Och jag tror att en någorlunda tillbakalutad spelstil är själva förutsättningen för att tycka om ESO. När jag låter bli att klicka bort all dialog och verkligen lär mig varför de där banditerna behöver mista livet hittar jag den patenterade Elder Scrolls-atmosfären. Jag nystar i kungliga familjedramer, löser en rafflande situation där en hel by hålls gisslan, och upplever mängder av historier med skäggiga gamla farbröder, magi och monster. Som det ska vara.

Karaktärsbyggandet kretsar kring skill-lines där man investerar poäng som samlas ute i vida världen; genom att slutföra vissa uppdrag och levla karaktären. Det blir viktigare och mer intressant ju längre resan lider och är ett ypperligt exempel på när det går alldeles utmärkt att injicera ett knippe frihet från Elder Scrolls-serien i mmo-mallen, utan att det för sakens skull behövs storslagen innovation.

Stannar du upp kommer du att hitta Elder Scrolls-känslan.

Min khajiit-karaktär Kellog illustrerar väldigt bra hur väl systemet fungerar. Han började livet som klassen sorcerer med inriktning på tunn rustning och rikligt med formler, en traditionell magiker som till min stora besvikelse blev alldeles för ömtålig för sitt eget bästa. Ett besök i templet och några tusen guldmynt senare hade jag placerat om poängen och förvandlat honom till en tank i tung rustning med svärd och sköld – inom samma klass! Och det fungerar alldeles utmärkt. Att laborera med förmågor och inriktningar är en ren fröjd och en av ESO:s stora styrkor.

En av de värsta mmo-lanseringarna

Och experiment krävs för att avliva de troll, vilda djur och väsen som besudlar världen med sin närvaro. Svårighetsgraden är generellt ganska hög och det gäller att hålla tungan rätt i mun, undvika inkommande skada och nyttja sina färdigheter till fullo för att inte bli kvitt sitt syreberoende. Men det är också mentalt utmanande av helt fel anledning: och detta på grund av tekniska problem.

När det är som allra värst går alldeles för många uppdrag sönder och berövar mig upplösningen på de historier jag får berättade för mig, samt de belöningar som uppgifterna medför. ESO kan skämmas över en av de värre mmo-lanseringarna jag har upplevt där i princip allt som kan gå fel har gjort just det: dålig kommunikation från utvecklarna, ständiga nedstängningar av servern under europeisk kvällstid (EU-servern står fortfarande kvar i USA, bara en sådan sak!) och sanslöst många buggar.

Med tid och kraft kan online-Tamriel kanske hitta sin publik. Vi får se.

ESO är inte ett fantastiskt mmo-spel, och inte heller ett fullgott substitut för det där singleplayer-äventyret som miljontals Elder Scrolls-fans suktar efter. Men fördelarna är tillräckligt intressanta för att jag ska vilja fortsätta mitt digitala fantasyliv som skattjägare och trollmördare. Som ett lite klumpigt kärleksbarn till två olika fenomen har ESO charm och potential att växa för att till sist hitta sin alldeles egen publik.