Ancestors: The Humankind Odyssey

Att inleda texten om något av det märkligaste jag spelat med den slitnaste av klyschor är olyckligt, men Ancestors: The Humankind Odyssey ger mig inget val: det här liknar ingenting annat.

Jag fruktade att Patrice Désilets, mannen bakom Assassin's Creed, skulle ge oss Assassin's Creed med apor. Att detta var ganska ordinär tredjepersonsaction med en udda inramning. Reflexmässigt tänker jag att meteoriten som störtar i inledningen innehåller otroliga sci-fi-hemligheter. Jag går runt och tror att jag ska vakna upp i ett labb som apans avlägsna ättling.

"Det här liknar ingenting annat"

Men det är vad det är; en speltolkning av mänsklighetens gryning som inleds för 10 miljoner år sedan i Afrikas djungler med en flock apor som bär hela människosläktets öde i sina tafatta händer. Känn ingen press. Vårt uppdrag är att på alla möjliga vis utvecklas, utforska och utmana oss själva under miljontals år.

Innan du frågar: nej, Ancestors tar oss inte hela vägen till 9–5-ekorrhjulet, fredagsmys, CSN-lån och homo sapiens, men väl till tiden för 2 miljoner år sedan. Det är ändå ett rejält kliv.

Aporna talar inte vårt språk, men är ändå charmigt uttrycksfulla.

Aha-ögonblicken är många och fantastiska.

Genom att samla vissa föremål på hög kan du lägga grunden för enklare byggen.

Via rudimentär kommunikation kan du ta med dig fler apor på expeditioner.

Ju fler framsteg du når desto högre kan du klättra på evolutionsstegen.

Homo sapiens når du inte i det här spelet, men inte så långt därifrån.

Under de första timmarna har jag emellertid svårt att ens ta mig från dag ett till två. Ancestors inleds med utvecklarorden "Lycka till, vi kommer inte att hjälpa dig särskilt mycket". Sannare ord har aldrig sagts. Jag har ihjäl fyra stammar (och med dem hela mänskligheten – förlåt) innan jag får fotfäste och börjar göra framsteg med aporna.

"Man kan lugnt säga att det gor-illa"

För apkrakarna innan kan man lugnt säga att det gor-illa. En hoppar från ett träd till ett annat – tror han ja. Han slutar som en blöt fläck på marken. En annan klarar sig med "bara" ett brutet ben men spetsas på ett vildsvin. Det är ormbett, leopardanfall, matförgiftning, öppna sår och hej kom och hjälp mig. Frustrationen jag känner utvecklas dock sakta men säkert till en fascination. Djungeln blir mindre dödsskuggans dal och mer ett möjligheternas land. Du måste bara våga ge det tid.

Styrkan hos Ancestors är när det klickar till; när polletten trillar ner; när spelet gång på gång serverar eureka-ögonblick. Innan du läser vidare ska du vara medveten om att jag kommer dryfta några exempel, och därmed spoliera en liten del av upptäckarglädjen. Vet du med dig att du kommer vilja spela Ancestors är det kanske bäst att kasta dig ut i det okända. Du är varnad.

Du måste se till dagsbehovet av sömn, vatten och mat.

Söt. Räkna med att råka ha ihjäl en eller fem sådana pälsklingar.

Det finns ingen karta, men vissa landmärken hjälper till.

Bortom djungeln väntar nya horisonter.

I all sin primala enkelhet är Ancestors vackert.

Att ta sig fram ovan marken gör dig mindre utsatt.

Är du kvar...? Då är det hög tid för en rad aha-ögonblick.

Högst uppe i träden växer märkliga frukter som mina apor mer än gärna smörjer in sig med. Till vilken nytta det är inser jag inte förrän jag lämnas blödande för förtielfte gången av ett stort kattdjur. När jag flyr upp i ett träd tänds en glödlampa över mitt huvud. Och mycket riktigt: att applicera fruktens innehåll på de blödande såren stoppar flödet.

