Hur bra fungerar Gears of War-konceptet med ett taktiskt upplägg? Väldigt bra, ska det visa sig.

Emergence Day, eller E-day, är vad vi kallar dagen då locust-rasen kom fram ur sina hålor och koordinerat attackerade mänsklighetens alla städer på planeten Sera i ett försök att utrota oss. Som svar på deras överväldigande militära styrka använde vi oss av massförstörelsevapnet Hammer of Dawn för att döda merparten av alla locusts ovan jord, men detta jämnade även hela städer med marken. Det är här Gears Tactics tar sin början, tolv år innan det första Gears of War äger rum.

Protagonisten heter denna gång Gabriel Diaz – ett namn du säkert känner igen om du lirat de tidigare spelen i serien. Målet är att leta reda på och oskadliggöra Ukkon, som är en av locust-arméns främsta genetiska experter, eller ”ett monster som skapar monster”. För detta behövs dock manskap, och det faller på Diaz att leta reda på soldater för att leda dem i gerillaliknande attacker och på så sätt komma underfund med vad Ukkon sysslar med och därefter ta kål på honom.

"Gears of War-känslan har framgångsrikt återskapats."

Storyn sammanflätas av mellansekvenser som ser riktigt bra ut, och på det stora hela har Gears of War-känslan framgångsrikt återskapats i denna för spelserien nya genre. Soldaterna ser härligt biffiga ut, fiender sågas itu av rostigt vrålande motorsågsbajonetter och locusts grymtar och grimaserar med sina maskliknande anleten. Trots det taktiska upplägget känns det med andra ord i allra högsta grad som ett Gears-spel.

Mellansekvenserna har riktigt höga produktionsvärden

Vem ser mest förvånad ut?

Spelet är inget tekniskt underverk men ser riktigt bra ut, med detaljerade miljöer, snygga effekter och övertygande karaktärsmodeller. På PC flyter spelet på bra (det släpps till Xbox One vid ett senare tillfälle), och det finns ett gediget utbud av inställningar att pilla på, så vare sig du har en monsterdator eller en burk med några år på nacken bör du kunna få spelet att rulla tillfredsställande.

En annan viktig del av presentationen i sådana här spel är att kunna skräddarsy sina soldaters utseende, och här får Gears Tactics både ris och ros – ros för att man kan anpassa sin utrustning med allt från färger och mönster till vilken typ av metall man vill att den ska vara gjord av, men ris för att det enda man kan göra för att ändra själva karaktärens utseende är att byta frisyr, hårfärg, tatueringar, accessoarer och dylikt. Det leder till att man inte kan återskapa sina polare och dra ut i strid med dem, vilket är lite tråkigt.

"Gameplayet i sig känns i allra högsta grad igen."

Gameplayet i sig känns i allra högsta grad igen från spel som Xcom, med vissa skillnader av större eller mindre betydelse. Det faktum att det till exempel inte finns något rutnät att röra sig efter tillför i ärlighetens namn inte särskilt mycket rent spelmekaniskt eftersom hel- och halvskydd fortfarande erhålls vid specifika platser, men det är en välkommen detalj som ökar känslan av frihet något.

Något som är desto mer betydande är att du har totalt tre Action Points att använda dig av per omgång och karaktär, och du kan spendera dem som du vill. Till skillnad från Xcom kan du alltså avlossa en skottsalva, kasta en granat och sedan göra en snygg reträtt eller detaljplacera en Overwatch-kon för att avsluta karaktärens omgång. Det kan låta som en petitess, men gör i själva verket otroligt mycket för att spelmekaniken ska kännas mer öppen och fri.

Overwatch är en viktig funktion och representeras av färgade koner.

Möjligheterna att skräddarsy karaktärernas utseende är begränsade.

Till skillnad från Xcom vill dock Gears Tactics att du ska vara betydligt mer aggressiv, brutal och våghalsig, och räds inte att ge dig en ordentlig knuff rakt ut i skottlinjen för att få dig att fatta. Närsomhelst kan hål öppnas upp i marken – gärna på de mest olämpliga av ställen – och spy ut nya fiender, så vill du inte bli övermannad ligger det i ditt intresse att låta kulorna flyga och motorsågen kötta. Denna fokus på offensivt spelande blir framförallt tydlig i de scenarier där man måste agera under tidspress eller fly undan ett ständigt expanderande område som bombarderas efter varje omgång.

"Gears Tactics vill att du ska vara betydligt mer aggressiv."

Motorsåg, bajonett och gamla hederliga knytnävar spelar en väldigt viktig roll i detta, för ibland blir fiender liggande halvdöda på marken istället för att regelrätt dö. Då är det läge att rusa fram för att utföra en avrättning, vilket belönar alla andra soldater med en extra Action Point. Detta är givetvis sjukt användbart och låter en i många fall praktiskt taget pussla sig ur situationer som annars hade resulterat i ett säkert nederlag.

Jag gillar även att man lagt mycket energi på förmågor som man aktivt kan välja att använda i strid, snarare än en massa passiva variabler som ger plus och minus bakom kulisserna. Förmågorna i fråga låser man upp via ett färdighetsträd, och varje klass – Support, Vanguard, Scout, Heavy och Sniper – har fyra distinkta vägar att välja bland. Det finns runt 35 ”noder” att låsa upp för varje klass, vilket inte är jättemycket, men tillräckligt för att man ska kunna skapa ett antal någorlunda unika ”builds”.

Procent, overwatch och liknande inslag hittas även i Gears Tactics.

Färdighetsträdet för en Heavy

Locust redo att avrättas.

Vad spelet dock saknar är alla former av basbyggande, men i utbyte får vi ett utrustningssystem där vapnen kan berikas med diverse pipor, magasin, sikten med mera, och vi kan även utrusta oss med brallor, hjälmar och dylikt som vi hittar under uppdragen eller får i belöning. Dessvärre får de fem klasserna nöja sig med ett vapen vardera, utan möjlighet att välja vilket man vill använda – prickskytten får gott använda sitt gevär, supporten en Lancer och scouten ett hagelgevär.

Det känns heller inte särskilt intuitivt att pilla med sina soldater, och bromsklossen här är menyerna. Det är alldeles för plottrigt och omständligt, och det är omöjligt att få en ordentlig överblick över vem som har utrustat sig med vad. Istället måste man klicka sig in på varje individuell soldat i meny efter meny efter meny, fram och tillbaka, vilket blir riktigt träligt i längden eftersom man samlar på sig en hel del loot.

"Vad spelet dock saknar är alla former av basbyggande."

Då är det tur att spelet fungerar riktigt bra under de faktiska striderna. Redan från början känner man sig bra utrustad, vilket bland annat uttrycker sig i att det till skillnad från andra spel i samma genre inte pågår något granatembargo. Man kan med andra ord kasta granater så att det står härliga till, med en ”cooldown” som enda restriktion. Detta är bara ett i mängden av designval som verkligen uppmuntrar en att spela aggressivt och dra full nytta av ens utrustning.

Det blir lite väl mycket klickande i utrustningsmenyerna

Spelet tvekar inte att låta 10 fiender dyka upp bakom hörnet

Support-klassen är till exempel en jäkel på att läka andra soldater med en rad olika förmågor, och samtliga av dessa går att använda på distans. All action behöver alltså inte läggas på is medan supporten spenderar två rundor med att springa fram till den som behöver plåstras om. Det är snabbt och okomplicerat, och det gillas.

Något annat som talar för att man prickat helt rätt med Gears Tactics är att jag under mina cirka 25 timmar med kampanjen i princip aldrig blir frustrerad. Visst kommer det tillfällen då man missar ett par 90 %-skott på raken på klassiskt ”Men va fan!”-manér, men det finns gott om kräm i ens soldater, och så länge man placerar sig rätt och verkligen använder de olika klassernas förmågor går det oftast utmärkt att väga upp för eventuella snedsteg. Om något så är det lite väl förlåtande, och är du van vid spel i denna genre skulle jag rekommendera att spela på den högre svårighetsgraden ”Experienced”, eftersom man sällan behöver oroa sig för sina soldater annars.

"Det hade behövts mer variation i uppdragen."

Ska jag klaga på något så är det att det hade behövts mer variation i uppdragsstrukturen, för i grund och botten finns det bara ett fåtal olika scenarier att tackla: frita fångar, fly undan artilleri, försvara kontrollpunkter och ta sig till ett specifikt mål. Detta kan visserligen sägas om många andra spel i genren, men det känns som att det står ut lite extra i Gears Tactics på grund av avsaknaden av gameplay mellan uppdragen.

"Fokus ligger som sagt helt och hållet på taktisk action."

Lägg därtill att kampanjen är i princip helt linjär, så får man en upplevelse som börjar kännas lite monoton efter runt 20 timmar, och då har man inte ens börjat med "Veteran"-uppdragen man kan tackla efter att kampanjen är över. Det hade varit roligt med fler valmöjligheter och en chans att pilla lite på en bas mellan striderna, istället för att bara spendera en minut med att slänga ett öga på den nya utrustning man lagt vantarna på.

Fokus ligger som sagt helt och hållet på taktisk action i Gears Tactics, och på den fronten har man definitivt levererat. Det är kort och gott det bästa stridsupplägget i genren hittills, och tillsammans med de höga produktionsvärdena har vi ett spel jag varmt kan rekommendera. Lite mer variation hade varit grädden på moset, men spelet är riktigt bra som det är.

Gears Tactics
4
Mycket bra
+
Bibehåller Gears of War-andan
+
Roliga, actionfyllda strider
+
Höga produktionsvärden
-
Halvdan variation i uppdragen
-
Inget basbyggande
-
Klumpigt menysystem
Det här betyder betygen på FZ
Skicka en rättelse