Den tredje delen i Resistance-sagan är här och den bjuder måttligt tuggmotstånd för erfarna shooterspelare. Är det rentav för lättsmält?

#Resistance 3 börjar med att du förlorar all trygghet. Du tappar kontakten med familj och vänner, kastas ut i världen för att följa en galen vetenskapsman (varför är de alltid galna, har inte de stora företagen psyktester för sina anställda forskare?) till New York och stänga en port till en annan värld. Vilket kanske kan avsluta detta eviga krig mot chimera-viruset som drabbade världen i #Resistance: Fall of Man. Eller kanske är han bara galen på riktigt, och inget av värde väntar på västkusten, men om du inte åker blir det ett väldigt kort spel.

Du är Joe Capelli, en före detta krigshjälte och mannen som dödade Nathan Hale. Hale var det första spelets hjälte, numera en källa till antikroppar som kan stå emot viruset. När spelet börjar har det förvandlat 90% av mänskligheten till chimera, ett slags aliens med tuber på ryggen. Bortsett från det är vår vän Joe i stort sett identisk med varje actionhjälte i varje film och spel sedan tidernas begynnelse. Förutom att han har väldigt korta ben, eller varför kan han annars inte kan hoppa över knähöga lådor?

Låt dig inte luras av dess sköna yttre, i denna sötnos lurar 1950-talets svar på Sasser.

Rent mekaniskt är Resistance 3 en standardshooter. Den som någonsin spelat något i genren behöver inte lyssna under tutorialen, alla kontroller sitter där man väntar sig att de ska sitta. Dessutom har det Move-stöd, som funkar som man kan vänta sig: du pekar med kontrollen och styr ett sikte på skärmen. Riktigt smidigt, men inget du går och köper en Move för om du inte har en. En avvikande detalj är dock att du inte har regenererande hälsa. Ja, du läste rätt, en av genrens hårdast rotade konventioner totalignoreras, så om du tar för mycket stryk måste du hålla dig undan tills du kan hitta en av de lite för sällsynta gröna flaskor som fyller på mätaren igen. Som kompensation är du inte begränsad till de sedvanliga två vapnen, utan kan glatt plocka upp och släpa på precis alla vapen du hittar.

Och vilka vapen sedan! Här hittar du allt från klassiska hagelgevär och .44 Magnum-revolvrar till två (!) sorters prickskyttegevär, ett elektriskt vapen, ett gevär som både ser och skjuter genom väggar och givetvis en mängd olika granater. Det är faktiskt en fröjd att experimentera med vapnen och lära sig vilka som funkar bäst på vilka fiender. Samtliga vapen har också ett alternativt läge som hjälper dig i knepiga situationer. Varför inte skjuta ett litet minikanontorn med ditt prickskyttegevär så att fienden får en obehaglig överraskning när han rundar hörnet där du placerat det? De vapen du använder mest uppgraderas dessutom automatiskt och får nya roliga funktioner, så dina favoriter blir bara bättre och bättre.

Hårt motstånd

Striderna kan vara lite förutsägbara, men de också kaotiska och förbaskat kul. Och tur är det, för spelet är en enda lång skjutbana där fienderna aldrig tycks ta slut. Där ettan var extremt otillfredsställande har man dock jobbat vidare på tvåans mekanik och åstadkommit fiender som reagerar på att bli skjutna och som faktiskt verkar försöka vilja ta livet av spelaren och hans vänner. AI:n är kanske inte mycket att hänga i julgranen, och dina med-motståndsmän gör som vanligt ingen som helst nytta när det blir skjuta av utan du får sköta allt själv.

Det är lite lättare om du spelar igenom kampanjen i co-op, vilket #Insomniac ska ha en eloge för att de inkluderade. Tyvärr har de inte lagt särskilt mycket jobb på spelläget. Om du spelar i splitscreen känns det stundtals som att se världen genom en brevlåda; vyn är både smalare och lägre än i singelplayer, och det är svårt att få någon överblick. Lite lustigt är det också att spelare två spelar som ”John”, som aldrig nämns i storyn, och att dialogen inte reflekterar att man är två. Co-opläget stoppades alltså in i efterhand och är inte särskilt genomtänkt, även om det är ett lovvärt initiativ.

