Super Mario Sunshine till Gamecube är soligt, men paradoxalt nog också ett svart får i serien. Marios pappa, Shigeru Miyamoto, "ångrar djupt" att spelet blev så svårt. Det framkommer i en gammal intervju från 2002 från Nintendo Dream (nyligen översatt av Shmuplations).
Han vill att alla ska kunna spela Mario; farmor och farfar, mamma och pappa, ja, även småbarn.
Jag tror att Mario Sunshine visade sig vara svårt för den genomsnittliga spelaren. Det är något jag verkligen ångrar. Jag vill att någon som inte har spelat ett spel på över tio år ska kunna spela vårt spel, men jag tror att en sådan person inte skulle förstå vad som händer i Mario Sunshine.
Miyamoto pekar ut de hemliga banorna där du fick klara dig utan Fludd, vattensprutan som är behjälplig då du exempelvis kan glida med den genom luften. Miyamoto ville ha denna typ av plattformskalabalik ("Marios rötter") och ville ha "Jag dog 200 gånger, men det var kul!"-känslan.
Mario-makaren ångrar dock att spelarna var tvungna att klara dessa för att komma vidare.
Mario Sunshine var en del av Super Mario 3D All-Stars. Undertecknad recenserade paketet. Japp, det blev en hel del kritik mot just det här spelet, men inte på specifikt svårighetsgraden.
Fem år senare tog sig Nintendo an kamikazeprojektet: att följa upp Super Mario 64. Det var dömt att misslyckas, och Super Mario Sunshine visar bestämt att även solen har sina fläckar. Stora fläckar som både kliar och skaver. Det har kameratrubbel och buggar som Nintendo, rent krasst, haft 18 år på sig att fixa. Jag fastnar i miljöer, perspektivet hakar upp sig och det finns bossfajter och "samla 8 röda mynt"-moment så omständliga att jag vill skrika högt. Ändå ska vi inte stryka ett streck över Sunshine, för det finns mycket att tycka om.
