Larian har skapat en av de mest minnesvärda rollspelsupplevelserna i modern tid – igen!

Vi vaknar upp på kalla britsar ombord på ett fängelseskepp, och genast förstår vi att något har hänt. Ett mord har begåtts och en trollkarl ligger död. Alltså, en person med förmågan att leda den magiska kraften ”source”. Jag och mina tre lagkamrater är såklart oskyldiga, vi låg ju fastspända när det hela hände. Jakten på den skyldige börjar, men slutar lika tvärt när jag får för mig att jag ska trycka på tab-knappen. Ja, för att enklare urskilja föremål från bakgrunden såklart – det är ju så det funkar i Planescape: Torment.

Istället höjer jag mitt vapen, och det sticker tydligen i ögonen på de starka magistrar som finns i rummet. Vi dras in i ett blodbad. Dels för att vi slåss i den mördade trollkarlens blod, dels för att det snart blandas med vårt eget. Någon minut senare är vi döda allihop och det är mitt fel. Vi klarade oss i fem minuter. Sorry, vi prövar igen.

Divinity: Original Sin blev en oväntad succé för Larian Studios och visade såväl kritiker som spelare att det var möjligt att omdefiniera en genre med lite fräscha grepp och nytänk. Uppföljaren spelar på samma lyra och ackorden känner vi också igen från stora upplevelser såsom Baldur's Gate och Neverwinter Nights. Även denna gång levererar studion en upplevelse som erbjuder valfrihet i särklass och som på många sätt sammanfattar över två decenniers utveckling av datrorrollspel.

"Även denna gång levererar studion en upplevelse som erbjuder valfrihet i särklass."

I Divinity: Original Sin 2 är allt tillåtet och gångbart. Du uppmuntras att peta och sparka på allt och alla, för vem vet vilka intressanta händelsekedjor som kan rulla igång bara för att du var lite extra nyfiken. Du kan prata med djur, stjäla saker eller bryta upp dörrar. Inga kompasser eller pilar pekar dig i rätt riktning, allt handlar om att finna sin egen väg. De flesta, om inte alla problem har flera lösningar och valen du gör ekar genom hela spelomgången. Det handlar mindre om välja vad som är rätt eller fel, mer om hur du väljer att möta världen och hur du sedan önskar att bli bemött.

Alla karaktärer har sina egna ambitioner och livsöden som färgar spelet på olika sätt. Det kan vara allt från att lyssna till en kvinna som känner sig nostalgisk över svunna dagar, att ingå ett samarbete med en fasansfull ondska, eller att hångla upp en stor spindel.(!) Världen väcks till liv tack vare ett välskrivet manus och bra röstskådespeleri, ja till och med berättarrösten är slipad och underbar att lyssna på.

Efter en inledande intensiv halvtimme vaknar du, en skeppsbruten fånge och urholkad trollkarl, på stranden till en fängelseö menad att hålla sådana som dig i schack. Därefter är upplevelsen helt upp till dig. Du kan välja att rekrytera någon av de sex så kallade "origin"-karaktärerna, alla med varsin unik backstory och personliga motiv, eller skapa din egen karaktär från grunden. Vad du än väljer har du tillgång till en rad verktyg och system för att skräddarsy din karaktär efter behag, men jag upplever å andra sidan det som mer intressant att spela någon av origin-figurerna eftersom jag annars går miste om unika uppdrag och intressanta dialogval.

"Jag lockades framför allt av möjligheten att bokstavligt talat slita ansiktet av folk för att smälta in i omgivningen."

Jag börjar spela som den dödliga alven Sebille, men fastnar till slut för den odöde forskaren Fane. Jag lockades framför allt av möjligheten att bokstavligt talat slita ansiktet av folk för att smälta in i omgivningen, något ett benrangel bör betänka innan denne får för sig att vistas bland folk. Visserligen uppfyller en enkel huva samma syfte, men det hade ju inte heller varit lika roligt. Jag gillar även av att ha den arroganta, adliga ödlan "Red Prince” i mitt följe, dels för hans hans attityd mot världen och dels för att han kommer väl till pass när det är dags att gräva efter skatter. Kom bara ihåg att värna om relationerna till dessa karaktärer eftersom de kan bestämma sig för att lämna dig om de blir för missnöjda.

För utan en varierad laguppställning blir det svårt att ta sig fram överallt. Min odöde huvudkaraktär Fane helas av gift och tål dessutom att vandra genom farlig dödsdimma. På samma sätt kan alven Sebille bli välkomnad in i ett område med mycket alver, medan resten får försöka ta sig fram på annat vis. Det finns såklart alltid alternativa metoder att ta till, men spelet blir såklart mer intressant när du har friheten att välja mellan så många alternativ som möjligt.

Striderna är turordningsbaserade och dina handlingar begränsas av ett poängsystem. Att röra sig på slagfältet blir dyrare ju längre du vill gå, medan en bestämd summa avgör om du kan kasta iväg din eldboll eller inte. Det ger dig tid att tänka efter och tur är väl det då motståndet är något i hästväg. Jag valde att spela "Classic"-läget men fick ibland ställa ner svårighetsgraden för att kunna röra mig framåt. Kalla mig gärna en vekling, men fienderna är verkligen kreativa när det kommer till att manipulera elementen till sin fördel. Som tur är kan du också dra inspiration av dessa möten.

