan du bränna till Thanksgiving-delikatesser men du kan också använda dem på din resa genom spelet då kalkonen kan headbutta (typiskt kalkoner?) fiender. Här och var finns en farbror som samlar på kalkoner (typiskt farbröder?) och rider du in dem åt honom kan du belönas med nycklar som låser upp en av spelets stora nyheter: ytterligare grottlager.

Nyckelpigor är inte vad de en gång var.

Guldidoler är lika med stort värde och större risker. Fråga Indy Jones, han vet.

Inte den här gången heller.

Spelunky-konnässörer vet hur man bäst ska nyttja genvägarna.

Spelunky-grottorna handlade om att ta sig uppifrån och ner. Det är tacksamt då du kan speja neråt och ana hindren. Spelunky 2 är mer av samma men här finns alltså ytterligare lager som leder till mörkare hålor bortom de befintliga, med värre fiender, större skatter och nya chanser. Många nyheter är mindre – demonhundar, eldiga nyckelpigor, björnfällor – men spelets roguelike-natur gör att du aldrig kan slappna av. Trots att grottorna slumpas känns det ofta som att de är skräddarsydda för att driva just mig till vansinne. Tidvis sprutar paranoian ur öronen.

Samtidigt får jag aldrig nog. Jag ger aldrig upp. Ju djupare jag kommer desto mer lär jag mig. Om vad som fungerar i vissa världar, och vilka som passar mig. Japp, du kan då och då välja. Du kan göra resan ensam eller med andra, både online och i soffan. Om den delade glädjen dubblas ska jag låta vara osagt, men det är aldrig fel att ha med sig en mänsklig sköld, eller tre.

"Aldrig fel med en mänsklig sköld, eller tre"

Spelunky 2 spelar kanske lite för säkert, men gör det å andra sidan via en kortlek med potential att suga veckor, månader och år av ditt liv. Sannolikt har vi bara gläntat på locket till avgrunden.

Se det som ett löfte och ett hot.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen som är släppt. Pc-versionen når oss 29 september.