Del fem i EA:s boxningsserie är skönt blodig knytnävspoesi, i alla fall när det har vett att hålla tyst. Läs recensionen av ett spel som förlorar på att förklara sig.

Fight Night är mer än bara en serie välgjorda boxningsspel, den är en käftsmäll på alla oss som klagar på #EA Sports årliga slentriansläpp. För även om fem titlar på sju år låter ganska mycket (bra spel tar ju ofta ett par år att koda) har det senaste tillskottet, #Fight Night Champion fått hela två och ett halvt år på sig att mogna. En evighet i sammanhanget. Ändå är det långt från revolutionerande, det mesta känns igen och tonvikten ligger snarare på förbättring än förnyelse.

En klichékavalkad

En blodig klyscha inleder. Vi kastas rakt in i ett storyläge som drar historien om Andre Bishop, en ung boxare med råg i ryggen, uteslutande goda avsikter och tonvis med plattityder i bagaget. Kort kepsprydd tränare med rivjärnsröst? Check. Vacker dam? Visst. En huvudmotståndare och dyrt klädd promotor så onda att djävulen själv hade flytt? Tvivla icke! Löjligt endimensionellt, och spelmässigt bjuds en serie matcher med krystade variationsförsök som att slåss med en hand på grund av skada. Det tar ett par korta timmar att slå sig igenom den våldskantade och erbarmliga berättelsen. Möjligen existensberättigas den av att den fungerar som introduktion för nybörjare, men som ledande nyhet efter två och ett halvt års utveckling är den ett skämt.

Storylägets antagonist till vänster. Sträck fram fingrarna till skärmen och känn – platt va? Det var hans karaktärsdjup.

Bättre ställt är det med de andra spellägena, där Legacy Mode återkommer i huvudrollen för solospelare. Du sköter en boxares proffskarriär från början till slut, med träning, planering, sponsorevenemang och annat. Välj en fajter (en bit över 50 verkliga namn finns med, exempelvis Tyson, Ali, LaMotta och Klitschko) eller skapa en egen. Gör du det senare får du anpassa längd, vikt, utseende (använd foto av dig själv om du vill) med mera. Själva boxningsstilen utvecklas löpande under spelets gång; träningspass och matcher (både on- och offline) ger erfarenhetspoäng som fördelas på en mängd parametrar (mestadels olika sorters slag, men även kombinationer, uthållighet och block), som var och en har tjugo steg. Du inte bara kan, utan måste välja boxarens styrkor och svagheter. Det ger slagskämparna större bredd och själva uppgraderingsfasen blir både roligare och mer komplex än i #Fight Night Round 4.

Träningen har delats upp i sektorerna skicklighet och styrka. Yngre boxare har bra fysik och återhämtar sig snabbt, varför skicklighetsträning är prio ett. Äldre gentlemän besitter å andra sidan en hel del erfarenhet, och eftersom återhämtningen tar längre tid handlar träningen mer om att hålla musklerna i trim. Den senare träningsformen sköts automatiskt med ett knapptryck, medan den förra utgörs av samma slags minispel som tidigare (sparring, päronboll, försvara sig i ringen och liknande). Träningsresultatet beror också på var träningslägren äger rum; billiga hemmagym eller snordyra men effektivare pass på hög höjd utomlands. Se till att vinna matcher så att du har råd med de snofsigare senare alternativen. Och se för allt i världen också till att vila innan match; träningsperioden är normalt 4-5 veckor och varje pass tömmer uthållighetsmätaren. Den bör vara full om du tänkt vinna matcher.

Kontrollkompromisser

Problemen med att spakarna är för oprecisa för att ge full kontroll över vilket slag man avfyrar har delvis lösts. Numera utdelas grundslag genom att föra högerspaken framåt, bakåt eller åt sidan, och mellanlägena levererar kombinationer av grundslagen. Priset är något mindre variation, men i mitt tycke är det värt att betala. Alternativt kan de fyra vanliga högerknapparna användas, fast då blir det något färre varianter; också det ett rimligt pris med tanke på att knapptryckning är något snabbare och mer exakt än spakviftande. Motattackerna har blivit mindre kraftfulla än tidigare, och boxarna återhämtar sig betydligt snabbare. Känslan är ofta bra, fast utan att briljera; spakrörelser hänger ibland kvar vilket resulterar i ett par ofrivilliga slag i luften, och rörelserna till fots trotsar fortfarande gravitationslagarna såsom vi jordbor känner dem.

Championship är det utan tvekan köttigaste Fight Night hittills.

Mänskligt motstånd möts både lokalt och över nätet. Det senare har vi dessvärre inte kunnat testa när detta skrivs, men förutsatt att den gamla rassliga nätkoden gjorts om låter det ganska lovande. Det lovas online-klubbar där du och dina polare kan gå samman och ordna turneringar mot andra klubbar. Nätfajtande ger erfarenhetspoäng, ett bra grepp för att låta både solitärspelare som mer socialt lagda slagskämpar få utdelning för sitt lirande.

Fight Night Champion ligger aningen för nära föregångarna för att jag ska vara helt bekväm. Utvecklarna borde ha hunnit skapa mer nytt på dessa två och ett halvt år. Men samtidigt, bortser man från den patetiska storyn är de saker som förändrats inte bara väl utförda, de är riktigt kloka val. Resultatet är ett roligare spel, helt i linje med hur EA Sports skapelser brukar vara. Betyget blir en fyra, fast den står på rejält skakiga ben.

Skicka en rättelse