Man brukar säga att den som lever får se. Otur då att du är stendöd i Capcoms bärbara mysterietitel.

Att ha minnesförlust i japanska äventyr känns så 1991… och 1985, 1993, 2008 och… ja, ni fattar. Hjälten i #Ghost Trick: Phantom Detective är inget undantag. Men för att skruva till konceptet låter de Sissel vara mer än gaggig. Han är död också. Smaka på den. Och vet ni vad mer som är unikt? Precis hela spelet.

Som spöke är livet (eller döden) ganska hektisk. Du har en natt på dig att lösa din mordgåta och på vägen rädda livet på flertalet andra dödsdömda medmänniskor. Enkelt? Inte så värst. Eftersom du är en ande kan du inte prata med någon och de kan i sin tur inte se dig. Din enda väg framåt är att ta olika föremål i besittning och bända tiden till din fördel. Helt i sin ordning kan du använda objekten på logiska vis, till exempel plinka och plånka på en gitarr och då också distrahera den kallblodiga mördaren. Vill du ha lite mer tyngd i din distraktion kan du använda en lyftkran för att mosa skurken med en bastant cementklump.

Oändliga spöktricks

Självklart kommer det att gå fel – och det ganska ofta. Men eftersom spöken också är skickliga tidsresenärer har du obegränsat antal försök på dig. Kruxet är bara att du enbart kan fara tillbaka fyra minuter innan mordet äger rum. Ett tips från min sida är att stå vid sidan av och betrakta. Det kan verka aningen omänskligt att titta på kallblodiga dråp utan agera, men i gengäld kan du få ledtrådar som hjälper dig när du tar saken i egna händer. Ty problemen blir ganska snabbt invecklade och näst intill omöjliga att lösa om du inte har en plan.

Som en av spelhistoriens mest osynliga huvudpersoner sköter sig Sissel förvånansvärt väl.

Men att uppleva samma sekvens gång på en annan är inte det mest spännande jag har gjort. Inte heller känns problemlösningen fräsch hela spelet igenom, vilket gör att det kan kännas monotont. Bara ibland, men ändå.

Kakmonster? Nej, kakspöke

Ghost Trick är trots allt smått underbart i sin litenhet, men främst vill jag lyfta fram dess nytänkande. I hur många spel tar din ande över en kaka för att rulla under soffan och i sin tur locka med dig en vovve, som gått till de sälla jaktmarkerna om han hållit sig framme? Det är spännande att dutta runt på pekskärmen för att se vad man kan ta i besittning och exakt vilken hjälp man kan ha av paraplyer och cyklar. Ofta fungerar grejerna som ren transportsträcka, i den mening att du som spöke inte kan röra dig obehindrat. Men det är en konst det också.

[video=6618]

Gameplay-film.

#Capcom är de okrönta kungarna av uppföljare. Det är inget påstående, snarare ren fakta. Shu Takumi ägnar det mesta av sin tid till att pressa fram allt tröttare Phoenix Wright-spel. Men när han för ovanlighetens skull gör något annat, ja, då kan det bli så här bra. Designen är fräck, dialogerna rappa och historien riktigt spännande. Men främst är spelet en uppvisning i nytänk. Vi har löst mordgåtor förr men det är första gången vi gör det genom att vår ande tar över julgranskulor, telefonledningar och lampskärmar.

Om jag hade vetat att det var så här kul att vara spöke hade jag dött för längesen.

Skicka en rättelse