Med rätt tekniker kan du nämligen elektrifiera vattenpölar på slagfältet, skapa kedjeexplosioner av giftmoln och eld, eller kalla ner ett skyfall för att släcka eldsvådor och sedan välsigna ångan för att hela ditt lag. Här finns utrymme att experimentera fritt och visst känns det bra när allt spelar ut precis som man har tänkt, fast ibland känns det som att slagfältet inte består av annat än den ena storslagna attacken efter den andra. Inte nödvändigtvis något negativt, men det flyttar fokuset från traditionell närstrid en aning.

"En av de mest minnesvärda rollspels-upplevelserna i modern tid."

Som sagt, vissa strider är helt klart svårare än andra och en enda level kan innebära skillnaden mellan liv och död. Jag rekommenderar därför att du hittar en sovsäck så snart du kan, den ryms i ditt inventory och du kan återställa lagets hälsa med ett enkelt klick. Ett annat tips är att spara så ofta du kan, spelet har nämligen en tendens att spara precis när en strid börjar, varken innan eller efter. Små buggar har också stundtals hindrat mig från att initiera konversationer med vissa personer eller från att öppna vissa dörrar, men det är inget som en snabb omladdning av spelet inte har avhjälpt. Quicksave är något av en skänk från ovan.

Multiplayer finns tillgängligt för upp till fyra spelare, men att spela det så är lite som att köra ett traditionellt pappersrollspel – fast utan spelledare. Om dina vänner får för sig att stjäla allt du äger och lämna dig för döden är det fullt möjligt. Likaså kan vem som helst starta en avgörande storysekvens helt utan din kännedom. Den stora friheten har alltså med ett pris, men vad gör det egentligen när det är så förbaskat kul? Under strid är de ögonblick då spelet verkligen glänser i multiplayer, kanske för att det är som mest organiserat och styrt då.

Divinity: Original Sin 2 bjuder in dig till en av de mest minnesvärda rollspelsupplevelserna i modern tid. Multiplayer är stökigt och kanske inte förstahandsvalet när man ska uppleva äventyret för första gången. Men en sak är säker – det kommer bli svårt att åter vänja sig vid spel som bara lyckas ge illusionen av val. Fast frågan är om man alls vill försöka, det är ju bara att starta en ny Original Sin 2-karaktär.

Divinity: Original Sin 2
5
Mästerligt
+
Tar mig till den värld där man får göra som man vill
+
Många system att utforska
+
Gör val som spelar roll
+
Multiplayer är kaotiskt kul
-
Någon mindre bugg här och där
Det här betyder betygen på FZ

En andra åsikt – Erik Cedervall

Divinity: Original Sin 2:s multiplayer påminner väldigt mycket om att sätta sig ned med polare och köra igenom ett ordentligt Dungeons & Dragons-äventyr med väldigt lite begränsningar. För vissa kan det vara en aning avskräckande till en början, men allt eftersom ni blir mer bekväma i era karaktärer och världen runtomkring er blir och upplevelsen allt mer levande.

Ni kommer bråka om vem som borde få vad, ni kommer gå era skilda vägar och återförenas. Men lita aldrig på någon – närsomhelst kan din så kallade ”vän” nämligen avslöja en ny, okänd agenda som innebär att du förgiftas.

När det kommer till omgångsbaserat rollspelande sätter belgarna Larian en ny nivå på vad som numera kan förväntas. Det är inte bara en episk story du och dina vänner kan uppleva tillsammans, utan en som du och dina vänner skapar tillsammans. Övertala tre vänner att skaffa detta spel – ni kommer inte ångra er.

Betyg: 5/5

Jag håller med. Själv är jag gammal rollspelare sen tidigt 80tal och håller definitivt inte med om att ett rollspel ska spelas i formen singelplayer. Många av mina bästa stunder i livet har varit när jag suttit med vänner och spelar p&p rollspel så för... 02/10 Vet inte om den som skrivit recensionen klarade ut spelet för mig var det 5/5 tills sista acten, sen blev det 4/5 imo 01/10 @b_bob: yuuup👍 30/09 @b_bob: Var ju bara tvungen att testa och ja, en glitch i storlek med mt Everest är det ingen tvekan om att det är. Orkade inte fortsätta dubblera mitt guld efter det nått ett par miljarder, troligtvis kan man fortsätta tills spelet kraschar på grund... 29/09 @joeh: glitch? :O 28/09 Game of the year! Helt klart.. lagt 80h på tutorial Island enbart å spelet har precis börjat nu👍 Tips för den som verkligen inte pallar att farma guld... lägg allt guld i en followers bag sen dismissa han och sen ta till back han .. gör så upprepade gån... 28/09 @Witchfinder: samma här, min första run i ettan var bara specialister och inga magiker, mina två som ja fick göra själv var en 2 handad warrior och en warrior med dual wield och jag plockade upp rangern och roguen, så jag hade ingen direkt healer eller... 22/09 @b_bob: Ok, låter som att vi talar samma språk ungefär så jag fick en rätt bra bild. Föredrar själv nästan alltid specialister. I ettan så tyckte jag att ett par av mina "mer eller mindre magiker" kändes tråkiga att slåss med. Jag längtade alltid tills... 22/09 Nej, du misstolkar vad jag egentligen menar. Dels är det svårt att beskriva ironi/humor i texter, iaf för mig och speciellt då på internet och kanske uttryckte jag mig lite oklart. För det är vad vad anser personligen, nämligen att jag gillar att spela... 22/09 Det handlar väl mycket om vad man vill få ut av spelet. Personligen är det i toppen för mig med tanke på hur fritt just själva gameplayet är, och jag tycker ändå dialogerna mellan karaktärerna är bra och att storyn ändå är så OK att jag orkar bry mig... 21/09
Skicka en rättelse