Torsdag klockan 16 släpps Hollow Knight: Silksong. Vi tar det igen: torsdag klockan 16 släpps Hollow Knight: Silksong. För många är det ord som är svåra att ta in. Jag förstår er. Ibland kan väntan bli en hype, och det händer att hypen blir ett trauma.

Det händer! På torsdag!

Silksong är inget trauma för mig, men förstår att det kan vara för dig. Hur varje Nintendo Direct blivit en kalldusch. Hur månader lagts till månader, som blivit år. Jag förstår känslan mer än väl, för jag har varit där. Shenmue II slutade tvärt med en cliffhanger. Jag var arton år och det skulle dröja arton år ytterligare innan trean släpptes. En väntan som handlade om fyra nyanser av förtvivlan, men faktiskt en del hopp. Hopp i sådana fall är ett tveeggat svärd.

"Slutade med en cliffhanger, och där hängde jag kvar"

När man väntar, längtar och hypar göds orimliga förväntningar. Det är svårt (för att inte säga omöjligt) för en uppföljare att leva upp till sådana drömmar. 1998 släpptes Tex Murphy: Overseer. Om du inte känner till spelet (eller serien) så är du förlåten. Under a Killing Moon, Pandora Directive och Overseer var spel av sin tid. FMV-titlar som mixade lökiga – men hjärtevärmande – skådespelarinsatser, rudimentära 3D-miljöer, pussel och deckargåtor. Särskilt Pandora Directive är fenomenalt. Konspirationer, twistar och nagelbitande raffel.

Overseer slutade med en (rätt gissat!) cliffhanger, och där hängde jag kvar. Några gånger under de efterföljande sexton åren tändes hoppet, för att snabbt släckas. Teamet hade inte rättigheterna, och när väl rättigheterna erövrades så fanns inte pengarna. "Secret Project Fedora" blev ett luftslott som igen och igen sprängdes. Inom mig fanns ändå drömmen om det fulländande Tex Murphy-äventyret. Inte realistiskt, men säg de drömmar som är?

Så en dag hände det omöjliga. Kickstarter var under några år en nostalgisk maktfaktor som gjorde det omöjliga möjligt: nytt Broken Sword, Infinity Engine-hommagen Pillars of Eternity, Shadowrun Returns, Wasteland 2 och så vidare. Gänget bakom Tex tog chansen. I en Kickstarter-video riktade sig Tex Murphy till mig och sa att "tillsammans kan vi ändra ödet".

(Möjligen riktade han sig till fler än mig, men det kändes inte så.)

Efter sexton års väntan fick vi ett nytt Tex Murphy-äventyr.

"Jag hade väntat i halva mitt liv. Sådant gör saker med en"

Lång historia kort: hundratusentals dollar samlades in och ett par år senare släpptes Tesla Effect: A Tex Murphy Adventure. Overkligt. Och, såklart, med de där orimliga förväntningarna. Sådana som vi bygger upp inom oss själva. Jag hade väntat i halva mitt liv. Sådant gör saker med en. Spelet är älskvärt på många sätt, men har också skavanker. Så klart. Det blir speciellt när drömspelet man byggt med rosaskimrande tegelstenar ska klicka med verkligheten – för den är aldrig perfekt.

Inte heller Half-Life 3 kommer att vara perfekt om det släpps, och det är okej.

Silksong har i sammanhanget "bara" varit på gång i drygt sex år, men årsringarna spelar mindre roll. Jag är säker på att oron, hypen och ett mått av trauma ändå finns där. Så här ett par dagar innan releasen kan det vara svårt att sitta still. Drömmen blir verklighet och den är aldrig perfekt. Men för att återgå till mig själv och Tesla Effect. Nej, spelet var inte perfekt men när sluttexterna rullade kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag snyftade. Jag hulkade. Jag hade vaknat ur drömmen för att inse: det är inte så dumt med verkligheten trots allt.