Vita-ägare med kliande avtryckarfinger kan sluta leta – här är beviset på att shooters funkar på Playstations bärbara.

När jag provspelade #Killzone: Mercenary här på FZ för ett tag sedan var det som om ljuset i tunneln hade bländat mig. PS Vita var visst en kompetent maskin för förstapersonsskjutare, trots att spel som #Resistance och #Call of Duty tidigare hade lärt oss motsatsen. Men skulle den korta men tokgrymma upplevelsen som förtittsversionen bjöd på fortsätta hela spelet igenom?

Min maktmissbrukande enmansjury svarar enhälligt “JA!” på den frågan. Killzone: Mercenary visar sig vara ett alldeles fantastiskt spel i sin helhet också, och jag ska berätta varför.

Pengar är skiten. Som legosoldaten Arran Danner är det få saker som får stå i vägen för lönebeskedet, och när ISA behöver hjälp med sin attack på helghast hemplanet Helghan är han inte sen med att hoppa på tåget. Vad är ett antal hundra liv på samvetet mot onödigt många siffror på bankkontot?

Det bästa som hänt PS Vita i shooterväg.

Under spelets första halva får vi uppleva kriget från ISA:s sida, de goda, om man så vill. Det känns mer rättfärdigat att döda helghast-soldater, även om det bara är för pengar. Men av skäl som jag inte ska avslöja här får jag senare även chansen att samarbeta med nyss nämnda kanonmat, vilket ger mig ett helt nytt perspektiv på det rådande kriget. Det är något som faktiskt förhöjer spelglädjen och upplevelsen mångfalt. Dessutom känner jag mig av någon anledning extra cool när jag står där, sida vid sida, med vanställda helghast.

I Mercenary introducerar #Guerilla vad som kallas Valor Cards, vanliga spelkort som tilldelas spelaren och vars klädsel och siffra avgörs beroende på hur du spelar. Man samlar dem både i enspelar- och flerspelarläget, och det är fördelaktigt att tjäna ihop bra serier för belöningar som hjälper till i spelet. Personligen kan jag tycka att de inte tillför särskilt mycket, åtminstone inte i kampanjen, eftersom jag mest glidigt igenom spelet utan att bry mig om dem eller känt att de påverkat mig något vidare, om ens alls. Däremot ska de spela större roll i multiplayer, ett läge jag fått begränsad tillgång till under beta- och testperioden.

Russinet i shooterkakan

Utöver detta handlar det, som titeln antyder, om att tjäna pengar. Summorna trillar in under spelets gång, vare sig du plockar upp ammunition eller mejar ner fiender. Dessa förbrukas sedan hos Blackjack, den mystiske köpmannen som lyckats ställa upp lådor fulla med vapen på de allra mest strategiska platserna. Köp nytt, fyll på ammo, eller investera i ett Van-guard-system som ger spelaren särskilda egenskaper. Det kan vara specialvapen, osynlighet eller sköldar, och underskatta inte värdet av dessa.

Problemet med laserpekare blir allt värre.

Det ska dock påpekas att trots Arran Danners natur som legosoldat så finns det en historia bakom med moraliska inslag som binder samman resan. Det som i början var en jakt på snabba cash förvandlas snabbt till något mer.

Det som gör Killzone: Mercenary så fruktansvärt bra är att det glänser på mer än ett område. Det gör nästan allting rätt. Grafiken är strålande för formatet, detta utan att vi ska behöva stå ut med ojämn bilduppdatering. Kontrollen sitter ofta som en smäck genom sin följsamhet, och även om det är ett fullskaligt actionäventyr i miniatyr känns det aldrig kompromissat på något sätt. Okej, de allra mest bombastiska mellansekvenserna har kanske fått stryka på foten. Men de behövs inte. Inte här. Uppdragen är tillräckligt strömlinjeformade ändå, och knyts samman med kortare briefing mellanåt.

För att återknyta till flerspelarläget innehåller det tre stycken lägen, där ett funnits tillgängligt att testa. Det kallas Warzone och går ut på att man delas upp i två lag och sedan själva spelomgången i fem olika faser. Det gäller under dessa tidsbegränsade faser att utföra specifika uppdrag så effektivt som möjligt för högsta poäng, och därmed även ledning i matchen. När alla fem faser är avklarade summeras slutpoängen och ett lag står som segrare. Det kändes både kul och annorlunda. Dessutom håller kontrollen mestadels här också, även om det är lättare att få panik och slira till det med levande motstånd. Övriga lägen är alla mot alla i Mercenary Warfare och lagspel i Guerilla Warfare.

