En thriller där du inte kan lita på något eller någon. Allra minst dig själv.

Spel överraskar sällan. På riktigt, alltså. Visserligen kan vi häpna över hur bra (eller dåligt) ett spel är men nästan aldrig förvånas över vad det är. Get Even är en kuriositet. Det inleds simpelt i en övergiven industrilokal någonstans på de brittiska öarna. Jag är Cole Black, en typiskt hård och kall fps-protagonist, rustad med eldvapen och, precis som alla medvetna spelhjältar av 2010-talet, en smartphone. Den gråa omgivningen är generisk, Blacks hesa stämma generande och premissen, att rädda en kidnappad flicka, allt annat än genialisk. Allt är dock skenbart.

För nu hittar jag flickan, nu briserar bomben och nu förändras allting.

Att undvika de tafatta striderna är prio ett.

Någonstans i övergivet dårhus väntar en främling på dig. Känns tryggt.

Dina medpatienter fungerar mest som bakgrundsbrus och kanonmat.

Get Even slår undan benen för mig och det är inte den enda gången som detta sker. Vad är verkligt? Vem är Red? Vem är jag? Rösten i telefonen säger åt mig att varken känna eller tänka men det är så lagom enkelt när verkligheten ständigt slås sönder.

Efter tiotalet timmar tar det slut, men ändå inte. Det börjar om, men kanske fortsätter det. Jag är Cole Black, eller så är jag inte det. Jag är sjuk och medicinen finns gömd (och glömd) i mina minnen. Ju mindre du vet om Get Even desto mer kommer du få. Jag ska försöka hålla spolierandet på låg nivå men en del måste fram, som svaret på frågan om spelet är värt din tid.

Både ja och nej. Get Even är en berg-och-dal-bana genom hela betygsskalan. Striderna är effektiva bromsklossar. Det går an när Black kan tassa fram och stealthdräpa fienden men blir du upptäckt – och det blir du – inleds strider med dålig AI, få vapen och klumpiga kontroller. Jag har ett "hörngevär" som kan, just det, sikta runt hörn. Fiffigt men underutvecklat. En bit in ändrar striderna karaktär och jag kan teleportera mig runt, besätta mina fiender och använda en sensor för att pejla in var kombattanterna är. Det finns en nerv, det är bättre – om än marginellt.

Det bästa rummet i hela spelet: här hamnar alla ledtrådar du hittar i de olika minnena.

Vad som börjar som en enkel fråga blir snart många gånger större.

Få skräckklyschor är lika nötta som den om mentalsjukhuset.

Det finns två svårighetsgrader, varav den ena gör striderna enklare. Nästa gång väljer jag den.

För jag tror det blir en nästa gång. Thrillern är fylld med förvecklingar och "Åh, fan!"-ögonblick. Ett tidigt sådant är när Black inser att mycket av vad han upplever sker i ett VR-headset. Han upplever sina minnen, mer eller mindre fragmentariska, och ställs inför inbrott, kidnappningar och gisslandramer. Att vandra omkring, skanna av ledtrådar med min smartphone, lyssna av telefoner, läsa polisutredningar och lägga ihop mysterierna bit för bit är elegant.

Om du är allergisk mot klichéer bör du dock backa undan. Get Even överraskar ofta men det går inte att blunda för att många bitar skriker dussinkrimdrama klockan 21:00 en tisdagkväll.

Mysteriet vävs, trots detta, ihop skickligt och tack vare Blacks VR-headset kan jag besöka ett rum där alla ledtrådar samlas och sätts upp inom olika ramar. Att koppla samman allt är kittlande och det slår mig återigen att whodunnits gör sig oerhört bra i spelform. Tyvärr håller inte Get Even riktigt hela vägen. Mot slutet trasslar det in sig i twistar och upprepningar in absurdum. Finalen är vansinnigt utdragen och till slut mynnar det ut i ... inget särskilt. Istället för "Åh, fan" blir det "Jaha".

Det faller inte helt platt men känslan är ändå att man kunde knutit ihop det bättre. Detsamma gäller mentalsjukhuset, som är en slags hubvärld. Här finns höjdpunkter: en enastående ljudbild som använder miljöläten oerhört effektivt och en bisarr bakgrund där läkarna stympade patienterna. En man som skrev stötande dikter fick sin arm amputerad, då det ju var armen som var sjuk. En annan blev av med båda benen, då det som var kvar (och friskt) kände sig ensamt.

Smartphonen är en schweizisk armékniv för 00-talet, med bland annat skanner och UV-ljus

Det spårar.

De värsta klyschorna har ändå bäring i berättelsen. Till slut.

Samtidigt dräller det av billiga dårhuspoänger, jumpscares och trötta Alice i Underlandet-referenser. Jag hinner också tänka både en, två och tjugo gånger på att det är märkligt att ett spel som bygger på att protagonisten bär en VR-hjälm inte har VR-stöd. Det här otäcka, märkliga och fragmentariska bildspråket hade kunnat göra sig hur bra som helst i virtual reality.

Ändå, trots sprickorna, är Get Even lyckat. Likt de bästa bladvändarna matas jag i lagom takt med frågetecken som snart blir utropstecken – och ännu fler frågetecken. Dessutom överraskas du, oavsett om du plöjt ner tjugo minuter eller tio timmar i spelet. Det är inte alltid en fördel men tar du det goda med det onda har du en iskall thriller framför dig i sommarvärmen.

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen. Spelet släpps även till pc och Xbox One.

Skicka en rättelse