Genom att speja, lukta mig fram och använda hörseln hittar jag nya möjligheter. Ett bär får en värme att sprida sig i kroppen vilket får det kalla regnet att kyla ner mig mindre. En växt stärker benen, och vi får förstås inte glömma bort att stilla hunger och törst. Dina apor har ett dagsbehov av detta, plus sömn, som krävs för att energin ska hållas på topp.

Och med tanke på att vi har en resa på åtta miljoner år att göra är det dumt att fuska.

Även om det kan vara en utmaning nog att hålla dig vid liv från en dag till en annan måste du tänka långsiktigt. Aporna har tre livsstadier; barn, vuxna och äldre. Barnen är de viktigaste för det är de som för alla dina nyväckta kunskaper vidare till nya generationer, och den här delen hade Ancestors gärna fått förklara lite tydligare. Det görs visserligen – i förbifarten.

För att få den neurologiska xp som krävs för att låsa upp nya färdigheter behöver du inte bara utforska och experimentera, du måste också ha en apbebis på ryggen. Och för att färdigheter ska överleva från en generation till en annan krävs det gott om kids, annars går en del kunskaper förlorade. Kort sagt: en apbaby per färdighet. Du måste med andra ord, tja, ligga i. Vuxna apor kan bli partners genom att plocka loppor från varandras ryggar (kärlekskneget var onekligen enklare för 10 miljoner år sedan) och dessa kan sedan para sig och skapa mirakel.

"Blir partners genom att plocka loppor"

En hona kan dock få högst två barn så det krävs att du håller utkik efter nya bekantskaper som kan bli en av er i djungeln och på savannen. Det är en stor värld därute, men de längsta resorna görs ändå i ditt inre. Att plötsligt kunna använda båda händerna samtidigt är inget annat än en revolution, och ett viktigt steg på vägen mot att kunna konstruera ditt första vapen.

Du kan dels vrida fram klockan en generation men när du anser att du gjort tillräckligt med framsteg är det dags att ta ett evolutionskliv. Ju mer framgångsrik du varit, desto fler årtusenden psserar. Det är tillfredsställande att se åren ticka neråt samtidigt som mina succéer redovisas – dödade ett vildsvin, upptäckte ett landmärke, födde si och så många bebisar, byggde bäddar, och så vidare – och se hur jag ligger till jämfört med verklighetens evolution.

Rädslan manifesteras på ett effektfullt sätt, och den kan övervinnas.

Djungeln är fylld med dödsfarliga hot, men...

...du kan nyttja farligheterna för egen vinning.

Stridssystemet är kantigt, men passar i spelets ram.

Åren går, så fäst dig inte vid dina apor.

Det finns barnsjukdomar, som sig bör i ett spel om mänsklighetens födelse. Att inte kunna hoppa över barnafödandet är irriterande då jag inte vill se exakt samma sekvens sex gånger på sex minuter. Kameran är bångstyrig och det känns ibland som om den är boven i dramat när jag misslyckas med en del hopp. Då och då under resans gång blir det också enahanda.

Visst skulle en trippel-A-studio med bottenlösa plånböcker och oändliga resurser ha kunnat slipa de här bitarna ytterligare, rätat ut en del trassligheter och haft medel nog att lyfta det till nästa nivå. Det finns bara en hake: en trippel-A-studio hade inte ens gjort det här spelet.

"Går från att frustrera till att fascinera"

Ancestors: The Humankind Odyssey är inte perfekt, men det är en udda fågel som går från att frustrera till att fascinera. Det är en oförlåtande resa under miljontals år som lyckas förena vetenskap med spelglädje, som gör mig lycklig när jag lär mig banka två stenar mot varandra. Och som får mig att primalskrika när jag lyckas bygga världshistoriens första vapen. Så se till apa dig, för det är vägen till mänskligheten.

Fotnot: Spelet släpps 27 augusti till pc (Epic Games Store) och till PS4 och Xbox One i december.