Ladda, sikta, skjut. Resident Evil-serien tar ett steg bort från den skräckfyllda magin och landar i ett mindre dynamiskt äventyr. Umbrella Chronicles beskrivs bäst som en strax över medelmåttlig rälspangare - och kommer undan med det.

"What’s in you heead, in your heeeeead, zombie, zombie, zombie". Minns ni irländska Cranberries superhit från 1994? Vore den inte det perfekta ledmotivet till kommande Resident Evil 5, nu när 90-talet sägs vara på väg tillbaka och allt?

I väntan på den femman kan vi konstatera att amerikanska National Institute on Media and the Family (undrar hur många som jobbar där?) har fått stor uppmärksamhet för sin lista över "tio spel man bör undvika som julklapp till sina barn". Resident Evil fanns givetvis med - representerat av den senaste utgåvan Umbrella Chronicles. Redan 1996, då elitstyrkan Alpha skickades till herrgården utanför Raccoon City för första gången, skrämde ju Capcom slag på tv-spelsentusiaster över hela världen. Elva spel, tre filmer och ett gäng böcker senare jublar fansen över Umbrella Chronicles, för det är just de inbitna fansen som har störst utbyte av det.

Vad hände med The Bravo Team?

Har man ingen kännedom om eller förhållande till figurer som exempelvis Albert Wesker är det kanske lika roligt att spela, men en aning förvirrande samtidigt som mycket av poängen med spelet går förlorad. När wiimoten riktas mot tv-skärmen som en bössa är det dags att börja räta ut frågetecken från Resident Evil-seriens historia, men om man aldrig har undrat över vad som egentligen hände med The Bravo Team i det första spelet så är inte behållningen lika stor. Då blir Umbrella Chronicles bara en rälspangare strax över genomsnittet.

   

Resident Evil kan vara så mycket mer. Minns den kusliga stämningen, rysningarna, kårarna längs ryggraden i de spöklika ryska byarna från den fjärde delen på GameCube. Ett av världens bästa tv-spel enligt undertecknad. Det är bara att konstatera att Capcom inte erbjuder spelaren någon sådan upplevelse den här gången, och knappast har haft för avsikt att göra det heller. Skräcken har fått maka på sig för ett klassiskt pepprande av zombier och andra ångestfyllda varelser för allt vad tygeln håller. Det kan vara läskigt det med och ett gott råd är att snabbt se till att uppgradera vapenarsenalen, även om det krävs en del finurligt letande. Ett annat tips är att använda rätt sorts vapen på rätt sorts fiende - en ynka pistol i handen när du står öga mot öga med en boss och det är hasta la vista baby.

Capcom gör det lätt för sig

Tvåspelarläget, med en och samma livskraftmätare i samarbetsläge, är förmodligen det roligaste. Det säger en del om spelet eftersom mycket av skräckupplevelsen försvinner när man spelar två och inte sitter ensam i mörkret och hukar med wiimoten och nunchucken som en utmärkt fungerande ljuspistol.

Grafiken är ungefär vad man hade förväntat sig, det vill säga klart godkänd med extra beröm för de konstnärligt utformade monster som står i vägen, men i sanningens namn är det inte så himla mycket som skiljer från den två år gamla Gamecube-fyran.

Umbrella Chronicles ska tas för vad det är. Det är absolut ingen Resident Evil 5 (som ju kommer först 2009 - kanske), men tack vare återknytandet till föregångarna gör den sig smått oumbärlig för alla som en gång fastnat för serien. Vissa retrospektiva blinkningar är smått geniala, som när den gamla musiken dyker upp i en remixversion. Det är en smart produkt, man kan tycka att Capcom gör det ganska lätt för sig, men det håller ändå en genomgående hög kvalitet. Stil och klass helt enkelt.

Skicka en rättelse