"Florens är det nya Jerusalem" hette det antagligen när Ubisoft skissade på uppföljaren till parkourpangaren Assassin's Creed. Med fältrapporten i hand konstaterar FZ:s recensent att fortsättningen bjuder på fler överraskningar än nya takpannor.

Möt Ezio Auditore da Firenze - notorisk kvinnotjusare, son till en av Florens mest inflytelserika banktjänstemän och dessutom lönnmördare med en mörk familjehemlighet. Det sistnämnda känner Ezio fortfarande inte till, men om 60 minuter - när hans fars och två bröders livlösa kroppar hänger i galgstockarna framför Palazzo Vecchio - kommer hans liv att vara förändrat, och jag kommer att ha gåshud. #Assassin's Creed II är här, och utvecklarna hos #Ubisofts kanadensiska studio i Montreal har snudd på överträffat sig själva.

Stämningsfull spelmiljö

- För tankarna till hollywoodproduktion

Spelet knyter direkt an till händelserna i den i dagarna två år gamla föregångaren #Assassin's Creed. Handlingen är fortfarande förlagd till år 2012 och bartendern Desmond Miles står åter i händelsernas centrum sedan företaget Abstergo Industries kidnappat honom för att med hjälp av Animus-systemet - en sofistikerad neuroscanner - tvinga honom att återuppleva och avslöja nedärvda, "genetiska minnen" som följt hans släkt i århundraden. Undan för undan står det klart att Miles är ättling till en lång rad lönnmördare, där Altaïr Ibn La-Ahad - den fåordige protagonisten från Assassin's Creed - och Ezio Auditore da Firenze bara är två i raden av våldsamma förfädrar. För att förekomma Abstergos bryska metoder slår Miles efter en flykt från företagets forskningskomplex sig i slang med en grupp vänskapligt sinnade lönnmördare och återupplever med deras eget Animus-system delar av Ezios liv i 1400-talets Italien i jakt på de minnen hans kidnappare letar efter.

Bakom spelets originella synopsis - som tyvärr aldrig redogör för händelserna i Assassin's Creed - döljer sig en actionkaramell i tredjepersonskostym som lyft fram sin föregångares styrkor och i viss mån också kommit till rätta med dess svagheter. Med en öppen spelvärld och ett manus som kretsar runt 200 olika uppdrag av varierande längd utvecklar Ubisoft Ezios historia på ett sätt som stundtals för tankarna till ett riktigt

"... svårt att inte känna sig överväldigad av intrycken"

välskrivet kostymdrama. Faktum är att jag får leta länge och väl för att hitta något som ens påminner om den stämning Ubisoft givit spelet. De miljöer Ezio rör sig i - det sena 1400-talets Florens, Venedig och Rom med omgivande landsbygd - är befolkade av stressade stadsbor, enerverande spelmän, entusiastiska köpmän och korrupta vakter (som lätt kan distraheras med utkastade mynt och strategiskt utplacerade kroppar). Här och var står dåtidens härolder och högljutt proklamerar dagens nyheter och efterlysningar för uppmärksamma, illitterata åhörare, allt mot en bakgrund av renässansens vitkaklade och massiva stenbyggnader, katedraler, domer och stadsmurar.

Även om Miles och Ezio står för dialogen är Ubisofts egenutvecklare spelmotor Anvil den egentliga stjärnan, åtminstone i teknisk mening. De landskap som målas upp är genomgående så detaljerade att det ibland är svårt att inte känna sig överväldigad av intrycken. Siktavståndet har förlängts, man har lagt till en dygnscykel, förbättrat systemet för ljussättning och dessutom hakat på programkoden som bygger upp växtligheten i #Far Cry 2. Precis som i Assassin's Creed är karaktärerna - i synnerhet Ezio själv - minutiöst välgjorda och animerade, något som inte minst syns i de mellansekvenser som med täta mellanrum för handlingen framåt. Irriterande nog kan sekvenserna inte avbrytas, vilket frestar på tålamodet i de fall då scenerna följs av obligatoriska spelmoment som du måste upprepa tills du lyckats utföra det spelet förväntar sig. Dialogerna spelar annars mästerligt på den stereotypa bilden av den italienska kärnfamiljen. Således är det en ren njutning att se hur Ezios farbror med hela sitt yviga kroppsspråk förklarar för honom att hans öde ligger i familjens förflutna på samma sätt det är svårt att inte känna med Ezios syster när hon mottar beskedet om hennes fars och syskons öde.

Välljudande

- Italiano imperativo e bella violini

I full paritet med den genomarbetade grafiken gör röstskådespelarna en övertygande insats. Dialogen sker uteslutande på engelska, men med regelbundna inslag av italienska imperativ och bisatser som ytterligare bidrar till atmosfären. Trots att den ödesmättade dramaturgin avspeglar sig i en allvarstyngd dialog stängs aldrig dörren för mer lättsamma, rappa stycken. Jargongen mellan Ezio och familjens vän Leonardo Da Vinci (som framställs som en pryltokig och medeltida motsvarighet till materialförvaltaren Q från James Bond-filmerna) är stundtals så absurd att den framkallar spontana skratt. Som grädde på moset är hela spelet dessutom försett med svenska menyer och undertexter av påtagligt hög översättningskvalité - klart välkommet. Assassin's Creed II är i likhet med föregångaren därtill tonsatt av Jesper Kyd som med en ensemble på 30 stråkar och en trettonmannakör i ryggen producerat ett lågmält soundtrack som glädjande nog aldrig tar överhanden från vare sig tal eller ljudeffekter. Musiken, som är händelsestyrd, anpassar sig snarare efter handlingen på ett så subtilt sätt att den betonar det grafiken redan visar.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse