Himlen är mörk och stämningen ödesmättat apokalyptisk. Mörka, karga klippor tornar upp sig i omgivningen och runt omkring hörs gurglande avgrundsvrål. Hade mitt entertainment system inkluderat en smell-o-vision hade lukten av svavel och krutrök legat tjock i vardagsrummet.
Jag befinner mig bokstavligt talat i helvetet och framför mig väller Belsebubs alla oknytt fram i en aldrig sinande ström. En mardröm för de flesta – men inte för mig. I det här fallet är det istället de framrusande bestarna som inte vet vad de ger sig in på.
Doom: The Dark Ages är den tredje installationen i omstarten av Doom-serien. Första nya spelet, Doom, kom 2016 och introducerade ett gameplay som tvingade spelaren att växla mellan skottlossning och närkamp när hälsan eller ammunitionen tröt. Resultatet var ett oerhört belönande och adrenalinpumpande upplägg som vissa har kommit att jämföra med en dans där givna situationer kräver snabba beslut och kvicka manövrar. Lika graciöst som våldsamt tvingas man reagera på temposvängningar i striderna och agera därefter. Doom Eternal byggde vidare på den redan etablerade grunden. Flera nya funktioner adderades och tempot skruvades upp samtidigt som narrativet fick ta plats i baksätet. För egen del blev det hela nästan lite väl komplicerat med många system staplade på varandra, och inför trean var jag därför väldigt nyfiken på hur Id Software skulle ta konceptet vidare.
"Kräver snabba beslut och kvicka manövrar"
The Dark Ages känns bekant och samtidigt främmande. Men sen är det inte en traditionell uppföljare utan en prequel där vi får lära oss mer om spelets antihjälte, Doom Slayer, och hans tidigare bravader. I föregångarna har vi kunna ta del av korta beskrivningar av hans bedrifter, och det är i dessa som gänget på Id tagit avstamp när de byggt uppföljaren.
Även om huvudberättelsen får mycket utrymme är det en rätt ordinär actionsaga vi får ta del av. Demonprinsen Ahzrak är dum, människornas kung Novik är snäll och demoner ska tas av daga. Marsbaserade rymdbaser och jorden, som vi är rätt vana vid i Doom-sammanhang, lyser med sin frånvaro. Istället är skådeplatsen en främmande planet i en annan dimension där fantasy och medeltida inslag blandas med sci-fi och högteknologi.
Skulle du köpa en Steam-kod av den här herrn?
Det som slår mig först rent spelmässigt är att vår käre demondräpare inte kan ta sig runt på samma sätt som tidigare. Det går att fara runt kvickt som en vessla på det horisontella planet, men inte så mycket vertikalt. Det påminner mycket om hur man rörde sig i det allra första Doom-spelet från 1993. Det går att hoppa, men det blir mer längdhopp än höjdhopp. Fokus ligger istället på markbundna konfrontationer mot flera fiender samtidigt.
"Målsökande tacklingar med enorm räckvidd"
De grafiska “Glory kill”-avrättningarna, som förr kunde användas för att få mer liv eller fler skott, har också fått sig en omarbetning. Fienden signalerar fortfarande när de är öppna för en avslutande attack, men animationerna är färre och mindre imponerande. Istället finns möjlighet att drämma till fienderna lite när du vill med nävarna eller närstridsvapen (det nya stridsgisslet blir snabbt en favorit). Det går också att få till fina slagkombinationer om tajmingen är rätt. Jag misstänker att man valt bort avrättningarna för att få till ett bättre flyt med färre avbrott för animationer, men det är ändå något som jag saknar lite grann.
Den mest visuella nyheten måste ändå vara den motorsågsbestyckade skölden, ett genialt designat tillskott som utgör grundbulten för hela stridssystemet. Den kan parera vissa attacker, användas för att nå otillgängliga platser, kastas likt en förvuxen livsfarlig frisbee och kan också användas för målsökande tacklingar med enorm räckvidd.
Det finns mängder med svårighetsgrader...
...och små justeringar som kan göras.
Arsenalen av krutpåkar är också uppdaterad och bland puffrorna hittar vi givetvis de pålitliga hagelbrakarna, raketstrutarna och plasmagevären. Ett av nytillskotten är den spektakulära kraniumkanonen som maler ner upplockade döskallar och sedan sprutar ut de rakbladsvassa flisorna i en dödlig solfjädersformation mot fienden. Det finns flera vapen i olika klasser och efter att ha testat mig fram hittar jag snabbt några favoriter. Möjligheten att modifiera vapnen i farten är tyvärr borta men du kan uppgradera dem i olika steg vid speciella altare. Att investera i uppgraderingar ändrar vissa aspekter av skjutvapnen och exempelvis kommer ett fullt uppgraderat hagelgevär få fienden att brinna och släppa ifrån sig energi som kan ladda din energisköld.
Tacksamt nog upplever jag inte att något vapen är bättre än de övriga, utan det är helt upp till dig vad du tycker är roligast att använda. Därför är det också värt att finkamma banorna efter guld och ädelstenar för att investera i sina pickadoller. Där kommer autokartan väl till pass. Den visar direkt var det kan finnas värdefulla hemligheter och vilka delar du inte besökt än.
Att flyga drake ser roligare ut än vad det är.
Kraniumkanonen är en trevlig bekantskap.
Glory kill-avrättningarna är tyvärr lite nedtonade.
Totalt består kalaset av 22 kapitel av varierande längd. Vissa är bara 10-15 minuter medan andra kan sträcka ut sig till en timme beroende på hur kul man tycker det är att leta hemligheter. Under vissa partier får man möjlighet att rida på en drake med laservingar eller ratta stora Atlan-titaner. Detta är något som marknadsförts ganska friskt, men även om det låter kul på pappret håller det inte riktigt i praktiken. Att strida i en titanrustning är måttligt underhållande och man känner sig aldrig så mäktig som man borde. Området man får röra sig i är också starkt begränsat. Med draken får man flyga mer fritt och skjuta med de fastmonterade maskingevären, men det sker ändå med viss begränsning och känns som ett lite onödigt tillägg. Jag förstår att det inkluderats för att erbjuda lite variation, men jag tycker dessa delar kunde ha hoppats över. Det finns inget flerspelarläge utan allt krut har lagts på enspelarkampanjen. Förhoppningsvis kommer det mer innehåll framöver, någon sorts horde-läge hade verkligen varit intressant.
"När arsenalen byggs ut ökar spelglädjen exponentiellt"
Sammanfattningsvis är Doom: The Dark Ages en riktigt underhållande actionrökare. Initialt hade jag lite svårt att vänja mig vid det uppdaterade stridssystemet, men jag blir varm i kläderna efter några kapitel och när arsenalen byggs ut ökar spelglädjen exponentiellt. Det ser riktigt tjusigt ut, flyter som en dröm och i ljudbilden samsas gutturala monstervrål med ett medryckande heavy metal-soundtrack. Jag uppskattar också att alla skjutdon ständigt känns gångbara och att det inte finns något som tvingar mig att använda en bössa jag inte tycker om.
Men en nackdel som kommer av valfriheten är att jag i slutet av spelet inte behöver plocka på mig mer skatter eftersom mina utvalda favoritvapen redan är maxade. Att alltsammans utspelar sig i en främmande värld ser jag som ett litet minus. Trots att de högteknologiska borgarna är imponerande så erbjöd rymdbaserna på Mars och jorden mer relaterbara kulisser att röra sig i. Även om huvudberättelserna aldrig varit särskilt minnesvärda i något Doom-spel var det ändå tydligare, rent dramaturgiskt, när jorden och mänsklighetens väl och ve stod på spel.
Doom: The Dark Ages bjuder inte upp till samma typ av Doom-dans som sina föregångare. Stegen är annorlunda, dansgolven större och deltagarna desto fler. Det är inte exakt samma, men inte heller sämre när man får kläm på det. Detta är ett perfekt spel för den som är sugen på högoktanig, adrenalinpumpande action i mardrömslika miljöer. Ett utomordentligt alternativ för den som vill avreagera sig lite efter en tung arbetsdag – Let it rip!
Fotnot: Spelet släpps till pc, PS5 och Xbox Series den 15 maj. Testat på PS5.