Big Daddys nutida släkting hälsar på.

Måste jag nämna något dåligt, eller snarare mindre bra, så får det bli den något svängiga svårighetsgraden i kampanjen. Det verkar ibland som att Guerilla Cambridge inte riktigt orkat lägga manken till, och för att göra någon passage extra svår har man istället för någon sofistikerad lösning valt att ösa fiender på mig. Ibland smått frustrerande då det skjuts från precis alla håll samtidigt som det regnar granater. Det slutar ofta med att reptilhjärnan lägger benen på ryggen åt mig och jag springer därifrån i jakt efter skydd, men också lika ofta rakt in ett gäng kulor med mitt huvuds adress på.

En annan sak jag reagerar på är träffpunkterna. Ibland sitter huvudskott perfekt, andra gånger skadar de knappt fienden. Mitt hagelgevär kan dessutom behöva lite väl många skott på sig för att sänka någon, även om det oftast fungerar som det borde, det vill säga ett skott, ett liv.

Killzone: Mercenary är egentligen så nära full pott man kan komma. Det har sina sporadiska brister, det ska erkännas. Men ställt i relation till vad svältfödda Vita-ägare tidigare fått är detta närmast oslipad perfektion. Ett testamente till vad som faktiskt går att göra med formatet om man verkligen vill. Har du det minsta intresse i Killzone, eller genren i sig, är Mercenary ett givet köp. Det här är så mycket “wow” det kan bli i dagsläget.

Jag rekommenderar det. Här är min egen lilla amatör-recension: https://www.flashback.org/sp52292083 03/03 Coolt! Det var därför jag kom hit, för att jag kände att jag nog kanske måste hosta upp lite stålars för det här spelet nu :) Jag älskar ju killzone men har inte spelat de två senaste än (mercenary och shadowfall). Och jag gillar ju spela på vitan också... 03/03 Amen. Jag brukade själv vara en PC master race-förespåkare men med åren mognar man och inser att man inte behöver hata en plattform för att kunna älska en annan. Den dagen Apple eller Samsung faktiskt bestämmer sig för att satsa på sina telefoner som... 03/03 Ja, jag kan inte riktigt ta mobilspel-förespråkarna på allvar. "Bättre specs" säger dom bara som om det skulle räcka särskilt långt. Jag ser min kollega framför mig som hade Need For Speed på mobilen och styrde genom att tippa telefonen. Han flinade i... 03/03 Eftersom det värkar finnas så otroligt många kvalité spel på mobil så vill jag ha tips på bra rpg till mobilen som har samma kvalité som persons 4 till vita eller fire emblem till 3ds. Jag är inte intresserad av portade spel, speciellt inte de som redan... 08/09 För det första så är Steam Greenlight en jäkligt bra grej, och det är otroligt bra att indiescenen fått en sån uppsving de senaste åren. För det andra, är det "bombastiska" upplevelser du är ute efter så kan vi ge upp diskussionen direkt, för det kommer... 07/09 Nja... Inte så fasligt mycket mer med tanke på att en prenumeration på PS+ ger dig i stort sett allt relevant. Förr eller senare. 07/09 ...ja, de kostar mer - på samma sätt som Crysis kostar mer än simpla indie-spel som tjuter efter uppmärksamhet på Steam Greenlight och försöker komma med på en Humble Bundle. Visst kan även dessa spel vara roliga men vill man ha en mer bombastisk upplev... 07/09 Många spel använder sig av joysticks på skärmen, så visst finns det gott om spel som har designats för såna kontroller. "Fåtal"... Nej du, de kan du inte räkna på handens fingrar. Sen, som sagt, kostar spelen till Vita så otroligt, otroligt, otroligt... 06/09 Jag har ej provat sådana kontroller men jag misstänker att de definitivt inte fungerar lika bra då spelen ej designats för att använda sådana. Sedan har vi då spelen - vi snackar om helt olika ligor här. Ja, det finns ett fåtal bra mobilspel som kan mät... 06/09
Skicka en rättelse