Den stora variationsrikedomen och de många distinkta vapnen och miljöerna gör ändå detta till en riktigt bra shooter, men det är ändå de lugna partierna jag minns efteråt. Att gå runt i en trygg rebellbas och höra folks lågmälda konversation vill jag ha mer av, men tyvärr snålar man med den varan.

Har en riktigt saftig fiskehistoria (som faktiskt är sann) inträffat också om ingen i besättningen överlever för att berätta den?

Det finns mängder av backstory, någonstans. Men det känns lite som om Insomniac bad manusförfattaren skriva ihop en science fiction-trilogi komplett med en helt ny värld, trovärdiga karatärer och en story som på samma gång är både bred och djup. Och sedan kastade den den i soptunnan och tog bara med några få korta snuttar av vad som borde vara en fängslande historia. Däremellan skjuts det och görs patetiskt omotiverade Mad Max-pastischer som inte har något med storyn att göra. Det finns oanade djup, men det är inte lätt att hitta dem i de lätt osammanhängande uppdragen.

Resistance 3 börjar svagt men får med tiden mitt spelarhjärta lite grann i gungning. Det är en solid shooter, fylld av stämningsfulla, detaljerade och vackra miljöer där enstaka människorebeller slåss mot ett helt nytt ekosystem som sätter spår överallt. Att glida fram genom dimman längs en flod medan man hör motståndsmän samtala på radion och samtidigt se fientliga jättemaskiner torna upp sig bakom slöjorna, det är en stor upplevelse. Och jag har emellanåt svårt att sluta spela, jag vill hela tiden se var denna märkliga resa ska föra Joe och mig. Det är bara synd att storyn inte fick ta större plats, det hade den förtjänat.

Fotnot: Multiplayer-läget var inte tillgängligt under recensionsspelandet. Vi återkommer med våra intryck av onlinelägena så snart de är igång.

Jag tycker fortfarande likadant men jag vill ursäkta det klumpiga sättet jag artikulerade det på. 13/09 I 1:an delades det lodrätt mitt i skärmen, fast i 2:an delades horisontellt. 12/09 Hur liten del av skärmen? eftersom jag och tjejen spelar på 90" så bode vi ändå åminstonde få runt 30" var ellr? 11/09 Det är jag som klantat mig :). 09/09 Gör det du. Jag hade inte haft något emot hälsopaketen om de varit en aning lättare att se, om det snålats lite mindre med dem och om man hade kunnat ta med sig ett för senare bruk. Men nu är det bara ett onödigt hinder, dålig design helt enkelt. 09/09 Gör det du. Jag hade inte haft något emot hälsopaketen om de varit en aning lättare att se, om det snålats lite mindre med dem och om man hade kunnat ta med sig ett för senare bruk. Men nu är det bara ett onödigt hinder, dålig design helt enkelt. 09/09 Vad ska man med splitscreen till om man spelar själv? Det är multiplayer, och det funkar riktigt dåligt, eftersom varje spelare får en pytteliten remsa skärm att titta på. Känns instängt, helt enkelt. Men annars är det förstås både roligare och lättare... 09/09 Vilket snålt betyg. Det här kommer passa mig som handen i handsken jag som gillar serien mycket. Om man grinar över att det inte finns recharge health så är man ju en barnunge. Jag ska nog börja skriva recensioner. Jag ska börja med att recensera Modern... 08/09 Jag skulle få mitt från Webahllen idag, men posten har SJÄLVKLART klantat sig! :@ 07/09 "Du tappar kontakten med familj och vänner, kastas ut i världen för att följa en galen vetenskapsman (varför är de alltid galna, har inte de stora företagen psyktester för sina anställda forskare?) till NEW YORK och stänga en port till en annan värld.... 07/09
Skicka en rättelse