Duke Nukem 3D blev hyllat av kritikerna när det släpptes tidigt 1996. Det var hårt, explosivt och riktigt roligt. Tyvärr, för Duke Nukem, släpptes Quake ett halvår senare och sopade mattan med Duke Nukem 3D. Det hade riktig 3D och multiplayer som funkade, men det bryr vi oss inte om. Duke Nukem har nämligen något som Doom och Quake inte har: riktig otvättad humor.
Skräck? Skämt?
Skämt? Skräck!
Att Duke Nukem snodde ett par repliker och mycket av sin personlighet från Ash i Evil Dead-filmerna spelar egentligen ingen roll, för att få höra Duke dra one-liners, medan han laddar om hagelgeväret framför ett gäng aliens omringad av rök och eld, är helt ovärderligt.
Hur roligt det än var att ge dollar till stripporna var jag ändå skitskraj den mesta av tiden jag spelade Duke Nukem 3D. Jag var tio år gammal, jag kunde inte hantera Baby aliens som hoppar upp, täcker hela skärmen, tuggar i sig mitt liv, och sen alla ljuden de ger ifrån sig. De flygande, organiska tefaten, som skjuter RPG-skott från sin, tja, nedre kroppsöppning, var bland de sjukare saker jag sett i ett spel. Och den första bossens storlek, det var mer än jag kunde ta. Jag började sova med lampan tänd och kollade under sängen för att vara säker på att inga alien-ägg låg där.
Som tur är har man nog med massförstörelsevapen för att skjuta och lemlästa allt du kan stava till ner i molekyler. Har du dolda aggressioner? Det finns inget som hjälper mer än att få gå lös på ett gäng Raports med en Devastator. Spelet introducerade också mer taktikinriktade vapen som Laser trip bombs och Pipe bombs som låter dig spränga upp även de saker du inte ser! Man tror att det ska räcka med att kånka runt på alla vapen, men du kan dessutom plocka upp portabla hälsopack, ryggraketen som låter dig flyga runt och steroider som låter dig springa snabbare. Steroiderna fick dock inte vara med på Nintendo 64, där de istället kallades Vitamin X. (Kom ihåg barn: steroider dåligt, Vitamin X bra!) Grafiken är stabil och kontrasterna mellan ljusa miljöer och mörka sköts snyggt genom färger och olika mycket ljus. Ljuseffekterna ser bra ut, även om du inte kan påverka dem på något annat sätt än att tända och släcka lampor.
Genom öknen
in på strippklubben
Duke Nukem 3D har kanske de bästa banorna som har gjorts i ett FPS. Jag tänker anlita bandesignarna för att bygga en ny villa åt mig så fort jag har råd till det. Spelet håller en imponerande variation mellan banorna. Ubåtar, hotell, öken, klubbar, fabriker och översvämmade städer är bara en liten del. Med undantag för andra kapitlet ändras omgivningarna ständigt och även om man samlar nycklar blir det aldrig någon irriterande backtracking. Banorna blev dock något ändrade på Nintendo 64-versionen, och det gubbsjuka innehållet tonades ner. Med andra ord: stripporna försvann och strippklubben blev en vapenaffär. (Kom ihåg barn: strippklubb dåligt, vapenaffär bra!) Problemet med Duke är dock att det flera gånger är för intensivt. Det finns inte en enda lugn stund till reflektion, något pussel eller för handlingen att få lite plats. Detta är en stor del av charmen, men det är både plus och minus.
Jag är inte rädd för Quake!
Duke Nukem 3D är bland de mest actionpackade, hysteriskt intensiva och roligaste FPS som går att uppleva från den gamla skolans skjutaspel. Jag spelade aldrig mot kompisar på PC, utan mina minnen från att sprätta vänner med RPG är med linkade Playstations och fyra kontroller till Nintendo 64. Det är förvånande roligt att bara spela en mot en på grund av Jetpacks och fällor. Det är kanske inte lika revolutionerande som Doom, inte lika snyggt eller lika bra i multiplayer som Quake, men det är originellt nog för att man utan vidare kan vänta tio år på en uppföljare. Visst är det nostalgi, men nostalgin räcker bara tillräckligt långt för att få dig att börja spela. Det är Duke Nukem 3D:s råa, otämjda energi som får dig att fortsätta.
